{"id":144065,"date":"2021-09-11T19:34:56","date_gmt":"2021-09-11T17:34:56","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=144065"},"modified":"2021-09-11T19:34:57","modified_gmt":"2021-09-11T17:34:57","slug":"upplyftande-beat-med-andliga-inslag-dan-reed-trio-i-floda","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=144065","title":{"rendered":"Upplyftande beat med andliga inslag – Dan Reed Trio i Floda"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Qlaez Wennberg <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

9\/9 2021 i Garveriet i Floda <\/p>\n\n\n\n

Arrang\u00f6r Musik i Lerum med st\u00f6d fr\u00e5n bland andra Kulturr\u00e5det och Lerums Kommun<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Premi\u00e4r f\u00f6r min del f\u00f6r avstigande p\u00e5 stationen i Floda cirka tre mil utanf\u00f6r G\u00f6teborg. Sensommarv\u00e4rme i luften n\u00e4r jag vid 18:30-tiden orienterar mig till Garveriet, ett mysigt n\u00e4ringsst\u00e4lle med fokus p\u00e5 h\u00e5llbarhet. Lokalen \u00e4r rymlig, varf\u00f6r publiken som \u00e4ter pizzar\u00e4tter som uppladdning inf\u00f6r sin konsertupplevelse uppg\u00e5r till ett drygt hundratal trots g\u00e4llande restriktioner. Visar sig att i den blandade publiken finns \u00e5tskilliga hardcore-fans, vilka otvivelaktigt fick vad de \u00f6nskade denna afton.<\/p>\n\n\n\n

Har sett en uppgift om att Dan Reed Network s\u00e5lt fem miljoner skivor. De existerar tydligen fortfarande, fast storhetstiden inf\u00f6ll mellan sent 80-tal och tidigt 90-tal. S\u00e5g dem som f\u00f6rband till Rolling Stones 1990 n\u00e4r de kunde rida p\u00e5 sin funkrockiga hit Get To You<\/em>. Blev p\u00e5mind av kvinnliga hardcore-fans under pausen p\u00e5 intima spelningen i Floda, att Dan Reed d\u00e5 rakat av sig h\u00e5ret, vilket inte uppskattades av skivbolaget. 58-\u00e5rige frontmannen Dan Reed l\u00e4mnade de stora arenorna. Beh\u00f6vde ta i tu med mycket strul, bli drogfri. Mannen fr\u00e5n Oregon s\u00f6kte sig till munkars visdom f\u00f6r v\u00e4gledning. Bodde i kloster, flyttade fr\u00e5n USA. Idag bor han i Prag efter att ha haft sitt hem ocks\u00e5 i Paris och Jerusalem. I brottstycken delges vi i mellansnack n\u00e5got om denna extraordin\u00e4ra resa, s\u00f6kandet efter inre frid.<\/p>\n\n\n\n

Cirka 2010 fick Reed och basisten Bengt Jonasson kontakt med varandra via Myspace. Svensken levererade basg\u00e5ngar p\u00e5 distans till en skivproduktion. Genom Jonasson (som g\u00e5tt p\u00e5 Kungliga Musikaliska H\u00f6gskolan) introducerades amerikanen fr\u00e5n Portland f\u00f6r Robert Mehmet Sinan Ikiz, en stockholmare med turkiska r\u00f6tter som inom nyskapande jazz kan liknas vid en utforskande trollkarl. Han \u00e4r en prisad trumslagare som turnerat i femtio l\u00e4nder och lirat med m\u00e5nga v\u00e4lk\u00e4nda namn, driver dessutom skivbolag och sitt Ikiz Cabin Crew. Trevligt nog k\u00e4nde Ikiz igen mig innan han skulle g\u00e5 p\u00e5. Vidarebefordrade att jag bjudits in f\u00f6r att bevaka evenemanget, vilket f\u00f6ranledde hans ”arbetsledare” att sk\u00e4mta om att l\u00e4gga in lite jazz i showen. S\u00e5ngaren, gitarristen och l\u00e5tskrivaren anser, f\u00f6ga f\u00f6rv\u00e5nande, att Ikiz \u00e4r den b\u00e4ste trumslagare han lirat med. <\/p>\n\n\n\n

