{"id":147320,"date":"2021-11-29T21:13:28","date_gmt":"2021-11-29T19:13:28","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=147320"},"modified":"2021-11-29T21:35:25","modified_gmt":"2021-11-29T19:35:25","slug":"fornyare-formedlar-budskap-via-hogspanningsledning-sara-parkman-pa-kungsbacka-teater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=147320","title":{"rendered":"F\u00f6rnyare f\u00f6rmedlar budskap via h\u00f6gsp\u00e4nningsledning – Sara Parkman p\u00e5 Kungsbacka Teater"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Leif Wivatt <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Sara Parkman<\/p>\n\n\n\n

Kungsbacka Teater <\/p>\n\n\n\n

28\/11 2021<\/p>\n\n\n\n

En brist i min musikaliska bildning – om vi h\u00e5ller oss till kontempor\u00e4r, alternativ nyskriven musik – har nu \u00e4ntligen \u00e5tg\u00e4rdats. Borde ha skett tidigare med tanke p\u00e5 att jag recenserat L\u00e5ngbacka\/ B\u00e5dag\u00e5rd och Ale M\u00f6llers Xenomania f\u00f6r att ta ett par exempel. H\u00e4nf\u00f6rdes dessutom av Groupa, Mari Boine och Filarfolket n\u00e4r det begav sig. Likst\u00e4ller s\u00e5ledes Sara Parkmans s\u00e4tt att utg\u00e5 fr\u00e5n traditionsbaserad folkmusik med n\u00e4mnda referenser. Samtliga inf\u00f6rlivar andra genrer, tungt beat, mycket volym och elektronik. Aktivisten, pr\u00e4stdottern, fiolspelaren, s\u00e5ngerskan och l\u00e5tskrivaren Parkman uppvuxen i H\u00e4rn\u00f6sand; har f\u00f6ljdriktigt samarbetat med bland andra Fever Ray, Seinabo Sey, Silvana Imam och Bob Hund. <\/p>\n\n\n\n

2016 skivdebuterade den v\u00e4lutbildade (folkh\u00f6gskola, konservatorium, KMH) musikern som soloartist. F\u00f6r tv\u00e5 \u00e5r sedan kom hyllade albumet Vesper<\/em>, hennes tredje platta. Den utg\u00f6r stommen i konserten inf\u00f6r cirka 200 personer i Kungsbacka Teater, omtalad f\u00f6r sin utomordentliga akustik. Parkman har ocks\u00e5 haft Sommar <\/em>i P1, startat n\u00e4tverk mot rasism, varit kr\u00f6nik\u00f6r i ETC, kulat p\u00e5 Moderna Museet, varit spelman p\u00e5 s\u00e5v\u00e4l Bingsj\u00f6st\u00e4mman som Dramaten och gjort tv\u00e5 turnerande f\u00f6rest\u00e4llningar i Riksteaterns regi. P\u00e5 albumet Matriarkerna <\/em>lovordas hj\u00e4ltinnor som Marie Selander och Lena Willemark. Under \u00e5ren sedan debuten har 32-\u00e5ringen l\u00f6pt risken att bli ihj\u00e4lkramad av allehanda prisutdelare och lyriska recensenter. Pris har erh\u00e5llits fr\u00e5n bland andra Skap, DN och i dubbel upplaga fr\u00e5n Folk- & V\u00e4rldsmusikgalan. F\u00f6ga f\u00f6rv\u00e5nande Grammis-nominerades Vesper.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Vill inte utf\u00e4rda varning, bara meddela att denna recension kanske kommer framst\u00e5 som en modifiering, eller motbild till allt ber\u00f6m utan f\u00f6rbeh\u00e5ll. Live blev artisten med sitt lika s\u00e4regna som f\u00e4ngslande tonspr\u00e5k lite f\u00f6r mycket att ta in. Parkman och hennes kvinnliga kamrater avslutade denna s\u00f6ndagskv\u00e4ll efter kalkylerade \u00e5ttio minuter, en turn\u00e9 i Danmark och Halland. Hon omger sig med Isabell Gustafsson-Ny (uppm\u00e4rksammade Rotsystem <\/em>sl\u00e4pptes i fjol) p\u00e5 syntar, trumslagare Fanny Rapp (Anna Ran), Ellen Pettersson p\u00e5 flygelhorn (g\u00e4stat We Float, Hey Elbow) samt elgitarristen Julia Ringdahl (Alice Boman, Hey Elbow). F\u00f6r mig en obekant skara vars prestationer man inte p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt kan vara missbel\u00e5ten med, tv\u00e4rtom. Inte utan att man t\u00e4nker att ensidiga k\u00f6nsf\u00f6rdelningen ska ses som ett statement \u00e1 la kvinnokraft. R\u00e5der knappast underskott p\u00e5 v\u00e4lutbildade tjejer idag.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leif Wivatt <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Intim \u00f6ppning genom sv\u00e4vande toner p\u00e5 flygelhorn vilka efter hand kompletteras av pizzicato p\u00e5 huvudrollsinnehavarens fiol. F\u00f6rst d\u00e4refter s\u00e5ng ur Valven <\/em>till massivt ackompanjemang av \u00f6vriga p\u00e5 scen. F\u00e4ster mig vid textraden ”L\u00e5t mig f\u00e5 va ett ingenmansland”. <\/em>Man f\u00f6ljer upp med Transtr\u00f6mmer-tons\u00e4ttning om jag minns r\u00e4tt. Vi f\u00e5r enligt uppgift ocks\u00e5 h\u00f6ra en trehundra \u00e5r gammal text korsad med digitaliserade tong\u00e5ngar. <\/p>\n\n\n\n

