{"id":147586,"date":"2021-12-05T12:54:07","date_gmt":"2021-12-05T10:54:07","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=147586"},"modified":"2021-12-05T12:54:09","modified_gmt":"2021-12-05T10:54:09","slug":"teaterkritik-amour-en-stor-dos-av-tuff-verklighet","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=147586","title":{"rendered":"Teaterkritik: Amour – en stor dos av tuff verklighet"},"content":{"rendered":"
\"\"
Foto: Bengt Wanselius<\/figcaption><\/figure>\n

Amour<\/strong>
\nAv Michael Haneke
\n\u00d6vers\u00e4ttning Marc Matthiesen
\nRegi Kersti Horn
\nScenografi och kostym Sven Haraldsson
\nFilmfotograf Andrea Grettve
\nLjus Sofie Gynning
\nLjuddesign Erik Hedin
\nMask:Patricia Svajger
\nLjud Johan Ehn
\nRegiassistent Ellinor Andr\u00e9
\nRekvisit\u00f6r Petra Jansson
\nPremi\u00e4r p\u00e5 Kulturhuset stadsteatern, Klarascen den 4 december 2021<\/p>\n

N\u00e5gonstans inom oss, hoppas vi nog p\u00e5 att k\u00e4rleken mellan m\u00e4nniskor ska kunna \u00f6vervinna allt. Jag tror att vi f\u00e5r n\u00f6ja oss med mindre. Sanningen \u00e4r snarare att den kan h\u00e5lla oss i str\u00e4ckb\u00e4nk l\u00e4ngre, men att vi k\u00e4mpar p\u00e5 det b\u00e4sta vi kan med det vi har. Vi ger inte upp av elakhet, utan sv\u00e5righeter tar p\u00e5 krafterna. Ofullkomligheten p\u00e5minner oss om v\u00e5r egen m\u00e4nsklighet som inte st\u00e5r ut med vad som helst hur l\u00e4nge som helst, f\u00f6r man brister. Att \u00e4lska tills d\u00f6den skiljer oss \u00e5t, \u00e4r v\u00e4ldigt mycket att be om, framf\u00f6rallt om n\u00e5gons personlighet d\u00f6tt bort f\u00f6r l\u00e4nge sedan och du \u00e4r ensam kvar.<\/p>\n

\"\"
Foto: Andrea Grettve<\/figcaption><\/figure>\n

I den h\u00e4r f\u00f6rest\u00e4llningen har man slagit ihop klassisk scenisk framst\u00e4llning och filmning i realtid. Vi f\u00e5r b\u00e5de se sk\u00e5despelet genom tunna gardiner, som om vi stod utanf\u00f6r bostaden till Ann och George, och p\u00e5 tv\u00e5 filmdukar ovanf\u00f6r scenen. Det ger m\u00f6jlighet till mycket avst\u00e5nd men ocks\u00e5 v\u00e4ldig mycket n\u00e4rhet, och dessutom samtidigt. I dessa virustider undrar man om detta \u00e4r ett medvetet syfte p\u00e5 grund av s\u00e4kerhet fr\u00e5n eller om avst\u00e5nd och n\u00e4rhet i samma k\u00e4nsla kanske \u00e4r det avg\u00f6rande. I vilket fall s\u00e5 fungerar konceptet.<\/p>\n

Inledningsvis k\u00e4nner jag att det \u00e4r v\u00e4ldigt behagligt att f\u00e5 tv\u00e5 perspektiv av samma verklighet. Jag kan v\u00e4lja vad jag orkar och klarar av att ta in. Jag kan d\u00e4rmed v\u00e4lja bort en del ot\u00e4cka sanningar som \u00e4r sv\u00e5rare att ta in \u00e4n andra. Man blir lite lat i uppm\u00e4rksamheten dock, efter ett tag, som n\u00e4r man sl\u00f6tt tittar och blippar p\u00e5 tvn. \u00c4ven om inte f\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r i realtid och processen f\u00f6r sjukdomsf\u00f6rfarande skrider p\u00e5 fort, k\u00e4nns tempot v\u00e4ldigt l\u00e5ngdraget efter en stund. Men det ger en tydlig insikt i det monotona, att dygnet runt vara ansvarig f\u00f6r en annan m\u00e4nniskas prim\u00e4ra utg\u00e5ngspunkter. N\u00e5got g\u00f6r ju ont i oss n\u00e4r en vuxen m\u00e4nniska matar, tv\u00e4ttar och byter bl\u00f6ja p\u00e5 en annan vuxen. Alla t\u00e4nker vi att s\u00e5 vill vi aldrig beh\u00f6va ha det.<\/p>\n

Att den person som st\u00e5r en n\u00e4rmast ska drabbas att en sjukdom som g\u00f6r dem till n\u00e5gon annan och\/eller helt beroende av oss, m\u00e5ste vara en mardr\u00f6m. Man vill ju s\u00e5 g\u00e4rna finnas med och orka med att vara den starka som orkar med vad som helst. N\u00e4r allt \u00e4r ljust, frid och fr\u00f6jd \u00e4r det ju s\u00e5 l\u00e4tt att tro och lova vad som helst. Men hur blir det n\u00e4r personen f\u00f6rtvinar bort, inget som var finns kvar och sj\u00e4lv blir du upp\u00e4ten av d\u00e5ligt samvete, \u00e5ngest, d\u00e5lig s\u00f6mn och ges ett heltidsarbete genom att beh\u00f6va v\u00e5rda n\u00e5gon annan.<\/p>\n

