{"id":144821,"date":"2021-10-01T02:57:59","date_gmt":"2021-10-01T00:57:59","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=144821"},"modified":"2021-10-02T22:18:26","modified_gmt":"2021-10-02T20:18:26","slug":"metamystik-att-frossa-i-sex-roller-soker-en-forfattare-pa-backa-teater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=144821","title":{"rendered":"Metamystik att frossa i – Sex roller s\u00f6ker en f\u00f6rfattare p\u00e5 Backa Teater"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Ola Kjelbye <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Av Luigi Pirandello i \u00f6vers\u00e4ttning av Nils Agrell<\/p>\n\n\n\n

Bearbetning: Oskar Thunberg och Stefan \u00c5kesson<\/p>\n\n\n\n

Regi: Oskar Thunberg<\/p>\n\n\n\n

Scenografi\/ kostym: Jenny Kronberg<\/p>\n\n\n\n

Maskdesign: Josefin Eker\u00e5s<\/p>\n\n\n\n

Musiker: Bo Stenholm, Anders Blad, Daniel Ekborg<\/p>\n\n\n\n

Medverkande: David Bengtsson, Adel Darwish, Anna Harling, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Rasmus Lindgren, Andreas Ferada-Noll, Annika Nordin, Mikael Odhag, Emelie Str\u00f6mberg\/ Shirin Golchin, Amalia Hallgren Wernstedt\/ Julia Toll och i rollen som scentekniker Mattias Ek\/ Ulrika Kerstinsdotter<\/p>\n\n\n\n

Premi\u00e4r 24\/9 2021<\/p>\n\n\n\n

Spelas p\u00e5 Backa Teater Lindholmen till och med 9\/12<\/p>\n\n\n\n

Fr\u00e5n 15 \u00e5r<\/p>\n\n\n\n

Dramatikern och nobelpristagaren Luigi Pirandellos ber\u00f6mda pj\u00e4s hade urpremi\u00e4r 1921, s\u00e5ledes f\u00f6r hundra \u00e5r sedan. Ett l\u00e4tt surrealistiskt drama vars banbrytande metaaspekt fick ett kluvet mottagande. I italienarens skapelse \u00e4r det i repetition av egen pj\u00e4s, som de sex rollerna klampar in. St\u00f6r genom att pocka p\u00e5 uppm\u00e4rksamhet p\u00e5 ett h\u00f6gst p\u00e5tagligt s\u00e4tt. I upps\u00e4ttning p\u00e5 Stockholms Stadsteater f\u00f6r tiotalet \u00e5r sedan, var det ist\u00e4llet ett p\u00e5g\u00e5ende arbete med M\u00e5sen <\/em>som avbr\u00f6ts. I bearbetningen p\u00e5 Backa Teater, \u00e4r regiss\u00f6rens -trov\u00e4rdigt gestaltad av Anna Harling – vision att f\u00e5nga publiken med en uppdaterad Hamlet. <\/em>I en \u00f6ppen process utmanas den flexible regiss\u00f6ren av fr\u00e4mst den individ som g\u00e5r under beteckningen sk\u00e5despelare tre, en roll som k\u00e4nns som vikt \u00e5t Rasmus Lindgren. Med tanke p\u00e5 den komplicerade och fatala familjetragik som de sex rollerna ruvar p\u00e5, kan n\u00e4mnda klassiker ses som parabel. De \u00e4r absolut inte utvalda p\u00e5 m\u00e5f\u00e5. <\/p>\n\n\n\n

Fick inte tilltr\u00e4de till premi\u00e4ren p\u00e5 grund av en arrang\u00f6rsmiss. S\u00e5g ist\u00e4llet f\u00f6rest\u00e4llningen mitt p\u00e5 dagen 29\/9, tillsammans med ett par gymnasieklasser fr\u00e5n Kung\u00e4lv. Sex roller s\u00f6ker en f\u00f6rfattare <\/em>rymmer flera lager, v\u00e4xlar mellan avsiktlig illusion och skenbar verklighet bortom sceniskt ber\u00e4ttande. Man matar stundtals friskt p\u00e5 med metaperspektiv. N\u00e5gon ur det lite \u00e4ngsliga och taffligt spelande teaters\u00e4llskapet, s\u00e4ger sig vara van vid rep som en \u00f6ppen process. Men n\u00e4r de avbryts blir de givetvis st\u00e4llda. Vad h\u00e4nder? \u00c4r det ett prank, modell konstprojekt fr\u00e5n Valand? Kul att sk\u00e5da hur f\u00f6rvirringen utvecklas. <\/p>\n\n\n\n