P\u00e5fallande tyngd i mixningen, vilket inneb\u00e4r en omissk\u00e4nnlig dov ljudmatta fr\u00e5n syntar och trumset som p\u00e5minner om urban klubbmusik, om \u00e4n i l\u00e4gre bpm \u00e4n sedvanliga dansrytmer. Kan beskrivas som ett slags fram\u00e5tskridande, rullande beat. Suggestivt \u00e4r ett nyckelord, vilket uteslutande ska ses som positivt. \u00c5 andra sidan sker det ibland p\u00e5 bekostnad av \u00f6nskv\u00e4rd dynamik. Av instrumentalisterna blev jag mest f\u00f6rtjust i Fanny Rapp j\u00e4mte Ellen Pettersson med sitt omd\u00f6mesgilla anv\u00e4ndande av effektpedaler.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leif Wivatt <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Sammantaget inklusive redog\u00f6rande mellansnack och avskalade avsnitt g\u00e5r det inte att v\u00e4rja sig emot urkraften. Den omvandlas till kompromissl\u00f6shet signerad trosvissa grubblaren Parkman. En paradox v\u00e4rd att v\u00e5rda. Vad vi normalt associerar med folkmusik utg\u00f6r faktiskt marginellt inslag i konserten. Enda instrument som signalerar stilistisk igenk\u00e4nning h\u00e4rvidlag \u00e4r f\u00f6rst\u00e5s fiolen. Fr\u00e4ckt att h\u00f6ra hur h\u00f6gt Parkman lagt volymen. Hennes flitiga bruk av pizzicato och str\u00e5kgnidande tr\u00e4nger igenom soundet, f\u00f6rst\u00e4rker varje detalj. <\/p>\n\n\n\n

Att Parkmans r\u00f6st inte spricker \u00e4r n\u00e4rmast of\u00f6rklarligt. S\u00e5ngen i h\u00f6ga tonl\u00e4gen gr\u00e4nsar till skrik och rop. Ansp\u00e4nningen \u00e4r avsev\u00e4rd, g\u00f6r mig lite matt, ungef\u00e4r som i fallet med Beth Hart, en annan shouter med okuvlig energi. Det \u00e4r tydligen den firade artistens k\u00e4nnetecken. Hennes s\u00e4tt att upprivet gestalta det s\u00e5riga och trasiga. I sin starka utlevelse delar hon en slags samh\u00f6righet med de samiska protester som manifesteras hos deras representanter. Men \u00e4nd\u00e5 refererar jag inte i f\u00f6rsta hand till Mari Boine eller Sofia Jannok, utan till stilar s\u00f6derut geografiskt. Traditionell s\u00e5ng fr\u00e5n Balkan, romsk kultur, fado j\u00e4mte eldf\u00e4ngd flamenco. Betr\u00e4ffande det vokala ska noteras att Ringdahl och Rapp fyllde i \u00f6vertygande med bakgrundss\u00e5ng\/ k\u00f6r och vid ett tillf\u00e4lle sj\u00f6ngs vers av gitarristen. <\/p>\n\n\n\n