Kan erk\u00e4nna att jag var lite bet\u00e4nksam inf\u00f6r detta s\u00e4llsamma gig. Hittade inga liveklipp p\u00e5 n\u00e4tet som f\u00e4ste. Och att Dan Reed Network agerat uppv\u00e4rmare \u00e5t Bon Jovi (hemmah\u00f6rande i en genre jag \u00e4r allergisk mot) sp\u00e4dde p\u00e5 en viss skepticism. Lyckligtvis \u00e4r Dan Reed trio – denna till synes omaka konstellation – en riktigt bra liveakt. F\u00f6rsta set inleder Reed solo med tre akustiska l\u00e5tar. N\u00e4r rytmsektionen kompletterar, beh\u00e5ller mannen publiken kommit f\u00f6r att se ,sin akustiska gitarr. Klokt nog mixas ljudet p\u00e5 ett s\u00e5dant s\u00e4tt att hans ackordf\u00f6ljder g\u00e5r fram, trots underst\u00f6d fr\u00e5n elbas och kraftfullt trumspel. I andra set h\u00e4nger denne kombinerade rocker och singer & songwriter p\u00e5 sig sin vita elgitarr (gibson?) och ser till att den \u00e5tr\u00e5v\u00e4rda livek\u00e4nslan vidgas. <\/p>\n\n\n\n

”Varje gig \u00e4r unikt, man vet inte vart det kommer ta v\u00e4gen” sa Ikiz till mig n\u00e4r han f\u00f6rberedde sig. Konserten var den andra p\u00e5 raken efter tv\u00e5 \u00e5rs uppeh\u00e5ll, meddelade Reed. Han k\u00e4nde sig ringrostig och stel i fingrarna. Dock, spelgl\u00e4djen lyste i \u00f6gonen p\u00e5 en trio som inte \u00e4r lika gamla, men utseendem\u00e4ssiga likheten \u00e4r sl\u00e5ende hos svartkl\u00e4dda musiker med kala hj\u00e4ssor. Konserten p\u00e5 denna oansenliga idyll bokades redan 2019. Den filmades f\u00f6rresten med tv\u00e5 digitalkameror.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Qlaez Wennberg <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Sympatiska soloavdelningen \u00f6ppnas med romantisk anstrykning. S\u00e5ngen har avsev\u00e4rd b\u00e4rkraft, varf\u00f6r man f\u00f6rst\u00e5r att Dan Reeds r\u00f6st tagits i anspr\u00e5k i filmprojekt. Andra l\u00e5ten On Your Side <\/em>f\u00f6rtj\u00e4nar extra ber\u00f6m, presenteras genom att s\u00e5ngaren ber\u00e4ttar hur han l\u00f6ste sin livskris. och vad en tillvaro i kloster gjort med honom. Avl\u00f6ses av Canlelight <\/em>fr\u00e5n albumet Coming Up For Air. <\/em> M\u00e4rks hur mycket dessa personligt h\u00e5llna vittnesm\u00e5l i musikalisk skepnad betyder. Vi f\u00e5r aningar om en livslinje med hack i och m\u00e5nga uppbrott. Ibland kommer antydan till klich\u00e9er fram och en dragning till powerballader. (En inriktning jag alltid undvikit att vistas i som musiklyssnare.)<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r svenskarna f\u00f6renar sig med den passionerade l\u00e5tleverant\u00f6ren som utan anstr\u00e4ngning ackompanjerat sig sj\u00e4lv, utl\u00e4ser jag omg\u00e5ende en andlig dimension i Long Way To Go <\/em>fr\u00e5n -91. Retrospektivt blir kopplingen uppenbar. Losing My Fear<\/em>, en av kv\u00e4llens flera h\u00f6jdpunkter, h\u00e4nvisar till situationen i USA och politiska styret d\u00e4r. En anm\u00e4rkningsv\u00e4rd l\u00e5t, paradoxalt nog bombastisk med dynamiska konturer. Mitt i fr\u00f6jdas vi \u00e5t snyggt bassolo. Fast vi har 226 gemensamma fb-v\u00e4nner har Bengt Jonasson g\u00e5tt under min radar. N\u00e4r jag i pausen undrar vilka fler han kan associeras med, n\u00e4mner han bland andra Max Schultz, Erik S\u00f6derlind och Klas Toresson. M\u00e5ngsidiga jazziga namn! F\u00f6rsta g\u00e5ngen Reed g\u00e5r ner bland publiken, intr\u00e4ffar i en kul komposition med feature \u00e5nyo fr\u00e5n Jonasson som framf\u00f6r melodin p\u00e5 sitt instrument. Ikiz \u00e4r i mer eller mindre utstr\u00e4ckning navet, n\u00f6jer sig aldrig med att enbart framst\u00e4lla rakt beat. I Rainbow Child<\/em>, en n\u00e4rmast ikonisk hit, m\u00e4rks att publiken kan refr\u00e4ngen. En melodi att s\u00e4rskilt framh\u00e5lla \u00e4r Holy Diver<\/em>, m\u00f6jligen konsertens enda cover. En suggestiv sak, svulstig p\u00e5 ett befriande sk\u00f6nt s\u00e4tt med magnifikt basspel i sticket. Lysande s\u00e5nginsats i en tribut till Roniie James Dio. H\u00f6r ett sympatiskt f\u00f6rsta set, vars sound bara undantagsvis tangerar fl\u00f6rtar med rock i den h\u00e5rdare skolan. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto publicerat p\u00e5 facebook – fotograf ok\u00e4nd <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Efter paus blir det b\u00e5de mer av pang-p\u00e5-r\u00f6dbetan-frenesi. Men ocks\u00e5 fascinerande f\u00f6rdjupningar n\u00e4r volym och tempo tas ner. Tajta musiker framst\u00e5r alltmer som en powertro. Mycket av skeendet n\u00e4r man spelar linj\u00e4rt har delegerats till den p\u00e5drivande batteristen., vars stadiga beat stundom \u00f6verg\u00e5r i utsmyckade sekvenser. Ena foten hamrade in takten p\u00e5 baskaggen, h\u00f6jde allas hum\u00f6r ytterligare, n\u00e4r Reed b\u00f6rjade riffa medan han sj\u00f6ng All I Need Is You. <\/em>\u00c4nnu en h\u00f6jdpunkt som br\u00f6t m\u00f6nstret. Ett smittsamt groove uppst\u00e5r vilket f\u00f6rst\u00e5s publiken uppskattar. Detta sound f\u00f6rst\u00e4rks i Tiger In A Dress <\/em>som utvecklas till en funkig showstopper. Antagligen en av Dan Reeds mest effektiva l\u00e5tar live. Det \u00e4r lika \u00f6sigt som distinkt n\u00e4r m\u00e4nnen p\u00e5 scen g\u00e5r loss, utan att tappa fotf\u00e4stet. Som gitarrist h\u00e5ller den i Europa bosatte amerikanen ov\u00e4ntat h\u00f6g klass. Fet bas firar g\u00e5ng p\u00e5 g\u00e5ng triumfer. Nu \u00e4r man i zonen. F\u00f6ljer upp med Avalanche <\/em>som sk\u00f6ljer \u00f6ver oss. Intensiteten och n\u00e4rvaron tappas en smula i inledningen p\u00e5 Ritual<\/em>, en f\u00f6rh\u00e5llandevis primitiv l\u00e5t. Vilken tur d\u00e5 att energin f\u00f6rnyas n\u00e4r gitarristen Reed gick i dialog med sina kamrater, l\u00e4t sig utman\u00f6vreras. Med fr\u00e4ckt reverb p\u00e5 gitarren tar trion publiken med sig i funkig avslutning, i form av tungt r\u00f6jig version av Get To You<\/em>. Naturligtvis stod m\u00e5nga upp i lokalen, r\u00f6rde sig och nj\u00f6t av rytmen. Extranumret framf\u00f6r den forna v\u00e4rldsstj\u00e4rnan a cappella p\u00e5 egen hand. <\/p>\n\n\n\n

