{"id":146388,"date":"2021-11-08T04:43:41","date_gmt":"2021-11-08T02:43:41","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=146388"},"modified":"2021-11-08T14:50:39","modified_gmt":"2021-11-08T12:50:39","slug":"vagat-visuellt-experiment-tanjer-pa-begriplighetens-granser-tystnaden-pa-goteborgs-stadsteater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=146388","title":{"rendered":"V\u00e5gat visuellt experiment t\u00e4njer p\u00e5 begriplighetens gr\u00e4nser – Tystnaden p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Ola Kjelbye <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Av Ingmar Bergman<\/p>\n\n\n\n

Bearbetning: Mark O\u00b4Halloran och Dead Centre<\/p>\n\n\n\n

\u00d6vers\u00e4ttning: Joel Nordstr\u00f6m<\/p>\n\n\n\n

Regi: Bush Moukarzel<\/p>\n\n\n\n

Scenografi: Jeremy Herbert<\/p>\n\n\n\n

Kostymdesign: Marja Kall<\/p>\n\n\n\n

Maskdesign: Patricia Svajger<\/p>\n\n\n\n

Ljusdesign: Max Mitle<\/p>\n\n\n\n

Komposition och ljuddesign: Kevin Gleeson<\/p>\n\n\n\n

Videoregi: Grant Gee<\/p>\n\n\n\n

Medverkande: Sandra Redlaff, Mia H\u00f6glund Melin, Karin Lycke, Marta Andersson Larsson, Christer Fjellstr\u00f6m, Ratmin Parvaneh, Berna Inceuglu, Anna Jukic\u00b4, Farrokh Tavakoli<\/p>\n\n\n\n

Urpremi\u00e4r p\u00e5 Stora scen 5\/11 2021<\/p>\n\n\n\n

Spelas p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater till och med 4\/12<\/p>\n\n\n\n

Ing\u00e5r i europeiska teaterprojektet Prospero Extended Theatre<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Ingmar Bergmans kammarspel Tystnaden <\/em>fr\u00e5n 1963 bel\u00f6nades med hela tre Guldbaggar (betydligt f\u00e4rre Guldbaggar delades ut d\u00e5) under f\u00f6rsta \u00e5ret galan gick av stapeln. Den ing\u00e5r som sista frist\u00e5ende del i en trilogi, t\u00e4nkt att kallas Guds tystnad. V\u00e4rt att betona att dessa 60-tals verk domineras av existentiellt grubbel omvandlat till minimalistiska kammarspel med kvinnlig agens. Med sin manliga blick satte han helst kvinnors bel\u00e4genhet i centrum, deras frustration och m\u00f6jlighet att uppn\u00e5 \u00f6gonblick av lycka. En betydelsefull bel\u00e4genhet i upps\u00e4ttningen p\u00e5 Stadsteatern.<\/p>\n\n\n\n

Filmen – \u00e4mnad att vara murbr\u00e4cka mot Statens biografcensur av vuxenfilm – gjorde i praktiken skandalsucc\u00e9, vilket bland annat ledde till inflammerad debatt i Riksdagen och problem utomlands. Den bidrog till att sp\u00e4da p\u00e5 tales\u00e4ttet ”den svenska synden”. Bortklippta scener eller till och med totalf\u00f6rbud och i extremfall utd\u00f6mt f\u00e4ngelsestraff blev konsekvenser utomlands av alltf\u00f6r explicit inneh\u00e5ll. . N\u00e4r det irl\u00e4ndska scenkonstkollektivet Dead Centre tar sig an Tystnaden <\/em>har s\u00e5 kallad intimitetskoordinator anlitats plus ett par statister i neglig\u00e9, vars funktion i upps\u00e4ttningen \u00e4r att spela h\u00e5rdf\u00f6ra strippor\/ sexarbetare.<\/p>\n\n\n\n