Upps\u00e4ttningen ger tack och lov inga sj\u00e4lvklara svar p\u00e5 hur en m\u00e4nniska kommer att g\u00f6ra om hen hamnar i Anns och George situation. Det finns inget entydigt svar, tack och lov. Alla beslut som tas \u00e4r medm\u00e4nskliga och rimliga, samtidigt som du m\u00e5ste fr\u00e5ga dig sj\u00e4lv vad du skulle ha gjort. Jag kan inte s\u00e4ga att jag inte f\u00f6rst\u00e5r Ann som kr\u00e4ver l\u00f6ften eller att George brister i sin omsorg p\u00e5 skilda vis. Det \u00e4r ju helt om\u00f6jligt att vara m\u00e4nniska ibland. F\u00e5 m\u00e4nniskor vet hur det kommer att reagera n\u00e4r valet blir, \u201datt \u00e4ta eller att \u00e4tas\u201d, \u00e4ven om man \u00e4lskar varandra.<\/p>\n

Kv\u00e4llens st\u00f6rsta irritation m\u00e5ste tyv\u00e4rr p\u00e5lysas. Det \u00e4r inte okej av Stockholms statsteater att drygt en timme efter starten av f\u00f6rest\u00e4llningen, sl\u00e4ppa in ett st\u00f6rre s\u00e4llskap som missat starttiden. N\u00e4r s\u00e4llskapet dessutom f\u00e5r denna f\u00f6rdel som inte vem som helst skulle f\u00e5, s\u00e5 har de inte folkvett nog att smyga in, tiga still, utan v\u00e4snas, pratar och f\u00f6rst\u00f6rde f\u00f6r n\u00e5gra \u00f6gonblick inlevelsen f\u00f6r oss andra i f\u00f6rest\u00e4llningen. Jag upplevde att sk\u00e5despelarnas energi f\u00f6rs\u00e4mrades ocks\u00e5 under detta avbrott i f\u00f6rest\u00e4llningen. Det tog ett par minuter f\u00f6r oss andra att \u00e5terh\u00e4mta oss. Mycket d\u00e5lig stil.<\/p>\n

Det h\u00e4r med att vara st\u00f6djande och hj\u00e4lpa till, n\u00e4r den inre kretsen sliter hund, \u00e4r ibland ganska sv\u00e5rt. F\u00f6r nog vill vi alltid hj\u00e4lpa till p\u00e5 ett sett som g\u00f6r att vi sj\u00e4lv m\u00e5r bra av de tj\u00e4nster vi erbjuder. Den stora fr\u00e5gan m\u00e5ste dock bli; vad beh\u00f6ver den andra om min insats ska var hj\u00e4lp f\u00f6r hens skull? \u00c4r det inte det som \u00e4r den \u00e4kta och riktiga st\u00f6det?<\/p>\n

Det var n\u00e4sta sv\u00e5rt att appl\u00e5dera mot slutet, d\u00e5 ber\u00e4ttelsen var slut. Man hade f\u00e5tt en stor dos av tuff verklighet och som kommer att ligga kvar med sina kalla fakta. Det k\u00e4ndes smakl\u00f6s att visa n\u00e5gon form av gl\u00e4dje. Men n\u00e4r sk\u00e5despelarna kom ut p\u00e5 scen som sig sj\u00e4lv igen, blev det helt pl\u00f6tsligt naturligt och h\u00e4rligt att klappa i h\u00e4nderna. Stor arbetsinsats att visa m\u00e4nsklighetens m\u00f6rka sidor s\u00e5 tydligt men utan pekpinne.<\/p>\n

Rollista: Marika Lindstr\u00f6m (Ann), Niklas Falk (George), Elisabeth Carlsson (Eva), Yngve Dahlberg (Axel\/En granne), Maria Rostotsky (Martina), Kerstin Steinbach (sjuksk\u00f6terska)<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Amour Av Michael Haneke \u00d6vers\u00e4ttning Marc Matthiesen Regi Kersti Horn Scenografi och kostym Sven Haraldsson Filmfotograf Andrea Grettve Ljus Sofie Gynning Ljuddesign Erik Hedin Mask:Patricia Svajger Ljud Johan Ehn Regiassistent Ellinor Andr\u00e9 Rekvisit\u00f6r Petra Jansson Premi\u00e4r p\u00e5 Kulturhuset stadsteatern, Klarascen den 4 december 2021 N\u00e5gonstans inom oss, hoppas vi nog p\u00e5 att k\u00e4rleken mellan m\u00e4nniskor […]<\/p>\n","protected":false},"author":32,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,30,31,13624],"tags":[],"class_list":["post-147586","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-teater","category-teaterrecension","category-toppnytt","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/147586","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/32"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=147586"}],"version-history":[{"count":9,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/147586\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":147600,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/147586\/revisions\/147600"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=147586"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=147586"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=147586"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}