{"id":144888,"date":"2021-10-03T00:34:47","date_gmt":"2021-10-02T22:34:47","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=144888"},"modified":"2021-10-03T00:34:48","modified_gmt":"2021-10-02T22:34:48","slug":"virvlande-kvick-dialog-lysande-koordinerad-isadora-och-karleken-pa-hagateatern","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=144888","title":{"rendered":"Virvlande kvick dialog lysande koordinerad – Isadora och k\u00e4rleken p\u00e5 Hagateatern"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Lina Ikse <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Manus: Pamela Jaskoviak<\/p>\n\n\n\n

Regi: Marcus Carlsson<\/p>\n\n\n\n

Komposition & ljuddesign: Ludvig Sj\u00f6strand<\/p>\n\n\n\n

Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen<\/p>\n\n\n\n

Ljusdesign: Max Mitle<\/p>\n\n\n\n

Koreografisk r\u00e5dgivning: Angelina Allen<\/p>\n\n\n\n

R\u00f6stsk\u00e5despelare: Lina Billa Lj\u00f6sstad<\/p>\n\n\n\n

Sk\u00e5despelare: Sara Klingvall och Daniel Adolfsson<\/p>\n\n\n\n

Premi\u00e4r 1\/10 p\u00e5 Hagateatern i G\u00f6teborg<\/p>\n\n\n\n

Spelas till och med 5\/11<\/p>\n\n\n\n

Rappt, lustfyllt och med fyndigt fysisk gestaltning ber\u00e4ttas i utsnitt om Isadora Duncan. Kulturellt intresserade av normalgraden vet diffust att hon f\u00f6r l\u00e4nge sedan revolutionerade dansen. Och man k\u00e4nner antagligen till den extremt oturliga olycka som ber\u00f6vade Duncan livet, sittandes i en bil p\u00e5 Rivieran 1928. Tillh\u00f6r sj\u00e4lv n\u00e4mnda kategori. Fick nu oerh\u00f6rt mycket mer k\u00f6tt p\u00e5 benen genom Pamela Jaskoviaks research. Blir efter\u00e5t informerad av pj\u00e4sens producent, att man rej\u00e4lt sovrat bland alla anekdoter. Den vibrerande texten visar p\u00e5 att danspionj\u00e4rens liv var av otroligt ombytlig karakt\u00e4r. Och lika dramatiskt som hennes tragiska d\u00f6d.<\/p>\n\n\n\n

F\u00f6rfattaren inriktar dokumentationen p\u00e5 att spegla Isadora Duncans kringflackande tillvaro genom fyra m\u00e4n, rimligen de som betydde mest f\u00f6r henne. Hon konfronterar dem, varp\u00e5 de instinktivt responderar och ger sin version. Regiss\u00f6r Marcus Carlsson har f\u00e5tt till engagerande v\u00e4ndningar, genom intelligent rytmiserande och underbar tajming emellan de tv\u00e5 sk\u00e5despelarna. Regiss\u00f6ren har tagit sig an ett verk genomsyrat av poetisk sorg och passion. Han utg\u00e5r fr\u00e5n egna tidigare skildringar av k\u00e4rlekens v\u00e4sen p\u00e5 film och scen. Tillf\u00f6r lekfulla och ironiska element, vilket fungerar utomordentligt v\u00e4l. <\/p>\n\n\n\n

Scenografin \u00e4r inte mycket att orda om. V\u00e5gformade kulisser av ok\u00e4nt material finns f\u00f6r sk\u00e5despelarduon att f\u00f6rh\u00e5lla sig till. I \u00f6vrigt s\u00e5 gott som ingen rekvisita. Allt g\u00e5r i svart inklusive Heidi Saikkonens kostymering av tv\u00e5 muskul\u00f6sa sk\u00e5despelare med olika fysionomi. Den diskreta ljudl\u00e4ggningen\/ musiken \u00e4r \u00e4ndam\u00e5lsenligt genomf\u00f6rd. Och Max Mitle vars tj\u00e4nster en m\u00e4ngd teatrar anlitar i G\u00f6teborg, g\u00f6r en aldrig besviken. Hans ljusdesign bevisar \u00e5nyo att han \u00e4r ett superproffs uti fingerspetsarna. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Lina Ikse <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Pj\u00e4sens hj\u00e4ltinna talar om vad som ger hennes liv mening. Dels det uppenbara: undervisa och upptr\u00e4da . Att initiera frihetlig danskonst med sj\u00e4l och utan regler. Isadora Duncan \u00e4r lika passionerad vad g\u00e4ller k\u00e4rlek, vilket medf\u00f6r komplikationer. Kan aldrig sl\u00e5 sig till ro, n\u00e5got som inneb\u00e4r st\u00e4ndig kamp, Ist\u00e4llet f\u00f6r att rota sig flyttar hon runt, f\u00e5r stora utgifter, beh\u00f6ver manliga finansi\u00e4rer. En hint ytterligare om de omskakande h\u00e4ndelser som formar k\u00e4nns n\u00f6dv\u00e4ndig. Syftar p\u00e5 den outh\u00e4rdliga och brutala f\u00f6rlusten av barnen i en olycka. Pamela Jaskoviak framh\u00e4ver med stringens ett antal betydelsefulla upplevelser, vilka ger publiken en god uppfattning om en exceptionell och karismatiska person. <\/p>\n\n\n\n

