![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2022\/01\/unnamed-2.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Spencer
\nBetyg 1
\nSvensk biopremi\u00e4r 7 januari 2022
\nRegi Pablo Larra\u00edn<\/p>\n
Varje \u00e5r \u00e4r det samma visa. NK presenterar sin julskyltning, kalkoner s\u00e4ljer slut lagom till ny\u00e5r och s\u00e5 mottar vi en lavin av mer eller osmakliga lockbeten inf\u00f6r den stundande Oscarsgalan. Att Harvey Weinstein sades vara en expert p\u00e5 att skapa denna typ av ih\u00e5liga segment som var avsedda att dra Oscarsjuryns \u00f6gon \u00e5t sig, borde ha l\u00e4rt oss att se f\u00f6rbi denna typ av bl\u00e5sningar.<\/p>\n
Tyv\u00e4rr s\u00e5 verkar detta att skapa lockbete vara intakt d\u00e5 vi n\u00e4rmar oss \u00e5rets Oscarsgala. Spencer \u00e4r inte bara en humbug vad g\u00e4ller att representera n\u00e5gon som helst autenticitet eller \u00f6dmjukhet gentemot sitt subjekt, det \u00e4r ocks\u00e5 en trojansk h\u00e4st d\u00e4r Kristen Stewart v\u00e4ntar p\u00e5 skymningen f\u00f6r att d\u00e5 storma ett imagin\u00e4rt Troja och \u00f6del\u00e4gga den goda smaken. Det \u00e4r faktiskt sv\u00e5rt att veta i vilken \u00e4nde man skall b\u00f6rja f\u00f6r att belysa de m\u00e5nga synder som regiss\u00f6ren Pablo Larra\u00edn beg\u00e5r genom tv\u00e5 outh\u00e4rdliga timmar. Precis som i sin film om Jackie Kennedy Onassis s\u00e5 \u00e4r Larra\u00edn h\u00e4r tydligen helt \u00f6vertygad om att en film m\u00e5ste vara visuellt motbjudande f\u00f6r att engagera. Publikens \u00f6gon fullkomligt misshandlas med ett gr\u00e4sligt fult foto som \u00e4r s\u00e5 pass suddigt och grynigt att man kan undra om projektor-ansvarig har varit p\u00e5verkad p\u00e5 arbetstid.<\/p>\n
Om det nu bara hade varit det visuella som var problematiskt s\u00e5 hade man kunna urs\u00e4kta Larra\u00edn. Tyv\u00e4rr s\u00e5 forts\u00e4tter tortyren, Spencer kan mycket v\u00e4l ha ett av de mest fr\u00e5nst\u00f6tande och sm\u00e4rtsamma soundtrack jag n\u00e5gonsin beh\u00f6va lyssna till. Gitarristen Jonny Greenwood fr\u00e5n Radiohead har lyckats med konststycket att skapa musik som mycket kan anv\u00e4ndas p\u00e5 Guantanamo f\u00f6r att bryta ned m\u00e4nniskor och f\u00e5 dem att bek\u00e4nna vad som helst f\u00f6r att f\u00e5 ett stop p\u00e5 oljudet. Hela Spencer best\u00e5r av vassa ljud, jag har aldrig k\u00e4nt mig s\u00e5 pass manad att springa skrikande ut fr\u00e5n biosalongen f\u00f6r skona sinnesfriden.<\/p>\n
Spencer \u00e4r en audiovisuell katastrof, men det ber\u00e4ttarm\u00e4ssiga inneh\u00e5llet \u00e4r \u00e4n v\u00e4rre. Dianas liv har dissikerats, studerats och unders\u00f6kts in absurdum b\u00e5de i dokument\u00e4rer och spelfilmer. Det kr\u00e4vs s\u00e5ledes en intelligent, relevant och respektfull ber\u00e4ttare f\u00f6r att hitta vettiga infallsvinklar. Dessa f\u00f6rhoppningar grusas lika fort som den svenska sommaren. D\u00e4r Netflix hyllade serie The Crown lyckas med att portr\u00e4ttera kungafamiljen