Hade inte varit f\u00f6rv\u00e5nad om m\u00e5lgruppen tyckt att det blev f\u00f6r egendomligt, f\u00f6r l\u00e5ngs\u00f6kt. Dock, den unga publiken roades och investerade sin koncentration i upps\u00e4ttningen. Kan t\u00e4nka mig att den unga publiken \u00f6verdoserat p\u00e5 fiktion som Game of Thrones <\/em>och serier p\u00e5 Netflix och HBO under pandemin. Formerna f\u00f6r s\u00e5dant tittande kan de best\u00e4mma \u00f6ver. Att uts\u00e4ttas och p\u00e5verkas live \u00e4r n\u00e5got helt annat. P\u00e5 Backa Teater uts\u00e4tts m\u00e4rktes att den unga publiken f\u00e5ngades av skeendet. Pj\u00e4sen har en komplexitet vars konstruktion kan klassas som r\u00f6rig. Men lyckligtvis \u00e4r dess styrka humoristiska inslag parade med skr\u00e4mmande konflikter. F\u00f6r\u00e4ldrar och halvsyskon, persongalleriet i skaran inkr\u00e4ktare har samtliga trauman att b\u00e4ra p\u00e5. Trauman de anser att en f\u00f6rfattare – till n\u00f6ds en regiss\u00f6r utan skrivvana – m\u00e5ste f\u00f6rl\u00f6sa genom att framst\u00e4lla deras sm\u00e4rta sceniskt.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Ola Kjelbye <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Pirandello ska ha varit f\u00f6rst med att l\u00e5ta f\u00f6rest\u00e4llningen av verklighet, det f\u00f6rment sanna; krocka med den fantasi som utg\u00f6r grunden f\u00f6r sceniska konstverk. Metabegreppets pionj\u00e4r har f\u00f6rmodligen l\u00e5tit sig influeras av b\u00e5de ”Som ni behagar” <\/em>och ”Ett dr\u00f6mspel” <\/em>Allra starkaste referensen att plocka fram i n\u00e4rtid \u00e4r otvivelaktigt Gun W\u00e5llgrens repliker som en klok coda i Fanny Alexander<\/em> n\u00e4r Strindberg citeras. Vad betr\u00e4ffar pj\u00e4ser med en repeterande sk\u00e5despelartrupp som metafor, gjorde ju Suzanne Osten en anm\u00e4rkningsv\u00e4rd tolkning av Publiken <\/em>f\u00f6r drygt tio \u00e5r sedan p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater. <\/p>\n\n\n\n

Den brokiga ensemblen \u00e4r stor. Inneh\u00e5ller femton personer inklusive tre musiker. Publiken sitter p\u00e5 tr\u00e4stolar l\u00e4ngs tre sidor. Den spati\u00f6sa kvadraten vi v\u00e4nder blicken mot utg\u00f6r scen. Publiken \u00e4r n\u00e4ra rent fysiskt, n\u00e5got som skulle kunna bli en utmaning f\u00f6r b\u00e5de ut\u00f6vare och mottagare. Fungerar fint, bortsett fr\u00e5n att vissa repliker fr\u00e5n somliga inte n\u00e5r fram n\u00e4r sk\u00e5despelarens ansikte \u00e4r bortv\u00e4nt. I en av alla sekvenser d\u00e4r uppslag p\u00e5 scener testas genom t\u00e4mligen spontan repetition, tas problemet upp. Mikrofon som l\u00f6sning f\u00f6rkastas, typiskt nog. Regiss\u00f6ren Oskar Thunberg (konstn\u00e4rlig ledare f\u00f6r Lumor) har lagt stor vikt vid impulser fr\u00e5n rollfigurerna samt en spontan grundton. Man kan spekulera i huruvida de medverkande involverats i processen motsvarande hur pj\u00e4sens regiss\u00f6r agerar, eller om alla sinnrika detaljer genomf\u00f6rts p\u00e5 hans initiativ. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Ola Kjelbye <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

I sparsmakad scenografi utspelas en radda f\u00f6rvecklingar. Och framf\u00f6r allt v\u00e4xer en f\u00f6rdjupning fram, av de s\u00e5riga relationer som de sex rollerna sl\u00e4par runt p\u00e5. Fr\u00e5gor om klass respektive f\u00f6r\u00f6vare och offer inkorporeras. Anna Harlings regiss\u00f6r har massvis med praktiska problem att bestyra. (Tv\u00e5 alternerande scentekniker \u00e4r namngivna bland de medverkande.) F\u00e5r p\u00e5 sitt bord mer \u00e4n hon kan hantera, fast just dysfunktionell familj efterlysts av denne m\u00e5lmedvetne vision\u00e4r. Hennes korrekte assistent (David Bengtsson) \u00e4r mest inriktad p\u00e5 sin teori om hj\u00e4ltar – antagonister. De komiskt famlande sk\u00e5despelarna hon har till f\u00f6rfogande, gestaltas l\u00e4tt r\u00f6rande av tre ur ensemblen.<\/p>\n\n\n\n