Tv\u00e5 systrar i st\u00e4ndig konflikt med varandra befinner sig p\u00e5 resande fot. I fr\u00e4mmande land tvingas de p\u00e5 grund av den enes sjukdomstillst\u00e5nd (Ester) att upps\u00f6ka n\u00e4rmaste hotell. Med sig har de tio\u00e5rige Johan, son till Esters motpol (Anna). Visar sig omg\u00e5ende att m\u00e4nniskorna systrarna kommer i kontakt med, inte \u00e4r i st\u00e5nd att kommunicera verbalt d\u00e5 de inte beh\u00e4rskar engelska. Illa nog i sig. Och f\u00f6r att understryka graden av of\u00f6rst\u00e5else, f\u00f6rv\u00e4rras l\u00e4get genom att lokalbefolkningen pratar ett p\u00e5hittat spr\u00e5k. F\u00f6r att komma fram\u00e5t i intrigen l\u00e5ter man \u00e4ndock inv\u00e5nare undslippa sig n\u00e5gra styltiga fraser p\u00e5 en slags engelska. Irl\u00e4ndarna – O\u00b4Halloran ansvarig f\u00f6r bearbetningen s\u00e4gs vara Bergman-freak – sysslar med estetik som inte levererar l\u00f6sningar.. Dead Centres m\u00e4rkv\u00e4rdiga upps\u00e4ttning vilar p\u00e5 mystik och emellan\u00e5t r\u00e5 framtoning. De vill f\u00f6rbrylla \u00e5sk\u00e5daren och s\u00e4tta ig\u00e5ng en tankeprocess, vilket \u00e4r en h\u00e5llning \u00f6ppensinnad publik ansluter sig till. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Ola Kjelbye <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Lite f\u00f6rv\u00e5nande att man best\u00e4mt formatet till en enaktare p\u00e5 knappt hundra minuter (Tystnaden <\/em>\u00e4r n\u00e5got kortare \u00e4n angiven l\u00e4ngd). D\u00e4remot inte alls f\u00f6rv\u00e5nande att avancerad videoteknik anv\u00e4nds parallellt, \u00f6verlappar och i perioder tar \u00f6ver. Att sitta l\u00e5ngt fram i salongen b\u00f6r undvikas, d\u00e5 s\u00e5v\u00e4l inspelat material som vad som f\u00e5ngas i realtid p\u00e5 scen av mobil fotograf, syns \u00f6ver hela den ytan d\u00e4r annars rid\u00e5n h\u00e4nger. Resulterar i groteskt stora n\u00e4rbilder, vilkas exponering associeras till Bergmans konstn\u00e4rliga universum. Hans besatthet av n\u00e4rbilder p\u00e5 fr\u00e4mst kvinnor, ofta under stress. Kameralinsen p\u00e5 Stora scen symboliserar pojkens perspektiv, den v\u00e4v av h\u00e4ndelser han upplever vid utforskandet av den fr\u00e4mmande, sm\u00e5tt hotfulla milj\u00f6n. Pojken sj\u00e4lv \u00e4r osynlig f\u00f6rutom utzoomad p\u00e5 film i slutscen. Men det \u00e4r till honom man v\u00e4nder sig, vilket skapar en s\u00e4regen dimension. Blev tyv\u00e4rr t\u00e4mligen p\u00e5frestande att som publik p\u00e5 femte raden f\u00f6rs\u00f6ka f\u00e4sta blicken p\u00e5 r\u00e4tt st\u00e4lle, \u00e4ven om greppet att samtidigt blanda avfilmat\/ inspelat med traditionell teater har sin m\u00e5ngbottnade tjusning. Regiss\u00f6ren menar att tekniken anv\u00e4nts f\u00f6r att f\u00e5 till nya m\u00f6jligheter. Men i detta fall har det lett till sv\u00e5righeter att f\u00f6lja med, \u00e5tminstone fr\u00e5n n\u00e4ra h\u00e5ll. <\/p>\n\n\n\n

