{"id":14295,"date":"2009-10-28T20:03:17","date_gmt":"2009-10-28T18:03:17","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=14295"},"modified":"2009-10-28T20:03:17","modified_gmt":"2009-10-28T18:03:17","slug":"recensioner-av-tre-nya-skivor-med-devendra-banhart-tegan-and-sara-och-willy-clay-band","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=14295","title":{"rendered":"Recensioner av tre nya skivor med Devendra Banhart, Tegan and Sara och Willy Clay Band"},"content":{"rendered":"

\"banhart-what-will-we-be-album\"
\nTegan and Sara \u201dSainthood\u201d (Warner)<\/strong><\/p>\n

Ibland snubblar man av misstag p\u00e5 musik som k\u00e4nns helt r\u00e4tt. Musik som k\u00e4nns att den har en stort grad av \u00e4rlighet och originalitet som g\u00f6r att man tar den till sig. Ett s\u00e5dant s\u00e4llsynt tillf\u00e4lle \u00e4r Tegan and Sara som \u00e4r ett par kanadensiska tvillingar Tegan och Sara Quin. De h\u00e4r tv\u00e5 tjejerna \u00e4r f\u00f6dda p\u00e5 dagen n\u00e4stan 30 \u00e5r sedan, 1980.<\/p>\n

Det h\u00e4r \u00e4r deras sj\u00e4tte platta sedan 1999 men jag har f\u00f6r min del inte h\u00f6rt dom f\u00f6rut. Att de inte \u00e4r debuttanter \u00e4r tydligt med tanke p\u00e5 det driv som systrarna besitter. Deras senaste platta \u201dSainthood\u201d \u00e4r en resa i ett egensinnigt landskap d\u00e4r infall och id\u00e9erna forsar fram likt en yster v\u00e5rb\u00e4ck.<\/p>\n

Det finns ocks\u00e5 en retro-feeling till den brittiska new wave-v\u00e5gen kring 1980 utan att f\u00f6r den skull bli nostalgi. Musikaliskt kan man beteckna det som modern rock med p\u00e5verkan fr\u00e5n exempelvis Roxy Music och den egensinniga traditionen som finns i kanadensisk rock som exempelvis Kate & Anna McGarrigle, k.d. lang och inte minst Neil Young som en g\u00e5ng singnade systrarna Quin.<\/p>\n

Jag m\u00e5 vara okunnig som missat Tegan And Sara f\u00f6rut men i forts\u00e4ttningen t\u00e4nker jag inte g\u00f6ra det f\u00f6r det h\u00e4r \u00e4r riktigt bra. Favoritl\u00e5tar; \u201dThe Cure\u201d, \u201dAlligator\u201d och \u201dSomeday\u201d. En platta som lyser upp h\u00f6stm\u00f6rkret.
\nRecension hos Dagens skiva.<\/a><\/p>\n

Devendra Banhart \u201dWhat Will Be\u201d(Warner)<\/p>\n

Tala om udda f\u00e5gel denne texasf\u00f6dde singer\/songwriter. H\u00e4r blandas sydamerikanska influenser med San Fransisco-psychedelisk p\u00e5verkan. Musiken \u00e4r sommarl\u00e4tt, den \u00e4r varm och den k\u00e4nns \u00e4kta p\u00e5 ett s\u00e4tt som p\u00e5minner om mycket av det som kom ur 1967-70 \u00e5rs kaliforniska musikexplosion.<\/p>\n

F\u00f6r mig \u00e4r Banhart inte bara ny (hans f\u00f6rsta platta har jag inte h\u00f6rt) utan ocks\u00e5 nyskapande i sitt nyfikna och gr\u00e4nsl\u00f6sa s\u00e4tt att n\u00e4rma sig musiken. H\u00e4r blandas v\u00e5ghalsigt och ur lekfullheten skapas en musik som ber\u00f6r inte bara genom att den \u00e4r s\u00e5 v\u00e5ghalsig utan genom att den k\u00e4nns alltigenom \u00e4kta.<\/p>\n

H\u00e4r finns den vackra balladen \u201cMeet Me At the Lookout Point,\u201d en rock-r\u00f6kare som ”Rats” traditionell R &B-p\u00e5verkan i ”Baby,” och den latinop\u00e5verkade \u201cBrindo,\u201d och inte minst den ljuvliga ”Angelica” f\u00f6r att n\u00e4mna n\u00e5gra \u00f6verraskningar som lyssnaren har att v\u00e4nta.<\/p>\n

