{"id":141650,"date":"2021-06-12T12:54:27","date_gmt":"2021-06-12T10:54:27","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=141650"},"modified":"2021-06-12T12:54:28","modified_gmt":"2021-06-12T10:54:28","slug":"karg-egen-rost-med-uppenbara-forebilder-forfor-springtime-in-the-heart-av-heath-cullen","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=141650","title":{"rendered":"Karg egen r\u00f6st med uppenbara f\u00f6rebilder f\u00f6rf\u00f6r – Springtime In The Heart av Heath Cullen"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Robbie Jeffers <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Heath Cullen<\/p>\n\n\n\n

Springtime In The Heart<\/p>\n\n\n\n

5<\/p>\n\n\n\n

Inspelad och mixad p\u00e5 Lucy\u00b4s Meat Market i Los Angeles<\/p>\n\n\n\n

Producerad av Joe Henry<\/p>\n\n\n\n

Five By Nine Recordings<\/p>\n\n\n\n

36:11<\/p>\n\n\n\n

Svensk release: 26\/3 2021<\/p>\n\n\n\n

Fj\u00e4rde albumet fr\u00e5n en f\u00f6r mig ok\u00e4nd singer songwriter fr\u00e5n Australien. Det geografiska ursprunget och f\u00f6rm\u00e5gan att skapa specifika st\u00e4mningar, j\u00e4mte att musikaliskt f\u00f6rmedla historier (eller filosofiska betraktelser), har han gemensamt med sin betydligt mer omtalade kollega Nick Cave. Har nu lyssnat en handfull g\u00e5nger p\u00e5 denna cd. Har dragits in i Heath Cullens universum, uppt\u00e4cker nya saker varje g\u00e5ng. F\u00f6rra plattan omgav han sig med Elvis Costello\u00b4s Imposters. Senaste alstret fr\u00e5n denne karismatiske s\u00e5ngare och l\u00e5tskrivare med fr\u00e4ck dandy-stil, f\u00e4rgas av trefaldigt Grammy-bel\u00f6nade ( O Brother Where Art Thou, Raising Sand…) <\/em>producenten Joe Henry, som skrivit \u00e5t b\u00e5de Madonna och Rosanne Cash och har cirka sexton album utgivna i eget namn. Detta \u00e4r hans triumfartade \u00e5terkomst efter cancerbehandling.<\/p>\n\n\n\n

Vi f\u00e5r tio l\u00e5tar, tio koncentrerade avskalade konstverk. Alla signerade Cullen minus Kill Switch <\/em>(T Bone Burnett(!) och Song That I Know <\/em>(text: Joe Henry). Musikerna Joe Henry rekryterat f\u00f6rtj\u00e4nar sannerligen att lyftas. N\u00e4mner dem d\u00e4rf\u00f6r omg\u00e5ende.<\/p>\n\n\n\n

Heath Cullen \u00e4r en duktig gitarrist. F\u00e5r ben\u00e4get bist\u00e5nd av den elegante gitarristen Adam Levy. Levy vars cv imponerar. Han har givit ut en handfull egna plattor, undervisar och lirat med m\u00e5nga stora namn, fr\u00e4mst kvinnor. F\u00f6r att ringa in honom b\u00f6r artister som Norah Jones (ing\u00e5r i hennes regulj\u00e4ra band), Tracy Chapman, Rosanne Cash, Lisa Loeb och trumslagaren Joey Baron listas. Rytmsektionen utg\u00f6rs av trumslagare\/ percussionist Jay Bellerose j\u00e4mte basisten Jennifer Condos. De har ofta jobbat tillsammans, bland annat p\u00e5 soundtracket till Gilmore Girls<\/em>. Var f\u00f6r sig har de d\u00e4rtill h\u00e4pnadsv\u00e4ckande meriter, tagits i anspr\u00e5k av exempelvis Stevie Nicks, Bruce Springsteen, Aimee Mann, Bonnie Raitt, Sam Philips, Ryan Adams, Suzanne Vega, Jackson Browne, Elton John och Madeline Peyroux. P\u00e5 Springtime In The Heart <\/em>framg\u00e5r hur vidunderligt samspelta duon \u00e4r. Multiinstrumentalisten Levon Henry spelar sax (m\u00f6jligen ocks\u00e5 klarinett). Han f\u00f6rekommer p\u00e5 skivor med bland andra Beck, Bettye La Vette, Doug Seegers, Joe Henry och Meshell Ndegeocello. Patrick Warren p\u00e5 keyboards \u00e4r producent och prisad filmkomposit\u00f6r, ackompanjerat en radda stj\u00e4rnor s\u00e5som Rod Stewart, Joe Cocker, Melissa Etheridge, Neil Diamond, Tom Waits och Fiona Apple. S\u00e5ledes f\u00f6rsta klassens sessionmusiker som ocks\u00e5 besitter utbredd kunskap om jazz. <\/p>\n\n\n\n