Fysisk teater har blivit ett signum f\u00f6r Hagateatern, vilket framg\u00e5r med ackuratess i Isadora & k\u00e4rleken. <\/em>Koreografisk r\u00e5dgivare f\u00f6rtj\u00e4nar rungande appl\u00e5der. Och hennes id\u00e9er praktiseras av tv\u00e5 perfekt samtrimmade sk\u00e5despelare. Tror teamet t\u00e4nkte r\u00e4tt, n\u00e4r de \u00f6vergav tanken p\u00e5 att huvudrollen skulle ha s\u00e4llskap av en dansare. Ha \u00f6verseende med min klyschiga \u00f6verdrift. Men Sara Klingvall associeras i s\u00e5dan utstr\u00e4ckning med frigruppen (m\u00f6jligen ing\u00e5tt i den sedan starten 2003), att hon kan s\u00e4gas utg\u00f6ra del i inventarierna. Har sett henne agera s\u00e5 pass ofta, att jag var en smula orolig f\u00f6r att jag skulle ha tr\u00f6ttnat. Lyckligtvis st\u00e4mde inte mitt tvivel med utfallet.. Noterar en excellent gestaltning, med precis tajming. Subtila skiftningar varvas med bearbetning av trauman. Sk\u00e5despelaren \u00e4r ett f\u00f6red\u00f6me vad betr\u00e4ffar hur repliker b\u00f6r uttalas. Nybakade kollegor som tyv\u00e4rr saknar f\u00f6rm\u00e5gan, skulle kunna f\u00e5 privatundervisning i konsten att artikulera. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Lina Ikse <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Eftersom hon vet exakt hur hon ska bete sig, fungerar samspelet med Daniel Adolfsson fl\u00e4ckfritt. Han kliver lika smidigt som abrupt in i olika roller, portr\u00e4tterar m\u00e4n som varit viktiga f\u00f6r dansf\u00f6rnyaren. Os\u00e4ker p\u00e5 om jag sett honom demonstrera sin beg\u00e5vning tidigare. Adolfsson beh\u00e4rskar fullst\u00e4ndigt vad han f\u00f6retar sig. Verkar faktiskt som denne sp\u00e4nstige individ sysslat en del med att utf\u00f6ra koreograferade r\u00f6relser. Om inte, \u00e4r det en snygg synvilla p\u00e5 ett publikfriande s\u00e4tt. Adolfsson f\u00f6rlitar sig, antagligen i samarbete med regiss\u00f6r, p\u00e5 glimten-i-\u00f6gat-estetik, vilket inbringar \u00e5tskilliga skratt. Replikerna sitter som en sm\u00e4ck. Varken han eller hans partner i huvudrollen \u00e4r ens n\u00e4ra att komma av sig <\/p>\n\n\n\n

Ungef\u00e4r elva m\u00e5nader efter Hagateaterns senaste succ\u00e9 F\u00f6rfesten<\/em>, inf\u00f6ll v\u00e4lf\u00f6rtj\u00e4nt brakande bifall. Skillnaden denna g\u00e5ng stavas fullsatt salong, vilket k\u00e4ndes sm\u00e5tt surrealistiskt. Kontentan l\u00e4rorik premi\u00e4r med suver\u00e4nt sk\u00e5despeleri i en milj\u00f6 som hyllar fysiskt gestaltande, ironi och ber\u00f6rande narrativ. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Manus: Pamela Jaskoviak Regi: Marcus Carlsson Komposition & ljuddesign: Ludvig Sj\u00f6strand Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen Ljusdesign: Max Mitle Koreografisk r\u00e5dgivning: Angelina Allen R\u00f6stsk\u00e5despelare: Lina Billa Lj\u00f6sstad Sk\u00e5despelare: Sara Klingvall och Daniel Adolfsson Premi\u00e4r 1\/10 p\u00e5 Hagateatern i G\u00f6teborg Spelas till och med 5\/11 Rappt, lustfyllt och med fyndigt fysisk gestaltning ber\u00e4ttas i utsnitt om […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,31],"tags":[],"class_list":["post-144888","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/144888","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=144888"}],"version-history":[{"count":16,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/144888\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":144920,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/144888\/revisions\/144920"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=144888"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=144888"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=144888"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}