![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2021\/12\/image011.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Sing 2
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 22 december 2021
\nRegi Garth Jennings<\/p>\n
Trots enorma finansiella framg\u00e5ngar med Dumma Mej och spin-off-filmen Minioner s\u00e5 \u00e4r de gula filurerna och den machiavelliska Gru l\u00e5ngt ifr\u00e5n lika omtyckta som valfri Disney- eller Pixar-karakt\u00e4r.<\/p>\n
Inom den animerade filmen \u00e4r Pixar fortfarande helt o\u00f6vertr\u00e4ffade vad g\u00e4ller kvalitet, b\u00e5de i ber\u00e4ttande och teknik. Sing var en oerh\u00f6rt positiv \u00f6verraskning f\u00f6r fem \u00e5r sedan. Det var en mer \u00e5terh\u00e5llsam film \u00e4n tidigare Illumination-produktioner. Det breda och f\u00e4rggranna karakt\u00e4rsgalleriet var b\u00e5de minnesv\u00e4rt och charmigt. Att rollbes\u00e4tta dessa skojfriskt designade antropomorfa koalor, piggsvin och gorillor med superk\u00e4ndisar som Scarlett Johansson fick Sing att likna lyxchoklad med en rasande grann paketering.<\/p>\n
Fem \u00e5r \u00e4r dock en ansenlig tid, och under de g\u00e5ngna \u00e5ren s\u00e5 har Pixar radat upp ett p\u00e4rlband av klassiker. Tyv\u00e4rr s\u00e5 har den l\u00e5nga v\u00e4ntetiden inte resulterat i en mer slipad slutprodukt. Sing 2 \u00e4r fortfarande charmig mellan animationerna och detaljniv\u00e5n p\u00e5 karakt\u00e4rerna \u00e4r makal\u00f6s. M\u00e5nga g\u00e5nger n\u00e4rmar sig Sing 2 en perfekt blandning mellan det fotorealistiska och stiliserade. Saker som p\u00e4ls och ljuss\u00e4ttning \u00e4r storslagna att se p\u00e5.<\/p>\n
Men visuella stord\u00e5d r\u00e4cker bara s\u00e5 l\u00e5ngt. Sing 2 k\u00e4nns oftast mer som Sing 1.5 \u00e4n som en fullfj\u00e4drad forts\u00e4ttning. Ber\u00e4ttelsen \u00e4r inte i n\u00e4rheten av att vara lika underh\u00e5llande som sist. Intrigen k\u00e4nns som en ren improvisation och h\u00e4ndelsef\u00f6rloppet \u00e4r n\u00e4rmast identiskt med f\u00f6reg\u00e5ngaren. Det finns en viss ironi i att ett av filmens m\u00e5nga patos grundar sig i v\u00e4rdet av att v\u00e5ga g\u00e5 mot str\u00f6mmen och inte tvivla p\u00e5 sin egen f\u00f6rm\u00e5ga. Denna moraliska l\u00e4xa verkar inte ha absorberats av regiss\u00f6ren och manusf\u00f6rfattaren Garth Jennings. V\u00e4gen fram\u00e5t g\u00f6rs med myrsteg, och n\u00e4r det dyker upp en gaffel i v\u00e4gen – som hade kunnat leda in p\u00e5 nya territorium, s\u00e5 v\u00e4ljer man det s\u00e4kra f\u00f6re det os\u00e4kra.<\/p>\n
Filmens soundtrack m\u00e5ste dock lyftas fram, f\u00f6rvisso \u00e4r en rad nummer identitetsl\u00f6s popmusik, men det finns stunder d\u00e5 vi f\u00e5r Coldplay, Elton John och s\u00e5klart \u2026 U2. I och med att den irl\u00e4ndska bandet har l\u00e5nat ut sin galjonsfigur Bono, som medverkar i en av rollerna, s\u00e5 \u00e4r det som upplagt f\u00f6r en hyllning till ett av v\u00e4rldens b\u00e4sta band. Och att f\u00e5 se animerade djur upptr\u00e4da till fantastisk musik som \u2019’I Still Haven\u2019t Found What I\u2019m Looking For<\/em>\u2019\u2019 och \u2019\u2019Where The Streets Have No Name<\/em>\u2019\u2019 \u00e4r ov\u00e4ntat upplyftande, att inte sjunga med mellan varven \u00e4r n\u00e4rmast om\u00f6jligt. Sing 2 har stunder som f\u00e5r publiken att vilja resa sig upp och sjunga med, men som b\u00e4st \u00e4r det en favorit i repris.<\/p>\n