{"id":141945,"date":"2021-06-23T04:40:10","date_gmt":"2021-06-23T02:40:10","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=141945"},"modified":"2021-06-23T04:40:12","modified_gmt":"2021-06-23T02:40:12","slug":"perfekt-balanserad-pianojazz-med-soulig-anstrykning-on-to-something-good-av-john-venkiah-trio","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=141945","title":{"rendered":"Perfekt balanserad pianojazz med soulig anstrykning – On To Something Good av John Venkiah Trio"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Niclas Tilosius
<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

John Venkiah Trio<\/p>\n\n\n\n

On To Someting Good<\/p>\n\n\n\n

4<\/p>\n\n\n\n

Inspelad och mixad av Tobias Ekqvist i Sunnan\u00e5 Studio 2020<\/p>\n\n\n\n

Imogena (distr. Border Music)<\/p>\n\n\n\n

50:14<\/p>\n\n\n\n

Release: 7\/5 2021 (utgivning m\u00f6jliggjord med st\u00f6d fr\u00e5n Niklas Uhrberg, Malm\u00f6 stad och Ystad Jazzfestival)<\/p>\n\n\n\n

Tredje plattan fr\u00e5n en i musikaliskt h\u00e4nseende attraktiv pianotrio baserad i Malm\u00f6. John Venkiah kom som tolv\u00e5ring till Sverige fr\u00e5n London. I ton\u00e5ren ville han helst av allt sjunga och spela, bildade reggaeband och gjorde egna l\u00e5tar. I likhet med s\u00e5 m\u00e5nga andra passionerade jazzsj\u00e4lar ur hans generation v\u00e4lutbildad. Jan Lundgren har varit en v\u00e4rdefull mentor. P\u00e5 Musikh\u00f6gskolan sammanstr\u00e5lade Venkiah med basisten Simon Petersson (Sven-Erik Lundeqvist, Fredrik Kronkvist med flera) och trumslagaren Kristoffer Rostedt (Mimi Terris, Makross, Almaz Yebio, Orfeus W\u00e4rdig…). Ur floran av samarbeten kapellm\u00e4staren ing\u00e5tt i kan n\u00e4mnas s\u00e5v\u00e4l Timbuktu, Loreen och Tingsek samt m\u00e4ktigt nog Malm\u00f6 Symfoniorkester. <\/p>\n\n\n\n

Trion d\u00e4r fr\u00e4msta f\u00f6rebilder heter Brad Mehldau och Stevie Wonder har funnits i drygt ett decennium. De h\u00f6r hemma i en brett upplogad mainstreamf\u00e5ra, kan absolut inte anklagas f\u00f6r att kopiera. F\u00f6r att understryka kopplingen till dels bebop, dels soulvarianten av r & b har tv\u00e5 g\u00e4stsolister anlitats: tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist, samt p\u00e5 tv\u00e5 sp\u00e5r s\u00e5ngerskan Cosima Olu. Saxofonisten \u00e4r en bj\u00e4sse p\u00e5 jazzscenen – h\u00f6rt ett otal g\u00e5nger live sedan 90-talet (tillh\u00f6r s\u00e5ledes en \u00e4ldre generation) , medan Olu fr\u00e5n Stockholm \u00e4r ett nytt namn. En rising star aktuell med egen musik i mer kommersiellt g\u00e5ngbar genre. Albumet best\u00e5r av nio originall\u00e5tar skrivna av Venkiah, undantaget Better Days <\/em>(Simon Petersson) j\u00e4mte \u00f6ppningssp\u00e5ret (Venkiah & Petersson). <\/p>\n\n\n\n

H\u00f6rde John Venkiah Trio live utomhus p\u00e5 Ystad Jazzfestival f\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan. Minns dem med v\u00e4lbehag, trots mer spektakul\u00e4ra konkurrerande akter tog \u00f6ver min minnesbank efter\u00e5t. Gruppen lever h\u00f6gt p\u00e5 sin utvecklade form av intuitivt samf\u00f6rst\u00e5nd, gemensam f\u00f6r alla prominenta pianotrios . Att John Venkiah \u00e4gnar sig \u00e5t att framf\u00f6ra engelskspr\u00e5kiga, romantiskt f\u00e4rgade melodier, ger dem odiskutabelt charmigt merv\u00e4rde. Han sjunger mer \u00e4n skapligt med oklanderlig tontr\u00e4ff, vars k\u00e4nnetecken \u00e4r sk\u00f6rhet och s\u00e5rbarhet. Vill \u00e4nd\u00e5 p\u00e5st\u00e5 att s\u00e5ngen \u00f6vertr\u00e4ffas av hans pianospel och komponerande. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Niklas Tilosius <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Genom s\u00e4ttet att interagera i f\u00f6rening med Venkiahs sensitiva anslag, – hur sinnrikt h\u00e4nderna var f\u00f6r sig r\u00f6r sig \u00f6ver klaviaturen (n\u00e5got jag annars s\u00e4llan f\u00e4ster mig vid) – uppn\u00e5s eftertraktad dynamik, dynamik som ideligen ger ringar p\u00e5 vattnet, tar fram fl\u00f6det i musiken. En kollega anv\u00e4nde diffusa metaforen ”somrigt regn” f\u00f6r att beskriva hur finf\u00f6rdelat tonerns intervall framst\u00e4lls p\u00e5 flygeln. \u00d6vriga i trion fyller i, adderar f\u00f6red\u00f6mligt klanglig v\u00e4gvinnande harmonik och rytmiserande tilltal. Basist Simon Petersson (har flera pregnanta kortare solon) och Kristoffer Rostedt bakom trumsetet v\u00e4cker ideligen mersmak, bibringar f\u00f6rh\u00f6jande ingredienser lika lustfyllt som f\u00f6ljsamt. Vad som premieras g\u00f6r att man inte kan placera dem i samma djuplodande kategori som E-S.T, denna mytomspunna treenighet med v\u00e4rldsrykte. Ist\u00e4llet p\u00e5 samma g\u00e5ng l\u00e4ttlyssnat och stundtals polerat utan att bli banalt. Njuter av deras id\u00e9rikedom vars f\u00f6rgreningar undviker att landa i sn\u00e5rig terr\u00e4ng. <\/p>\n\n\n\n