Rasmus Lindgren firar triumfer i rollen som stolt och tafflig yrkesman. Den dimensionen av detta flerskiktade drama, blir extra underh\u00e5llande n\u00e4r de sex rollerna g\u00f6r sin ov\u00e4lkomna entr\u00e9. De sex ej f\u00e4rdigformulerade scenvarelserna som avbryter, vars v\u00e4ltalige talesperson ( Mikael Odhag) p\u00e5st\u00e5r att de sk\u00e5disar han konfronterar, sysslar med hobbyverksamhet. Likt dimrid\u00e5er sn\u00e4rjer fadern in sig i filosofiska resonemang p\u00e5 h\u00f6g abstraktionsniv\u00e5. Hans dotter (Emelie Str\u00f6mberg) fyller i ”vi \u00e4r f\u00f6dda f\u00f6r scen”. <\/em> Tveksamt om gymnasiepubliken h\u00e4nger med h\u00e4r, till skillnad fr\u00e5n n\u00e4r den nakna sanningen pockar p\u00e5 att skildras. I dramats f\u00e4ngslande diskussion om verklighet och fiktion och vad som \u00e4r p\u00e5 riktigt, f\u00e4ster jag mig vid ett yttrande: ”Man beh\u00f6ver inte vara utsatt f\u00f6r att spela utsatt.” <\/em> <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Ola Kjelbye <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Somliga i den stora ensemblen har m\u00e5nga repliker, andra \u00e4r mestadels overksamma. F\u00f6rekommer i perifera roller eller i dramatisk kulmen. De som inte deltar g\u00f6r inte sorti, utan avvaktar placerade intill publiken. Trion musiker har en undanskymd position. Med undantag av utdrag ur tv\u00e5 hits har de komponerat den musik man knappt minns efter\u00e5t. Vid ett tillf\u00e4lle blir de tilltalade, uppmanas framf\u00f6ra melodi p\u00e5 beg\u00e4ran. Dessutom spelar de en glad trudelutt p\u00e5 gitarr, fiol och kontrabas n\u00e4r publiken intar sina platser efter paus. Hade g\u00e4rna sett att Stenholm, Blad och Ekborg f\u00e5tt mer utrymme.<\/p>\n\n\n\n

Ensemblen grejar galant att agera dels ledigt avsp\u00e4nt med tilltagande f\u00f6rvirring (det repeterande teaters\u00e4llskapet), dels fr\u00e5n den andra deformerade sidan med nervig hetta, vars attack f\u00f6rvisso \u00e4r p\u00e5 gr\u00e4nsen att sl\u00e5 \u00f6ver i melodramatisk v\u00e4ndning. Anna Harling \u00e4r outstanding, vad hon utr\u00e4ttar b\u00f6r betraktas som en av hennes b\u00e4sta prestationer p\u00e5 Backa. Emelie Str\u00f6mberg och Rasmus Lindgren \u00f6vertygar som f\u00f6rv\u00e4ntat. Ett antal g\u00e5nger har vad Backa Teater spelat g\u00e5tt rakt in i mig, ibland har besvikelse och tomhet uppst\u00e5tt. Denna g\u00e5ng blev jag n\u00e5gorlunda n\u00f6jd, hamnar f\u00f6rsiktigt positiv i ett mellanl\u00e4ge. Den egentliga m\u00e5lgruppen tror jag var t\u00e4mligen n\u00f6jda. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Av Luigi Pirandello i \u00f6vers\u00e4ttning av Nils Agrell Bearbetning: Oskar Thunberg och Stefan \u00c5kesson Regi: Oskar Thunberg Scenografi\/ kostym: Jenny Kronberg Maskdesign: Josefin Eker\u00e5s Musiker: Bo Stenholm, Anders Blad, Daniel Ekborg Medverkande: David Bengtsson, Adel Darwish, Anna Harling, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Rasmus Lindgren, Andreas Ferada-Noll, Annika Nordin, Mikael Odhag, Emelie Str\u00f6mberg\/ Shirin Golchin, Amalia Hallgren […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,31],"tags":[],"class_list":["post-144821","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/144821","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=144821"}],"version-history":[{"count":16,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/144821\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":144911,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/144821\/revisions\/144911"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=144821"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=144821"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=144821"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}