Singer\/songwriters brukar ha ett problem och det \u00e4r att de tenderar att l\u00e5ta likadant oavsett vem de \u00e4r. I v\u00e4rsta fall l\u00e5ter de som John Denver eller blir de hoppl\u00f6st deprimerade som geniet Leonard Cohen. Devendra Banhart \u00e4r inget av detta – han \u00e4r helt enkelt unik, han vandrar verkligen sin egen v\u00e4g. Rekommenderas.
\nRecension i DN.<\/a>
\nRecension i SVD.<\/a><\/p>\n

Willy Clay Band ”Blue” (Rotsy)<\/strong>
\nKirunabandet Willy Clay Band kan sin amerikanska rocktradition men det r\u00e4cker inte f\u00f6r i varje fall mig. De var f\u00f6rband till Fogerty n\u00e4r han turnerade i Sverige 2006. De flesta kommer v\u00e4l ih\u00e5g deras hit ”Soldier”.<\/p>\n

Jag m\u00e5ste s\u00e4ga att jag k\u00e4nner mig splittrad. H\u00e4r finns b\u00e5de det som man skulle kunna kalla americana (Under The Spell) och inte s\u00e5 lite Bruce Springsteen (True Lies). Det \u00e4r allt mycket kompetent, det \u00e4r v\u00e4l producerat, det \u00e4r v\u00e4l skrivet och det \u00e4r s\u00e5 f\u00f6rbaskad\u2026..v\u00e4lgjort.<\/p>\n

Problemet med den h\u00e4r plattan \u00e4r att den \u00e4r f\u00f6r bra, f\u00f6r v\u00e4lgjord s\u00e5 den blir sl\u00e4tstruken. Lyssnar man igenom varje l\u00e5t s\u00e5 uppt\u00e4cker man att varje l\u00e5t klockar precis \u00f6ver 4 minuter, varje l\u00e5t b\u00f6rjar med samma typ av intro. Det blir n\u00e4stan livl\u00f6st, i vart fall blir det f\u00f6r mycket av FM-radio och Lugna favoriter – det gnistrar aldrig till utan lunkar p\u00e5 som en halvd\u00f6d travh\u00e4st p\u00e5 v\u00e4g till slakthuset.<\/p>\n

Willy Clay Band kunde n\u00f6jt sig med en CD-single med tre, fyra sp\u00e5r som ”Jailbird”, ”Most Of All” och ”Under The Spell”. Det hade r\u00e4ckt f\u00f6r tyv\u00e4rr materialet \u00e4r inte tillr\u00e4ckligt f\u00f6r en hel fulltids CD. Talangen finns men med en skitigare produktion kanske det skulle bli mer i liv i deras nya platta.
\nhttp:\/\/www.myspace.com\/willyclayband<\/p>\n

Ingemar E. L. G\u00f6ransson
\nbloggar ocks\u00e5 p\u00e5 Ingemars nya blogg<\/a> <\/strong> <\/p>\n

Willy Clay Band LIVE!<\/p>\n

<\/param><\/param><\/param><\/embed><\/object><\/p>\n

L\u00e4s \u00e4ven andra bloggares \u00e5sikter om mjusik<\/a>, recension<\/a>, singer\/songwriter<\/a>, country<\/a>, Devendra Banhart<\/a>, Tegan and Sara<\/a>, Willy Clay Band<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Tegan and Sara \u201dSainthood\u201d (Warner) Ibland snubblar man av misstag p\u00e5 musik som k\u00e4nns helt r\u00e4tt. Musik som k\u00e4nns att den har en stort grad av \u00e4rlighet och originalitet som g\u00f6r att man tar den till sig. Ett s\u00e5dant s\u00e4llsynt tillf\u00e4lle \u00e4r Tegan and Sara som \u00e4r ett par kanadensiska tvillingar Tegan och Sara Quin. […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,22],"tags":[1065,3716,12285,5075],"class_list":["post-14295","post","type-post","status-publish","format-standard","category-musik","category-recension","category-skivor","tag-country","tag-mjusik","tag-recension","tag-singersongwriter","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/14295","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=14295"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/14295\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=14295"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=14295"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=14295"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}