{"id":144968,"date":"2021-10-05T00:05:50","date_gmt":"2021-10-04T22:05:50","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=144968"},"modified":"2021-10-05T11:23:50","modified_gmt":"2021-10-05T09:23:50","slug":"med-patos-och-nerv-om-pionjar-som-brande-sitt-ljus-i-bada-andar-bansai-pa-litteraturhuset-i-goteborg","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=144968","title":{"rendered":"Med patos och nerv om pionj\u00e4r som br\u00e4nde sitt ljus i b\u00e5da \u00e4ndar – Bansai p\u00e5 Litteraturhuset i G\u00f6teborg"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
Erik Bj\u00f6rksten – Eva Edwall – Amanda Andreas <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Manus och regi: Hanna Sundelius<\/p>\n\n\n\n

Komposit\u00f6r: Amanda Andreas<\/p>\n\n\n\n

Producent: Marie Jansons<\/p>\n\n\n\n

Musiker: Erik Bj\u00f6rksten och Amanda Andreas<\/p>\n\n\n\n

Sk\u00e5despelare: Eva Edwall<\/p>\n\n\n\n

Arrang\u00f6rer: Judith Music & Art och Scenkonstkollektivet React<\/p>\n\n\n\n

Premi\u00e4r 2\/10 2021 p\u00e5 Litteraturhuset i G\u00f6teborg<\/p>\n\n\n\n

Kommer spelas p\u00e5 turn\u00e9<\/p>\n\n\n\n

Ser en monolog, en enaktare p\u00e5 n\u00e4rmare en timme interfolierad med levande musik. Till protokollet ska s\u00e4gas att jag n\u00e4rvarade p\u00e5 f\u00f6rest\u00e4llningen under s\u00f6ndag eftermiddag 3\/10. Kvinnan vars \u00f6de skildras i Bansai – en \u00e4ventyrare <\/em>\u00e4r Ester Blenda Nordstr\u00f6m. Reportern som wallraffade m\u00e5nga decennier f\u00f6re begreppet myntades, har ju f\u00e5tt en ren\u00e4ssans genom biografin Ett j\u00e4vla solsken<\/em>. Boken av Fatima Bremmer som bel\u00f6nades med Augustpriset f\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan har l\u00e4sts och finns i min \u00e4go. Hanna Sundelius ber\u00e4ttar i ett eftersamtal om journalistik att hon g\u00e5tt grundligt till v\u00e4ga f\u00f6r att skildra denna f\u00f6reg\u00e5ngare, vars driv till slut blev hennes fall. Regiss\u00f6ren pl\u00f6jde Esters reportageb\u00f6cker, L\u00e4ste igen, lade pussel, uppr\u00e4ttade \u00f6verg\u00e5ngar och sp\u00e4nde dramaturgiska b\u00e5gar. <\/p>\n\n\n\n

Av detta metodiska arbete har det blivit en mycket lyckad fusion av dramatik och musik. Eva Edwall har varit verksam som scenkonstn\u00e4r \u00e4nda sedan 1977. Med enorm inlevelse f\u00e5ngar hon publiken. M\u00e4rks att hon undervisat i scenisk gestaltning. Varje gest, suck och stavelse hos en person angel\u00e4gen att f\u00f6rt\u00e4lja hur det f\u00f6rh\u00e5ller sig;, n\u00e5r fram med besked. Monologen levereras sannerligen med karisma, vilket f\u00f6rst\u00e4rks av anv\u00e4ndandet av mygga.<\/p>\n\n\n\n

Ang\u00e5ende komposit\u00f6r\/ pianist Amanda Andreas och hennes musikpartner Erik Bj\u00f6rksten – h\u00e4r spelandes svensk luta och dragspel – har jag ing\u00e5ende k\u00e4nnedom om vad de utr\u00e4ttat (recenserade visduon senast i somras). Dock premi\u00e4r f\u00f6r min del vad betr\u00e4ffar bevittna musikteater de f\u00f6rekommer i. (Har exempelvis inte sett det Barbro H\u00f6rberg-program de ing\u00e5r i.) I Bansai – en \u00e4ventyrare<\/em> glider de omsorgsfullt in i sina tilldelade roller, som emellan\u00e5t g\u00e5r lite ut\u00f6ver uppdraget att tillf\u00f6ra kongenial musik. Att de \u00e4r integrerade i upps\u00e4ttningen blir tydligt p\u00e5 flera niv\u00e5er. S\u00e5v\u00e4l blickar som talade inslag, Amandas valsande med en euforisk ber\u00e4ttare, tidstrogna kl\u00e4der samt komposit\u00f6rens konfrontativa speakerr\u00f6st fyller ut upps\u00e4ttningen. Interaktionen med Edwalls gestaltade frenesi sker s\u00f6ml\u00f6st sofistikerat.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Amanda Andreas <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Sundelius inser att lokalen inte \u00e4r idealisk f\u00f6r scenkonst. Stolsrader utan lutning och f\u00f6rh\u00e5llandevis l\u00e5g scen \u00e4r till nackdel, \u00e4ven om involverandet av \u00e5sk\u00e5dare i hundsl\u00e4de-sekvensen \u00e4r genialisk. L\u00f6sningen blir att genomg\u00e5ende agera i uppr\u00e4tt st\u00e4llning. En annan praktikalitet \u00e4r ljud\u00e5tergivningen, vilket redan framskymtat. Resonansen fr\u00e5n Bj\u00f6rkstens lysande musicerande p\u00e5 luta, m\u00e5ste betecknas som fullkomligt extraordin\u00e4r. Fantastisk klang! <\/p>\n\n\n\n