F\u00f6rsta fem l\u00e5tarna \u00e4r full\u00e4ndade! Hade n\u00e5gon efterfr\u00e5gat mitt omd\u00f6me efter tredje omlyssningen, n\u00e4r jag l\u00e4rt k\u00e4nna musikens byggstenar, skulle jag utbrustit ”kanon”. De tv\u00e5 avslutande melodierna h\u00e5ller ocks\u00e5 h\u00f6gsta klass. P\u00e5 ett ytterst stimulerande album d\u00e4r inget kan kallas mediokert, \u00e4r jag n\u00e4rmast f\u00f6rbluffad \u00f6ver hur beg\u00e5vad komposit\u00f6ren John Venkiah framst\u00e5r. En annan exceptionell omst\u00e4ndighet \u00e4r ljudet. On To Something Good <\/em> pr\u00e4glas av vidunderlig resonans och varje instrument och r\u00f6st urskiljs m\u00e4sterligt. <\/p>\n\n\n\n

I ett par sekvenser f\u00f6r nestorn Karl-Martin Almqvist in ett mer vildvuxet tonspr\u00e5k. Till \u00f6verv\u00e4gande del fokuseras dock p\u00e5 osedvanligt ljuva fraser. Tong\u00e5ngar p\u00e5minnande om eleganta m\u00e4stare som Stan Getz och kanske alldeles s\u00e4rskilt Phil Woods, vilket noteras i exempelvis Linnis. <\/em>Och i Payday<\/em> lutar sig den kolossalt rutinerade saxmannen mot sammetslena, vackra melodier \u00e1 la ikonen Ben Webster. Cosima Olus vibrerande r\u00f6st formulerar sig \u00f6msom raffinerande ordl\u00f6st, \u00f6msom med sn\u00e4rtig text. Klokt att lansera energi med annan bakgrund och kvinnligt perspektiv. Passande nog byter huvudpersonen till det i sammanhanget kongeniala instrumentet fender rhodes i de soulm\u00e4ttade l\u00e5tar Olu tar sig an. Kul omst\u00e4llning.<\/p>\n\n\n\n

Inledningsvis en b\u00f6ljande fulltr\u00e4ff i Bad Plus-stuk vars tema verkligen f\u00e5ngar lyssnaren. F\u00f6ljs av akustisk hommage till Stevie Wonder d\u00e4r Venkiahs lagt sin r\u00f6st riktigt n\u00e4ra sin hj\u00e4lte. I Mirage <\/em>repriseras f\u00f6rn\u00e4mligt suggestivt tema. Utdelar extra ber\u00f6m till elegant konversation piano – trummor. Behagligt gungande tillst\u00e5nd uppst\u00e5r i titell\u00e5ten genom framflytande sj\u00e4lvklar melodi. Paradoxalt nog b\u00e5de upphottat och avsp\u00e4nt beat! Aromatiskt framringlande, soul-softiga Better Days <\/em>m\u00e5ste betecknas som ett lyckorus, en festm\u00e5ltid. Iv\u00e4gsv\u00e4vande \u00f6verraskande f\u00e4rdriktning som funkar ypperligt. Finalen betitlad Awakening <\/em>understryker trions s\u00f6ml\u00f6sa samspel och pianistens imponerande talang. <\/p>\n\n\n\n

Har ingen aning om hur produktionen tagits emot. F\u00f6r mig ett 4+ album som tenderar att v\u00e4xa vid varje lyssning. Och det \u00e4r en bedrift att f\u00e5 till originalmusik av s\u00e5 h\u00e4r h\u00f6g standard, veta exakt hur man ska g\u00e5 till v\u00e4ga vid genomf\u00f6randet samt att ha typiska k\u00e4nnetecken utmejslade, som ju utvidgats p\u00e5 denna den tredje lyckliga skivan. Extra beundransv\u00e4rt i dessa tider. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

John Venkiah Trio On To Someting Good 4 Inspelad och mixad av Tobias Ekqvist i Sunnan\u00e5 Studio 2020 Imogena (distr. Border Music) 50:14 Release: 7\/5 2021 (utgivning m\u00f6jliggjord med st\u00f6d fr\u00e5n Niklas Uhrberg, Malm\u00f6 stad och Ystad Jazzfestival) Tredje plattan fr\u00e5n en i musikaliskt h\u00e4nseende attraktiv pianotrio baserad i Malm\u00f6. John Venkiah kom som tolv\u00e5ring […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[22],"tags":[],"class_list":["post-141945","post","type-post","status-publish","format-standard","category-skivor","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/141945","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=141945"}],"version-history":[{"count":16,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/141945\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":141987,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/141945\/revisions\/141987"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=141945"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=141945"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=141945"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}