med stor omsorg och precision s\u00e5 v\u00e4ljer Larra\u00edn att s\u00e4tta ihop sin film med en \u00e5ngv\u00e4lt och en motors\u00e5g. Diana portr\u00e4tteras genomg\u00e5ende som mentalt sjuk med en rad hallucinationer och vanf\u00f6rest\u00e4llningar, de scener som f\u00f6rs\u00f6ker humanisera henne och demonstrera hennes moderskap \u00e4r s\u00e5 pass skrattretande och ytliga att de k\u00e4nns pliktskyldiga. Det enda som Larra\u00edn verkar vara intresserad av \u00e4r att v\u00e4ltra sig i Dianas psykiska oh\u00e4lsa, och detta presenteras s\u00e5 pass amat\u00f6rm\u00e4ssigt att man kan fr\u00e5ga sig om det inte \u00e4r en filmad skolpj\u00e4s fr\u00e5n \u00e5rskurs 1 som utspelar sig framf\u00f6r en. Moraliskt \u00e4r detta inte mycket b\u00e4ttre \u00e4n de fotografer som f\u00f6rf\u00f6ljde Diana och som i slut\u00e4nden bidrog till att ber\u00f6va henne livet.<\/p>\n
Mitt i detta erbarmliga kaos s\u00e5 finner vi Kristen Stewart. Det finns en rad unga sk\u00e5despelerskor som utan problem hade kunnat g\u00f6ra ett unikt och stilfullt, men f\u00f6r den skull inte inst\u00e4llsamt, portr\u00e4tt av Diana. The Crown valde den relativt ok\u00e4nda Emma Corrin att portr\u00e4ttera Diana, men \u00e5terigen s\u00e5 skall Larra\u00edn kr\u00e5ngla till det. Stewart har under sin karri\u00e4r gjort en rad f\u00f6rs\u00f6k att bli sedd som en seri\u00f6s akt\u00f6r och inte leva enbart p\u00e5 meriten att ha varit med i filmadaptionen av Twlilight. Detta har lett till \u2019\u2019uts\u00f6kta m\u00e4sterverk\u2019\u2019 som Seberg, Personal Shopper och den helt obeskrivligt usla nyversionen av Charlies \u00c4nglar.
\nMen i och med sin rolltolkning i Spencer s\u00e5 tydligg\u00f6r Stewart att hon \u00e4r villig att g\u00f6ra vad som helst s\u00e5 l\u00e4nge en Oscarsstatyett h\u00e4grar vid m\u00e5lsn\u00f6ret. Tyv\u00e4rr s\u00e5 f\u00e5r vi i publiken utst\u00e5 en usel prestation, Stewart l\u00e4gger ut en bombmatta av t\u00e5rar, hysteri, ih\u00e5liga blickar och en uppsyn som \u00e4r lika livfull som en kyrkog\u00e5rd. Det \u00e4r inte en fr\u00e5ga om att representera eller emulera Diana, det \u00e4r en grotesk plattform skapad f\u00f6r att n\u00e4ra Stewarts och Larra\u00edns hybris. Det faktum att Stewart knappt delar ett enda fysiskt attribut med Diana g\u00f6r rollbes\u00e4ttningen \u00e4n sv\u00e5rare att f\u00f6rst\u00e5.<\/p>\n
Den enda person som \u00f6verhuvudtaget verkar medverka f\u00f6r n\u00e5got annat \u00e4n sitt eget ego \u00e4r Sally Hawkins. Trots en mycket liten biroll s\u00e5 lyckas Hawkins att f\u00f6rmedla beh\u00f6vlig v\u00e4rme och uppriktighet som g\u00f6r filmen m\u00e4nsklig och inte till en morbid reklampelare. Men det \u00e4r f\u00f6ga behj\u00e4lpligt d\u00e5 Hawkins roll \u00e4r minimal. Och n\u00e4r publiken f\u00e5r en slutkl\u00e4m som \u00e4r mer krystad \u00e4n avslutningen till The Life Of David Gale s\u00e5 kan man fr\u00e5ga sig om hela el\u00e4ndet \u00e4r ett tidigt aprilsk\u00e4mt?<\/p>\n