Intressant att h\u00f6ra Parkmans utl\u00e4ggning om att s\u00f6ka v\u00e4gledning i och utanf\u00f6r kyrkans h\u00e4gn. Ocks\u00e5 hennes kommentar kring uppkomna regeringskris. Hon fordrar ett st\u00f6rre allvar. Apati och passivitet framst\u00e5r i hennes v\u00e4rld som m\u00e4nniskans v\u00e4rsta egenskaper. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leif Wivatt <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

En psalm hon skrivit tillsammans med Hampus Nor\u00e9n (Parkmans producent) och Jonas Gren blir en av aftonens h\u00f6jdpunkter. Ing-Maries vals <\/em>andas naturmystik och tillf\u00f6rsikt. Fin text! Fr\u00f6jdas ocks\u00e5 \u00e5t Eros Agape Philia<\/em> ur f\u00f6rest\u00e4llning om svensk folkmusik, en specialbest\u00e4llning fr\u00e5n P2 inspelad i gruva i Ljusnarsberg. I sist n\u00e4mnda l\u00e5t h\u00f6rs \u00e4ntligen licks fr\u00e5n Julia Ringdahl. Hennes gitarr urskiljs tyv\u00e4rr alldeles f\u00f6r s\u00e4llan. Os\u00e4ker p\u00e5 om alla titlar fr\u00e5n Vesper <\/em>(betyder kv\u00e4llsb\u00f6n) avverkades. Minns i alla fall Jag ropar, <\/em>lika magnifika som betydelsefulla Vreden <\/em>samt gregorianskt f\u00e4rgade Kyrie, sjung syster sjung<\/em>. <\/p>\n\n\n\n

Speciellt uppl\u00e4gg med en l\u00e4ngre avskedsl\u00e5t, vars appendix p\u00e5 uppmaning utmynnade i alls\u00e5ng bland publiken. N\u00e4r kvinnorna l\u00e4mnat scen dr\u00f6jde de kvar vid sidan, fortsatte sjunga i samklang med euforisk publik. Parkman hade gjort klart i f\u00f6rv\u00e4g att det inte skulle bli extranummer. D\u00e4remot fanns kvintetten tillg\u00e4nglig efter\u00e5t f\u00f6r signering. <\/p>\n\n\n\n

\u00c5ngrar inte p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt att jag tog pendeln till Kungsbacka och upplevde landets st\u00f6rsta stj\u00e4rnskott, inom den progressiva, nydanande f\u00e5ran av svensk folkmusik. F\u00f6rvisso var hon i vildaste laget live. Kanske skulle jag anse att en Sara Parkman n\u00e5got mindre exalterad och utan motsvarande h\u00f6gsp\u00e4nning, \u00e4r att f\u00f6redra. Tror det skulle gynna m\u00f6jligheten att b\u00e4ttre tillgodog\u00f6ra sig hennes kompositioner. Spelningen gjorde mig nyfiken p\u00e5 skivorna.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leif Wivatt <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Sara Parkman Kungsbacka Teater 28\/11 2021 En brist i min musikaliska bildning – om vi h\u00e5ller oss till kontempor\u00e4r, alternativ nyskriven musik – har nu \u00e4ntligen \u00e5tg\u00e4rdats. Borde ha skett tidigare med tanke p\u00e5 att jag recenserat L\u00e5ngbacka\/ B\u00e5dag\u00e5rd och Ale M\u00f6llers Xenomania f\u00f6r att ta ett par exempel. H\u00e4nf\u00f6rdes dessutom av Groupa, Mari Boine […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,20],"tags":[],"class_list":{"0":"post-147320","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"category-film","9":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/147320","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=147320"}],"version-history":[{"count":11,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/147320\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":147384,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/147320\/revisions\/147384"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=147320"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=147320"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=147320"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}