![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2022\/01\/unnamed-1.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Scream
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 14 januari 2022
\nRegi Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett<\/p>\n
Alla som gick p\u00e5 p\u00e5 l\u00e5g- eller mellanstadiet kring tidigt 00-tal har st\u00f6tt p\u00e5 den \u00f6k\u00e4nda Ghostface-masken. Den kritvita, platta och uttrycksl\u00f6sa seriem\u00f6rdarmasken \u00e4r idag lika v\u00e4lk\u00e4nd som Ronald McDonald eller Pikachu fr\u00e5n Pok\u00e9mon. Men Wes Cravens Scream-serie har aldrig lyckats tr\u00e4nga igenom det popkulturella medvetandet som Fredagen Den Trettonde eller Cravens egen Terror P\u00e5 Elm Street. Den ursprungliga Scream-filmen var en postmodern och sj\u00e4lvironisk historia som g\u00e4rna f\u00f6rl\u00f6jligade och parodierade skr\u00e4ckfilmens mest \u00e5teranv\u00e4nda klyschor. Craven sj\u00e4lv hade dessutom inga st\u00f6rre bet\u00e4nkligheter med att kritisera flera av sina egna filmer. Denna l\u00e4ttsamma och uppnosiga satir har varit en essentiell del genom de fyra filmerna.<\/p>\n
Tyv\u00e4rr s\u00e5 har Cravens id\u00e9er alltid varit mer storlagna och intressanta i teorin \u00e4n praktiken. Scream med dess ambitioner att vara sj\u00e4lvmedveten och vitsig har olyckligtvis nog var praktexemplet p\u00e5 detta misslyckande. Vad som borde vara b\u00e5de underh\u00e5llande, chockerande och klipskt har genomg\u00e5ende k\u00e4nts tafatt och illa genomf\u00f6rt p\u00e5 ett filmtekniskt plan. Scream 4 k\u00e4ndes helt steriliserad och Craven verkade ha g\u00e5tt i sin egen f\u00e4lla d\u00e4r uppf\u00f6ljare blir till ett svart h\u00e5l som slukar och f\u00f6rst\u00f6r originalets arv.<\/p>\n
I och med Cravens alltf\u00f6r tidiga bortg\u00e5ng s\u00e5 har nya f\u00f6rm\u00e5gor bakom kameran beh\u00f6vt inh\u00e4mtas. Och hur hemskt det \u00e4n m\u00e5 l\u00e5ta s\u00e5 visar sig detta \u00f6verl\u00e4mnande av facklan vara det b\u00e4sta som h\u00e4nt Scream. Det som numera borde d\u00f6pas till Abrams doktrinen – efter J.J Abrams och Star Wars The Force Awakens, d\u00e4r filmskapare som v\u00e4xt upp och f\u00f6r\u00e4lskat sig i diverse filmserier nu f\u00e5r ansvara f\u00f6r dess fortsatta existens – kan vara en av de mest uppmuntrande trenderna inom filmv\u00e4rlden. Regiss\u00f6rsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett har i diverse intervjuer talat sig varma om sin v\u00f6rdnad inf\u00f6r filmserien och att deras filmintresse har haft Cravens skr\u00e4ckserie som en prim\u00e4r byggsten. Denna energiska entusiasm \u00e4r m\u00e4rkbar fr\u00e5n f\u00f6rsta rutan. D\u00e4r Scream 4 var en h\u00e5gl\u00f6s och oinspirerad historia s\u00e5 \u00e4r detta avsev\u00e4rt mer livligt. Cravens ide\u00e9r om att skapa en ironisk och sj\u00e4lvmedveten skr\u00e4ckfilm blir f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen i seriens historia f\u00f6rverkligade.<\/p>\n
