{"id":144521,"date":"2021-09-21T00:38:27","date_gmt":"2021-09-20T22:38:27","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=144521"},"modified":"2021-09-23T21:31:26","modified_gmt":"2021-09-23T19:31:26","slug":"storartat-skadespeleri-i-galghumoristisk-dystopi-slutspel-pa-goteborgs-stadsteater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=144521","title":{"rendered":"Storartat sk\u00e5despeleri i galghumoristisk dystopi – Slutspel p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Manus: Samuel Beckett (\u00f6vers\u00e4ttning: Magnus Hedlund)<\/p>\n\n\n\n

Regi: Ronnie Hallgren<\/p>\n\n\n\n

Scenografi & kostymdesign: Alex Tarrag\u00fcel Rubio<\/p>\n\n\n\n

Ljusdesign: Max Mitle<\/p>\n\n\n\n

Ljuddesign: Jesper Lindell<\/p>\n\n\n\n

Maskdesign: Ingela Collin<\/p>\n\n\n\n

I rollerna: Sven-\u00c5ke Gustavsson, Johan Karlberg, Johan Gry och Carina M Johansson<\/p>\n\n\n\n

Premi\u00e4r p\u00e5 Studion G\u00f6teborgs Stadsteater 18\/9 2021<\/p>\n\n\n\n

Spelas till och med 23\/10<\/p>\n\n\n\n

Av Becketts dramatik har jag f\u00f6ga f\u00f6rv\u00e5nande live sett I v\u00e4ntan p\u00e5 Godot<\/em>. Dels p\u00e5 80-talet under perioden som studerande i litteraturvetenskap (l\u00e4ste d\u00e5 ocks\u00e5 pj\u00e4sen), dels en minnesv\u00e4rd upps\u00e4ttning med Sven Wollter och Ivar Wiklander 2009. Vidare p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater recenserades monologen Lyckans dar<\/em> f\u00f6r Ny Tid. Och i Stockholms Stadsteater kr\u00f6p Ingvar Hirdwall under huden i Krapps sista band. <\/em>Samma teater gjorde Slutspel <\/em>i regi av Tommy Berggren 2015.<\/p>\n\n\n\n

Regiss\u00f6r Ronnie Hallgren s\u00e4tter nu f\u00f6r fj\u00e4rde g\u00e5ngen upp pj\u00e4s av Beckett, varav andra g\u00e5ngen p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater, Sveriges \u00e4ldsta stadsteater som han varit chef f\u00f6r. Slutspel <\/em>skulle haft premi\u00e4r i mars i fjol, vilket omintetgjordes i och med inf\u00f6rda pandemi-restriktioner dagen f\u00f6re premi\u00e4r. En omst\u00e4ndighet i linje med f\u00f6rfattarens svarta humor. Beh\u00f6ver det ens p\u00e5pekas att ursprungliga premi\u00e4ren var f\u00f6rlagd till fredag den trettonde?<\/p>\n\n\n\n

Vad \u00e4r botemedlet mot resignation, resignation inf\u00f6r att beh\u00f6va h\u00e4rda ut i Absurdistan? Enligt sanningss\u00e4garen\/ satirikern Jans Ganman kan media och makten alltid sjunka l\u00e4gre, i s\u00e4ttet att adressera extraordin\u00e4ra h\u00e4ndelser i wokeismens tidevarv. N\u00e4r det \u00e4r tio g\u00e5nger st\u00f6rre risk f\u00f6r ynglingar att d\u00f6 av skjutningar h\u00e4r \u00e4n i Tyskland, h\u00e4nvisas till socioekonomiska faktorer, trots avsev\u00e4rt st\u00f6rre klyftor i Tyskland. T\u00e4nker p\u00e5 nyligen anordnade Frihamnsdagarna som framh\u00f6ll hur staden v\u00e4rnade yttrandefrihet. Magstarkt p\u00e5st\u00e5ende mot bakgrund av uppm\u00e4rksannad rapport om tystnadskultur och kriminellt kapital. Tredje exemplet (t\u00e4nk Spanarna i P3): det kompletta vansinnet hos Grammis-juryn, som ans\u00e5g att rapparen Yasin f\u00f6rtj\u00e4nade att utses till \u00e5rets textf\u00f6rfattare, en artist som glorifierar sin kriminella livsstil, inklusive sin misogyna attityd. R\u00e4tt v\u00e4rde(av)grund? <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Ska inte f\u00f6rl\u00e4nga avvikelsen fr\u00e5n den text som Harold Bloom ansett vara 1900-talets fr\u00e4msta prosadramatik, d\u00e4r den geniala titeln i f\u00f6rsta hand anspelar p\u00e5 sista fasen i ett parti schack. Hallgrens tes \u00e4r att Slutspel <\/em>fr\u00e5n 1957 har relevans \u00e4ven idag. D\u00e4rav mina associationsbanor kring helgalna f\u00f6rh\u00e5llanden. Med tanke p\u00e5 att irl\u00e4ndaren och europ\u00e9n Beckett skrev sin t\u00e4ta pj\u00e4s med dess r\u00e5a ton utifr\u00e5n upplevelser av tv\u00e5 v\u00e4rldskrig, \u00e4r det frestande i sammanhanget att ocks\u00e5 vidr\u00f6ra den skiftande synen IS-terrorister. Toleransen gentemot intoleranta, rent av livsfarliga individer och r\u00f6relser g\u00e5r bortom allt f\u00f6rnuft. <\/p>\n\n\n\n