Mycket m\u00f6da har lagts p\u00e5 omsorgsfull scenografi och dekor. Publiken tackar och tar emot. P\u00e5 vridscenen flitigt i bruk syns moduler med hotellets reception, systrarnas olika rum, servit\u00f6rens lya, porrbiograf och den glittrande strippklubben som verkar ligga v\u00e4gg i v\u00e4gg med hotellet, som trots det har proper interi\u00f6r. Att Ester (Mia H\u00f6glund Melin) reser med en laptop, \u00e4r ett tecken p\u00e5 att manus uppdaterats. Saknar annars kunskap om eventuella genomgripande \u00e4ndringar fr\u00e5n filmen. K\u00f6nsidentitet och framf\u00f6r allt gr\u00e4ns\u00f6verskridande \u00e4r underliggande \u00e4mnen i Tystnaden<\/em>. Ber\u00e4ttelsen har en inbyggd, inte direkt logisk dramatik. Systrarna t\u00e5l inte varandra, \u00e4nd\u00e5 reser de tillsammans, en incestu\u00f6s dragning antyds. Ester \u00e4r den intellektuelle, \u00f6vers\u00e4ttare som \u00e4lskar Bach och deklarerar att hon inte borde acceptera sin roll i livet. Anna ( Sandra Redlaff) \u00e5r \u00e5 andra sidan anf\u00e4ktad av k\u00f6ttets lustar, verkar ha en masochistisk l\u00e4ggning. Lockas till vad m\u00e5nga andra medel\u00e5lders kvinnor skulle se som perverst. Ramtin Paravaneh gestaltar \u00f6vertygande en av sina mest osympatiska roller i karri\u00e4ren, genom att p\u00e5 hennes(?) premisser agera bad guy, burdus ta-f\u00f6r-sig-t\u00f6lp. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Ola Kjelbye <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Dramat f\u00f6respr\u00e5kar s\u00e5v\u00e4l j\u00e4mvikt (systrarnas obalanser pl\u00e5gar dem), som den utopiska tanken att m\u00e4nniskor ska avh\u00e5lla sig fr\u00e5n utnyttja varandra. R\u00e5der ingen tvekan om att systrarna hamnat p\u00e5 en brutal plats d\u00e4r f\u00f6rh\u00e5llandet f\u00f6rtryckare – offer \u00e4r legio. Landet befinner sig p\u00e5 randen till inb\u00f6rdeskrig, trots att utl\u00e4nningar till\u00e5ts resa \u00f6ver gr\u00e4nsen. De lidande sexarbetarna f\u00f6renas i en klagos\u00e5ng under gungande pastellf\u00e4rgade lampkronor i en emblematisk scen. I likhet med systrarna i en situation till synes utom kontroll.( Ett \u00f6de de sorgligt nog delar med ett or\u00e4kneligt antal kvinnor v\u00e4rlden \u00f6ver.) Ett m\u00f6rkt, destruktivt tillst\u00e5nd att begrunda som bildar undertext till strandsatta trions famlande efter l\u00f6sning, s\u00e4tt att p\u00e5verka och ta sig ur dilemmat de f\u00f6rsatts i. <\/p>\n\n\n\n

I denna v\u00e4rld definierad av kvinnor urskiljes de tv\u00e5 manliga birollerna l\u00e4ttast. F\u00f6rutom n\u00e4mnde Ramtin Parvaneh gestaltar Christer Fjellstr\u00f6m portiern, en \u00e4ldre man hela tiden till hands f\u00f6r Ester, allt mer illa d\u00e4ran. I princip har Fjellstr\u00f6m inte en enda begriplig replik bortsett fr\u00e5n ”musika”. Parvanehs dominanta rollfigur st\u00e5r f\u00f6r egoistisk virilitet. Karin Lycke har setts i \u00e5tskilliga gripande roller p\u00e5 sm\u00e5 och st\u00f6rre scener i G\u00f6teborg. H\u00e4r spelar hon Rita, en karakt\u00e4r p\u00e5 hotellet jag inte riktigt kan placera. Hotell\u00e4gare eller rent av bordellmamma? Nu \u00e4r ju Dead Centre inriktade p\u00e5 diffusa, oprecisa budskap, varf\u00f6r det vore oklokt med entydiga tolkningar.<\/p>\n\n\n\n

Tippar att det \u00e4r premi\u00e4r f\u00f6r Sandra Redlaff p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater, sk\u00e5despelarutbildad mezzosopran med imponerande cv fr\u00e5n scener i Stockholm och Sk\u00e5ne, film och teve. Ett f\u00f6r mig nytt ansikte vars auktoritet gav mersmak. Mia H\u00f6glund Melins tillh\u00f6r sedan l\u00e4nge fasta ensemblen. Hennes drivande figur anklagar och ifr\u00e5gas\u00e4tter p\u00e5 ofta f\u00f6rekommande man\u00e9r. Tillsammans med regiss\u00f6ren framst\u00e4ller de p\u00e5 lysande s\u00e4tt sina olikheter och l\u00e4ngtan efter att n\u00e5 varandra. <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Av Ingmar Bergman Bearbetning: Mark O\u00b4Halloran och Dead Centre \u00d6vers\u00e4ttning: Joel Nordstr\u00f6m Regi: Bush Moukarzel Scenografi: Jeremy Herbert Kostymdesign: Marja Kall Maskdesign: Patricia Svajger Ljusdesign: Max Mitle Komposition och ljuddesign: Kevin Gleeson Videoregi: Grant Gee Medverkande: Sandra Redlaff, Mia H\u00f6glund Melin, Karin Lycke, Marta Andersson Larsson, Christer Fjellstr\u00f6m, Ratmin Parvaneh, Berna Inceuglu, Anna Jukic\u00b4, Farrokh […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,31],"tags":[],"class_list":["post-146388","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/146388","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=146388"}],"version-history":[{"count":13,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/146388\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":146407,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/146388\/revisions\/146407"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=146388"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=146388"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=146388"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}