![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2021\/12\/unnamed-10.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
The Hand Of God
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 3 december 2021
\nRegi Paolo Sorrentino<\/p>\n
Paolo Sorrentino vill med The Hand Of God dra sitt str\u00e5 till stacken vad g\u00e4ller att skildra sin uppv\u00e4xt p\u00e5 film. Tankarna dras framf\u00f6rt till Lasse Hallstr\u00f6ms Mitt Liv Som Hund – som f\u00f6rvisso inte \u00e4r kopplad till Hallstr\u00f6ms egna erfarenheter som barn. Alltifr\u00e5n gemenskapen i kvarteret, idrotten och sporten f\u00f6runderliga kraft att f\u00e5nga en hel v\u00e4rld och en uppv\u00e4xt som kantas av tragedi \u00e5terfinns i The Hand Of God.<\/p>\n
Sorrentino \u00e4r inte heller skygg att visa upp sin v\u00f6rdnad f\u00f6r filmm\u00e4stare som Federico Fellini och Sergio Leone, de figurerar flitigt i filmen dialog men ocks\u00e5 visuella attribut och k\u00e4nnetecken g\u00e5r att hitta i varje bildruta. Flera karakt\u00e4rer i The Hand Of God \u00e4r n\u00e4stan oskiljaktiga fr\u00e5n valfri Fellini produktion, alltifr\u00e5n busiga sm\u00e5pojkar till spritt spr\u00e5ngande galna mor och – farf\u00f6r\u00e4ldrar figurerar. Sorrentino passar ocks\u00e5 p\u00e5 att l\u00e5na\/stj\u00e4la Sergio Leones spartanska bildspr\u00e5k, obetydliga saker som en v\u00e4derkvarn eller en tekopp kan f\u00e5 mer uppm\u00e4rksamhet \u00e4n karakt\u00e4rerna.<\/p>\n
Alla dessa inslag lovar en elegant och passionerad tolkning av den europeiska konstfilmen. Tyv\u00e4rr s\u00e5 f\u00e5r publiken som h\u00e5ller andan inf\u00f6r n\u00e5got f\u00f6rlossande och storslaget nog se sig om efter syrgastuber och l\u00e4karhj\u00e4lp, f\u00f6r trots ett vackert foto och den uppenbara respekten inf\u00f6r konstfilmen s\u00e5 \u00e4r The Hand Of God en f\u00f6rvirrad, ointressant och spretig historia som verkar mer vilsen \u00e4n sin unga protagonist.<\/p>\n
Den b\u00e5ngstyrige, sv\u00e5rtydda och unga manliga protagonisten som befolkar filmer och b\u00f6cker som Catcher In The Rye och De 400 Slagen \u00e4r oftast utm\u00e4rkta som plattformar f\u00f6r att studera resan fr\u00e5n barndom till vuxen. Mycket av ber\u00e4ttelsen i The Hand Of God \u00e4r f\u00e4rgad av Sorrentinos egna upplevelser som barn i Neapel. Det h\u00f6gljudda och festliga familjelivet tr\u00e4ngs med tragedier och svek. P\u00e5 pappret s\u00e5 l\u00e5ter denna blandning mellan skratt och t\u00e5rar som ett bra ackompanjemang till en film som inte \u00e4r skygg f\u00f6r att dra sig \u00e5t det surrealistiska h\u00e5llet. Men den beh\u00f6vliga balansen mellan allvar och humor ignoreras helt av Sorrentino. The Hand Of God k\u00e4nns hela tiden vimsig och har ingen aning om sin slutdestination.<\/p>\n
F\u00f6rsta halvan kastar sig mellan pubertalt trams och syrlig dialog – i b\u00e4sta Pedro Almod\u00f3var anda, dock utan den spanska m\u00e4starens fantastiska uppriktighet eller fingerf\u00e4rdighet. Om Sorrentino hade valt att st\u00f6pa hela filmen i detta gapiga och neurotiska hav s\u00e5 hade slutresultatet varit spretigt men i alla fall unisont vad g\u00e4ller uttrycksformen. Mot filmens mitt s\u00e5 sadlar dock Sorrentino om, det g\u00e5r d\u00e5 fr\u00e5n att vara en melankolisk komedi till att bli ett fullskaligt drama d\u00e4r \u00e5ngest, sorg och hoppl\u00f6shet avl\u00f6ser varandra. Det h\u00e4r skiftet \u00e4r s\u00e5 pass abrupt att det k\u00e4nns som om Sorrentino k\u00f6rt p\u00e5 v\u00e4rldens st\u00f6rsta fartgupp som l\u00e4mnar publiken med ryggskott och allvarliga skador.<\/p>\n
En film som \u00f6nskar att s\u00e4tta allvaret, m\u00f6rkret och traumatisering i framkanten m\u00e5ste ha etablerat oerh\u00f6rt trov\u00e4rdiga och intressanta personer. Men d\u00e5 st\u00f6rre delen av filmen har \u00e4gnats \u00e5t ytligheter och tafatt karakt\u00e4rsarbete s\u00e5 blir omst\u00e4llningen fr\u00e5n familjemys till kolsvart f\u00f6rtvivlan helt om\u00f6jlig att ta till sig. Det blir inte b\u00e4ttre av att de andra halvan \u00e4r lika intressant och produktiv som att g\u00e4rna en grop och fylla dem igen. Det raddas upp en kavalkad av helt menl\u00f6sa scener trampar vatten, speltiden p\u00e5 drygt tv\u00e5 timmar k\u00e4nnas snart som ett par livstider. Sorrentino verkar helt vilsen i sin vision, vad som borde vara intimt, tyst och klarsynt blir ist\u00e4llet h\u00e5gl\u00f6st. Hela ber\u00e4ttelsen k\u00e4nns som ett s\u00f6nderklippt collage d\u00e4r man tagit sporadiska segment och svetsat ihop dem med de mest grovhuggna verktygen som finns. Det blir inte b\u00e4ttre av att huvudpersonen Fabietto som spelas av Filippo Scotti f\u00e5r g\u00e5 runt som en f\u00e5gelholk och stirra livl\u00f6st in i kameran.<\/p>\n
Ingenting \u00e4r konsekvent eller engagerande, oavsett hur chockerande eller vansinnigt det som visas upp \u00e4r. Det enda som \u00f6verhuvudtaget framst\u00e5r kompetent \u00e4r det visuella. Sorrentino har med sin fotograf Daria D\u2019Antonio skapat en fantastiskt vacker film. Neapel \u00e4r sl\u00e5ende vackert b\u00e5de i dags och – nattljus, fotot \u00e4r sylvasst och kompositionen genomg\u00e5ende str\u00e5lande. Men ett vackert utseende r\u00e4cker inte s\u00e4rskilt l\u00e5ngt d\u00e5 inneh\u00e5llet \u00e4r en soppa. Visst finns det russin i denna kaka, men vad som m\u00e5ste f\u00f6rt\u00e4ras f\u00f6r att n\u00e5 fram till dessa \u00e4r n\u00e4rmast h\u00e4lsofarligt.<\/p>\n