Slutspel <\/em>\u00e4ger rum i samma gr\u00e5murriga milj\u00f6 under den halvannan timme pj\u00e4sen p\u00e5g\u00e5r. Tiden st\u00e5r inte alls still f\u00f6r publiken, trots bristen p\u00e5 yttre dramatik. Det nerviga n\u00e5r ut i salongen. Spanske scenografen med hela sjutton upps\u00e4ttningar p\u00e5 Stadsteatern i ryggen, fick i princip fria h\u00e4nder. Vad som ser ut som veckade hopfogade pl\u00e5tskivor, kan lika g\u00e4rna vara av annat material. Inga scenanvisningar avsl\u00f6jar huruvida personerna med sina grava funktionsneds\u00e4ttningar, vistas i en bunker eller vanligt hus. Tv\u00e5 f\u00f6nster och en ing\u00e5ng markeras. Hamm tronar med filt i sin f\u00e5t\u00f6lj, Clov dammar, tar bort plast fr\u00e5n m\u00f6bler, flyttar p\u00e5 en stege och har s\u00e5ledes fullt upp. I v\u00e4nstra h\u00f6rnet syns tv\u00e5 soptunnor. N\u00e5gon form av katastrof har intr\u00e4ffat.<\/p>\n\n\n\n

Hur den blinde despoten Hamm – kan varken st\u00e5 eller ligga – j\u00e4mte underd\u00e5nige betj\u00e4nten Clov samt de lika hunsade medfarna f\u00f6r\u00e4ldrarna lyckas \u00f6verleva, sv\u00e4var vi i ovisshet om. Beckett \u00e4r inte inriktad p\u00e5 f\u00f6rklaringar, ist\u00e4llet naglas vi fast i ett dysfunktionellt, tillst\u00e5nd. ”Vad h\u00e4nder? Betyder vi n\u00e5got? Har inte detta p\u00e5g\u00e5tt l\u00e4nge nu?” Tankar p\u00e5 slutet \u00e4r konstant n\u00e4rvarande. Kvartettens kroppar uppvisar f\u00f6rfall i olika grad. Smink\u00f6sansvarig har gjort ett suver\u00e4nt jobb, vilket gav fullt utslag i och med att s\u00e4rskilt Johan Karlberg inte var enkel att identifiera n\u00e4r entr\u00e9 gjordes. <\/p>\n\n\n\n

