![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2022\/02\/moonfall-everything-we-know.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Moonfall
\nBetyg 1
\nSvensk biopremi\u00e4r 4 februari 2022
\nRegi: Roland Emmerich<\/p>\n
Roland Emmerichs senaste film l\u00e4mnar tittaren helt m\u00e5ll\u00f6s, men av helt fel anledning. Det \u00e4r faktiskt sv\u00e5rt att skriva om Moonfall. Ingen f\u00f6rv\u00e4ntade sig att Emmerich skulle ha drabbats av en Lidnersk kn\u00e4pp och b\u00f6rja producera genomt\u00e4nkta och intellektuellt skarpa filmer. Men en g\u00e5ng i tiden s\u00e5 kunde Emmerich imponera p\u00e5 biopubliken genom storslagen f\u00f6rst\u00f6relse som \u00e5stadkommits med dyra specialeffekter som – f\u00f6r sin tid, var i den absoluta framkanten. Efter att ha \u00f6delagt jorden i The Day After Tomorrow s\u00e5 har dock Emmerich varit fastfrusen i gamla och h\u00e4lsofarliga vanor som orsakat o\u00e5terkallelig skada gentemot sin egen karri\u00e4r, biopubliken och filmmediet.<\/p>\n
F\u00f6r tre \u00e5r sedan best\u00e4mde sig Emmerich f\u00f6r att iscens\u00e4tta slaget om Midway. Med tanke p\u00e5 slagets historiska betydelse och dess otroliga potential f\u00f6r h\u00e4pnadsv\u00e4ckande actionscener s\u00e5 borde l\u00e4gstaniv\u00e5n varit en n\u00e5gorlunda bra film. Vad som rullades ut var dock s\u00e5 pass anskr\u00e4mligt att det k\u00e4ndes som en sl\u00e4kting till Steven Spielbergs f\u00f6rsta – och enda, riktiga superfiasko, 1941.<\/p>\n
Att s\u00e4nka niv\u00e5n ytterligare borde vara lika om\u00f6jligt som att \u00e4ndra p\u00e5 tyngdlagen. Men Emmerich har kontakt med m\u00f6rka makter och den tyska regiss\u00f6ren har h\u00e4r skapat en film som spr\u00e4cker alla gr\u00e4nser vad uselhet anbelangar.<\/p>\n
Det tar inte mer \u00e4n tio sekunder innan hela filmen b\u00f6rjar r\u00e4mna. Intrigen \u00e4r om\u00f6jlig att f\u00f6lja d\u00e5 den kastar sig mellan karakt\u00e4rer som \u00e4r lika sp\u00e4nnande som restskatt. Sk\u00e5despeleriet som erbjuds \u00e4r s\u00e5 pass desperat att man kan undra om Emmerich har \u00f6vertalat Patrick Wilson och Halle Berry att medverka med hj\u00e4lp av vapenhot. Wilson som alltid har varit underskattad som sk\u00e5despelare – och s\u00e4llan f\u00e5tt de roller han f\u00f6rtj\u00e4nar, ser ut att vara redo f\u00f6r en l\u00e5ng semester l\u00e5ngt bort fr\u00e5n allt som har med film att g\u00f6ra. Berry ser lika chockerad och best\u00f6rt ut som d\u00e5 hon mottog sin Razzie f\u00f6r Catwoman, en film som i j\u00e4mf\u00f6relse med Moonfall framst\u00e5r som b\u00e5de genialisk och missf\u00f6rst\u00e5dd.<\/p>\n
Men att kritisera sk\u00e5despelet \u00e4r inte resonligt. Materialet som ensemblen m\u00e5ste jobba med \u00e4r lika gemytligt som radioaktivt avfall. Inte ens giganter som Ingrid Bergman, Laurence Olivier och Sidney Poitier i samlad trupp hade kunnat g\u00f6ra n\u00e5got av denna mardr\u00f6m.<\/p>\n
Ingen f\u00f6rv\u00e4ntade sig v\u00e4l n\u00e5got ber\u00e4ttarm\u00e4ssigt stord\u00e5d av Emmerich. En underh\u00e5llande B-film hade varit en klar f\u00f6rb\u00e4ttring i kontrast till det han erbjudit de senaste tio \u00e5ren. Tyv\u00e4rr s\u00e5 har Moonfall satt siktet p\u00e5 avgrundens botten. Actionscenerna som rullas ut \u00e4r helt impotenta och k\u00e4nns som borttagna och of\u00e4rdiga scener fr\u00e5n 2012. Allt som visas upp \u00e4r helt befriat fr\u00e5n passion och entusiasm.<\/p>\n
Pl\u00e5gan, v\u00e4rken och sm\u00e4rtan v\u00e4grar dock att f\u00f6rsvinna. N\u00e4r allting ser lika el\u00e4ndigt och tragiskt ut som i efterspelet av invasionen av Normandie i R\u00e4dda Menige Ryan s\u00e5 drar Emmerich fram en sista j\u00e4ttekalkon ur rock\u00e4rmen. Filmens final beg\u00e5r intellektuell harakiri och cementerar hela infernot som en av historiens s\u00e4msta filmer.<\/p>\n
Det finns faktiskt inga ord f\u00f6r vad som just presenterats. 2022 har knappt b\u00f6rjat men det \u00e4r sv\u00e5rt att f\u00f6rest\u00e4lla sig en v\u00e4rre start f\u00f6r film\u00e5ret.<\/p>\n