Den sj\u00e4lvironiska tonen manifesterar sig i en rad olika scener med dialog som \u00e4r fylld av meta-referenser och intelligenta vinkningar till seriens mest minnesv\u00e4rda stunder. Denna g\u00e5ng tar de sig an hat och trakasserier p\u00e5 n\u00e4tet och f\u00f6rv\u00e5nansv\u00e4rt nog s\u00e5 lyckas filmen p\u00e5 ett b\u00e5de underh\u00e5llande och intelligent s\u00e4tt sl\u00e5 kn\u00e4na av illvilliga n\u00e4ttroll som lever f\u00f6r att f\u00f6rpesta och f\u00f6rst\u00f6ra vardagen f\u00f6r s\u00e5 m\u00e5nga m\u00e4nniskor. Det finns ocks\u00e5 ett stort – och beh\u00f6vligt, m\u00e5tt av sj\u00e4lvdistans i denna samh\u00e4llskritik, vilket g\u00f6r att den aldrig k\u00e4nns h\u00f6gtravande, arrogant eller predikande, detta sk\u00e4nker Scream en ov\u00e4ntat sympatisk framtoning.<\/p>\n
Tyv\u00e4rr s\u00e5 \u00e4r skr\u00e4ckmomenten inte lika kreativa eller v\u00e5gade som samh\u00e4llskritiken. \u00c5terigen \u00e4r det en rad av alltf\u00f6r bekanta knivmord som oftast inleds med klen \u2019\u2019hoppa till-skr\u00e4ck\u2019\u2019. Trots att det g\u00f6rs tappra f\u00f6rs\u00f6k att parodiera detta simpla och krassa skr\u00e4ckverktyg s\u00e5 lyckas Olpin och Gillet inte befria sig fr\u00e5n repetitionen och utmattningen som oftast drabbar mediokra skr\u00e4ckfilmer som \u00f6veranv\u00e4nder detta tr\u00f6ttsamma inslag. M\u00e5nga av de mer sp\u00e4nda och obehagliga scenerna \u00e4r ocks\u00e5 alltf\u00f6r utdragna och f\u00f6ruts\u00e4gbara f\u00f6r att f\u00f6rmedla genuin skr\u00e4ck. Scream-serien har f\u00f6rvisso aldrig handalt om att bara skr\u00e4mma livet ur tittaren, men det finns scenarion och m\u00f6jligheter som aldrig n\u00e5r sin fulla skr\u00e4ckpotential.<\/p>\n
\u00c4ven om regin och humorn kan appl\u00e5deras s\u00e5 finns det fortfarande best\u00e5ndsdelar som g\u00e4rna hade f\u00e5tt oskadligg\u00f6ras med flera knivhugg. Sk\u00e5despeleriet varierar mellan att vara charmigt \u00f6verdrivet till att vara rent outh\u00e4rdligt. Melissa Barrera och Jenna Ortega i rollen som omaka systrar \u00e4r l\u00e5ngt ifr\u00e5n Guds g\u00e5va vad g\u00e4ller sk\u00e5despeleri. Just interaktionen mellan filmens ton\u00e5rskarakt\u00e4rer \u00e4r ocks\u00e5 lika sp\u00e4nnande som att se gr\u00e4s v\u00e4xa i realtid. Courtney Cox fungerar som filmens mest skr\u00e4ckinjagande inslag med ett stelopererat ansikte och en insats p\u00e5 sparl\u00e4ge. Neve Campbell \u00e5 andra sidan verkar genuint inspirerad och glad att vara tillbaka, hon g\u00f6r en b\u00e5de \u00e5terh\u00e5llsam och \u00f6dmjuk rolltolkning.<\/p>\n
Scream \u00e4r sannerligen inte perfekt, men den \u00e4r ov\u00e4ntat underh\u00e5llande och klipsk. Till skillnad fr\u00e5n den katastrofala The Matrix Resurrections s\u00e5 \u00e4r detta ett bra exempel p\u00e5 hur man kan \u00e5teruppliva en filmserie och samtidigt vara b\u00e5de ironisk, l\u00e4ttsam, underh\u00e5llande, sj\u00e4lvmedveten och relevant mer \u00e4n tjugo \u00e5r efter originalfilmen. Det \u00e4r utan tvekan den b\u00e4sta Scream-filmen.<\/p>\n