M\u00e5ste ha varit en underlig situation f\u00f6r teamet att ha upps\u00e4ttningen f\u00e4rdig n\u00e4r den blev uppskjuten. Kanske bottnar sk\u00e5despelarna d\u00e4rf\u00f6r extra v\u00e4l i sina bisarra figurer. De djuriskt primitiva behov som genomsyrar Nell och Nagg, gestaltas r\u00e4ttframt med auktoritet av Carina M Johansson respektive Johan Gry. Hur de behandlas av sin son \u00e4r gr\u00e4nsl\u00f6st, lika groteskt som merparten h\u00e4ndelser. Att Hamm beklagar sin bundenhet till \u00f6mkliga fadern genom att s\u00e4ga att Gud inte h\u00f6r b\u00f6n, blir roligt p\u00e5 ett makabert vis. Ska s\u00e4gas att duon mest f\u00f6rblir fr\u00e5nvarande, har anm\u00e4rkningsv\u00e4rt f\u00e5 repliker. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Johan Karlberg f\u00f6rmedlar en variant av f\u00f6ror\u00e4ttad, speedat virtuoseri man sett fr\u00e5n hans sida ett antal g\u00e5nger i karri\u00e4ren. Oavsett sv\u00e5righetsgrad av hackiga haranger l\u00f6ser Karlberg uppdraget med forcerad bravur. Knyckig motorik framkallar skratt. Texten blandar elegant metafysik med intets\u00e4gande banaliteter h\u00f6gst avsiktligt. Till och med embryon till humanism tycks ha vittrat bort hos Hamm. Betj\u00e4nten Clov \u00e4r den ende med resurser att \u00e4ndra p\u00e5 sin bel\u00e4genhet, \u00e4ndra p\u00e5 spelets f\u00f6ruts\u00e4ttningar.<\/p>\n\n\n\n

H\u00f6stens dubbelpremi\u00e4r p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater \u00e4ger rum utan rekryterade affischnamn. Man f\u00f6rlitar sig i huvudsak p\u00e5 sin fasta ensemble. Os\u00e4ker p\u00e5 om Sven-\u00c5ke Gustavsson ing\u00e5r i den. Under 2000-talet har han emellertid satt sin beundransv\u00e4rda pr\u00e4gel p\u00e5 \u00e5tskilliga upps\u00e4ttningar p\u00e5 stora scen, Han har stj\u00e4rnstatus-kvalitet! I denna enaktare \u00e4r han makal\u00f6s! Sk\u00e5despelare h\u00e4vdar ofta att de f\u00f6redrar att framst\u00e4lla ondskefulla personer. I odr\u00e4glige Hamm oavbrutet pockande p\u00e5 tj\u00e4nster och inte beredd att h\u00f6ra svar p\u00e5 de fr\u00e5gor han slungar ut; har Gustavsson tilldelats ett mumsigt k\u00f6ttben till dr\u00f6mroll. En framg\u00e5ngsfaktor \u00e4r dennes prosodi, en speciell kvalitet han \u00e4r t\u00e4mligen ensam om. Syftar p\u00e5 n\u00e4r han g\u00e5r upp i tonh\u00f6jd som slutkl\u00e4m p\u00e5 en replik. Mycket effektivt ges sken av dominans och total kontroll. <\/p>\n\n\n\n

Paret Gustavsson & Karlbergs samspel synkar fullkomligt, v\u00e4cker publikens intresse fr\u00e5n f\u00f6rsta stund. Ansvariga f\u00f6r ljus och ljud bidrar med sin kunskap till en helgjuten produktion. Regiss\u00f6ren fastnade f\u00f6r den drastiska humorn, parallellt med Becketts kritik av m\u00e4nniskans ben\u00e4genhet att \u00f6del\u00e4gga livsbetingelser. Ronnie Hallgrens har \u00e5sk\u00e5dliggjort b\u00e5da parametrar, \u00e5stadkommit en mycket solid upps\u00e4ttning, vars dystra grundton inneh\u00e5ller inslag av befriande galghumor. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Manus: Samuel Beckett (\u00f6vers\u00e4ttning: Magnus Hedlund) Regi: Ronnie Hallgren Scenografi & kostymdesign: Alex Tarrag\u00fcel Rubio Ljusdesign: Max Mitle Ljuddesign: Jesper Lindell Maskdesign: Ingela Collin I rollerna: Sven-\u00c5ke Gustavsson, Johan Karlberg, Johan Gry och Carina M Johansson Premi\u00e4r p\u00e5 Studion G\u00f6teborgs Stadsteater 18\/9 2021 Spelas till och med 23\/10 Av Becketts dramatik har jag f\u00f6ga f\u00f6rv\u00e5nande […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,31],"tags":[],"class_list":["post-144521","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/144521","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=144521"}],"version-history":[{"count":22,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/144521\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":144663,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/144521\/revisions\/144663"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=144521"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=144521"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=144521"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}