Musiksatta monologen f\u00e5r i princip klara sig utan scenografi. Ljudinslag och raspiga melodier tar oss tillbaka \u00f6ver hundra \u00e5r i tiden. Intellektuella giganterna, paret Elin W\u00e4gner och John Landkvist utg\u00f6r en \u00e5terkommande referens. Knattrande skrivmaskin och flaska det ideligen halsas ur existerar som symbolisk rekvisita., dess centrum. Nordstr\u00f6m med sin pseudonym upplevde helt osannolika h\u00e4ndelser. Energin och halten hormoner skulle idag absolut, ha gett avsl\u00f6jaren av or\u00e4ttvisor och maktfullkomlighet en diagnos. En v\u00e4rdefull aspekt p\u00e5 hennes publicerade, aktivistiskt inriktade dokumentation, \u00e4r de stunder d\u00e5 Blenda Nordstr\u00f6m, inser sin egen maktposition. Hennes kompromissl\u00f6sa och kicks\u00f6kande mentalitet kan j\u00e4mst\u00e4llas med risktagare som G\u00f6ran Kropp. Konsekvenserna av att ha denna eld i sig som sj\u00e4lvf\u00f6rs\u00f6rjande kvinna, skildrar Edwall med fabul\u00f6s fermitet. Beg\u00e4ret att leva fullt ut genom till exempel hisnande framfart p\u00e5 motorcykel blir i l\u00e4ngden og\u00f6rligt.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Amanda Andreas <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

De musikaliska mellanspelen ger den kraftfulla, intensiva dramatiseringen v\u00e4lbeh\u00f6vliga avbrott. Och den rysligt sorgliga visa Amanda Andreas sjunger som final ger g\u00e5shud. F\u00f6rn\u00e4mligt musicerande, manus som naglar fast samt enast\u00e5ende patos samverkar till ett eminent scenkonstverk. I panelsamtal efter f\u00f6rest\u00e4llning avsl\u00f6jar den inbjudna g\u00e4sten (Sandra Pandevski) att hon numera hellre anv\u00e4nder termen ”att blenda” \u00e4n wallraffa (l\u00e4ste med best\u00f6rtning G\u00fcnter Wallraffs Rapport fr\u00e5n v\u00e5r nya sk\u00f6na v\u00e4rld <\/em>f\u00f6r ett par \u00e5r sedan och har haft d\u00e4ruppe – vi h\u00e4rnere<\/em>).<\/p>\n\n\n\n

Demokratier som vill utvecklas har alltid stort behov av unders\u00f6kande journalister, engagerade i att inkognito avsl\u00f6ja missf\u00f6rh\u00e5llanden. En av dessa modiga, Sandra Pandevski som skriver i Faktum och har ett f\u00f6rflutet p\u00e5 bland annat DN, medverkade i kort panelsamtal efter f\u00f6rest\u00e4llningen med Hanna Sundelius. I rollen som presentat\u00f6r\/ intervjuare tog Amanda Andreas hand om. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Manus och regi: Hanna Sundelius Komposit\u00f6r: Amanda Andreas Producent: Marie Jansons Musiker: Erik Bj\u00f6rksten och Amanda Andreas Sk\u00e5despelare: Eva Edwall Arrang\u00f6rer: Judith Music & Art och Scenkonstkollektivet React Premi\u00e4r 2\/10 2021 p\u00e5 Litteraturhuset i G\u00f6teborg Kommer spelas p\u00e5 turn\u00e9 Ser en monolog, en enaktare p\u00e5 n\u00e4rmare en timme interfolierad med levande musik. Till protokollet ska […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,31],"tags":[],"class_list":["post-144968","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/144968","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=144968"}],"version-history":[{"count":19,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/144968\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":145054,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/144968\/revisions\/145054"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=144968"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=144968"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=144968"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}