Livsbejakande tillst\u00e5nd fl\u00f6dar p\u00e5 scen. fr\u00e5n en formidabel powertrio. Man serverar ett uppmuntrande k\u00e4reksbudskap signerat Dan Reed. Fortfarande tveksam till om jag skulle ta mig tid att lyssna p\u00e5 hans katalog. Men som liveartist tillsammans med trumslagarfenomenet Ikiz och ”bas-Bengt” (inte fel att j\u00e4mf\u00f6ra honom med esset Sven Lindvall) \u00e4r han verkligen en attraktion, vilket bevisas fullt ut i mysiga Garveriet en halvtimmas resa fr\u00e5n G\u00f6teborg. <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

9\/9 2021 i Garveriet i Floda Arrang\u00f6r Musik i Lerum med st\u00f6d fr\u00e5n bland andra Kulturr\u00e5det och Lerums Kommun Premi\u00e4r f\u00f6r min del f\u00f6r avstigande p\u00e5 stationen i Floda cirka tre mil utanf\u00f6r G\u00f6teborg. Sensommarv\u00e4rme i luften n\u00e4r jag vid 18:30-tiden orienterar mig till Garveriet, ett mysigt n\u00e4ringsst\u00e4lle med fokus p\u00e5 h\u00e5llbarhet. Lokalen \u00e4r rymlig, […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[22],"tags":[],"class_list":["post-144065","post","type-post","status-publish","format-standard","category-skivor","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/144065","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=144065"}],"version-history":[{"count":18,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/144065\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":144086,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/144065\/revisions\/144086"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=144065"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=144065"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=144065"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}