Allt \u00e4r utmejslat in i minsta detalj p\u00e5 en skiva som artisten valt att inte l\u00e4gga ut p\u00e5 Spotify (se hans hemsida). F\u00f6rv\u00e5nansv\u00e4rt nog har l\u00e5tskrivaren l\u00e5tit sig v\u00e4gledas i sitt skrivande av optimism och hopp, som ett motgift till d\u00e5liga nyheter. I sig n\u00e5got av en oxymoron eftersom den otroligt eftert\u00e4nksamma, vackra musiken oftast hemfaller \u00e5t moll. \u00d6ppningssp\u00e5ret \u00e4r synonymt med senaste video. M\u00e4ktig, framrullande, accelererande melodi betitlad Things Are Looking Up. <\/em> Producentens tentakler k\u00e4nns hela tiden n\u00e4rvarande. Vi snackar alternativ, avstressande musik n\u00e4r den \u00e4r som b\u00e4st Musikerna \u00e4r underbart precisa och integrerar s\u00f6ml\u00f6st med Heath Cullen, vilket f\u00e5r mig att jubla helhj\u00e4rtat. I presstext kallas de passande f\u00f6r ett A-team.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
pressfoto Robbie Jeffers <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Den stilmedvetne mannen hemmah\u00f6rande i New South Wales demonstrerar skivan igenom, sin avsev\u00e4rda beg\u00e5vning p\u00e5 att komponera oborstade melodier, utan att ta till enkla knep som boogie eller alls\u00e5ngsrefr\u00e4nger. L\u00e5tarna fylls \u00e4nd\u00e5 med med m\u00e4rg och mening. \u00d6vertygelsen i framf\u00f6randet av s\u00e5ngerna \u00e4r p\u00e5taglig. En lyckad inspelningsteknisk finess \u00e4r att gitarrerna \u00e4r uppdelade i stereoljud. Ett lika konsekvent som ovanligt ”tilltag” som inneb\u00e4r f\u00f6rh\u00f6jd k\u00e4nsla. P\u00e5 Song That I Know <\/em>\u00e4r gurorna underbart uttrycksfulla, p\u00e5minner n\u00e4stan om konverserande v\u00e4sen. Ljudbilden skiftar, fr\u00e5n stundtals p\u00e5 gr\u00e4nsen till kristallklar till motsatsen ,det vill s\u00e4ga f\u00f6rv\u00e4ntat smutsig och murrig.<\/p>\n\n\n\n

Vore Heath Cullen epigon skulle han aldrig kunnat h\u00f6jas till skyarna. Med det sagt m\u00e4rks sl\u00e4ktskap med n\u00e5gra f\u00f6reg\u00e5ngare. T\u00e5l tvekl\u00f6st att j\u00e4mf\u00f6ras med, f\u00f6rutom n\u00e4mnda utvandrade landsman, Tom Waits samt i viss m\u00e5n Ry Cooder och dennes episka soundtrack. Lyssnar man inte tillr\u00e4ckligt noga kan man i n\u00e5gra sp\u00e5r n\u00e4ra nog f\u00f6rv\u00e4xla Cullen med angivna ikoner. I titell\u00e5ten kommer man m\u00f6jligen lite v\u00e4l n\u00e4ra Nick Cave, vilket entusiaster har \u00f6verseende med. I melodin vars credo lyder ”humanity is not a crime”, sugs vi oemotst\u00e5ndligt in i en virvel genom uppfriskande solon p\u00e5 saxofon, klaviatur och kommunicerande gitarrer.<\/p>\n\n\n\n

Den genomtr\u00e4ngande, l\u00e4tt hesa r\u00f6sten anlitades n\u00e4r Bowie Celebration Tour kom till Operahuset i Sydney 2017. Klockrent artikuleras betraktelser \u00f6ver tillvaron. Finns n\u00e5got hypnotiskt \u00f6ver framtoningen. Fascineras av \u00f6dmjuk grundton rent av v\u00f6rdnadsfull emellan\u00e5t. Utifr\u00e5n den inst\u00e4llningen f\u00f6retas sp\u00e4nnande subtila avvikelser. S\u00e5lunda notabelt att de f\u00f6rh\u00e5llandevis korta l\u00e5tarna skiljer sig \u00e5t, inte pr\u00e4glas av identiskt stuk. \u00c4ven om de ryms under samma paraply har de olika karakt\u00e4r.<\/p>\n\n\n\n

Sv\u00e4nger st\u00f6rtsk\u00f6nt med sm\u00e5 medel g\u00f6r The Shape Of Your Nam<\/em>e. Denna h\u00f6jdpunkt f\u00f6ljs av en naken ballad vars uts\u00f6kta kvalitet bevisar att Joe Henry exakt vet hur materialet b\u00f6r hanteras.. Det intima samarbetet funkar f\u00f6rtr\u00e4ffligt. Albumet l\u00e5ter genomg\u00e5ende sensationellt vackert utan att alls bli smetigt. Pricken \u00f6ver i:et har lagts allra sist: Ljuvliga Kill Switch.<\/em> Skenbart s\u00f6ker sig musiken fram. Varje ton och varje ackord \u00e4r noga avv\u00e4gt. N\u00f6dv\u00e4ndig samst\u00e4mmighet verkar oproblematisk att f\u00e5 till f\u00f6r samtliga lyh\u00f6rda musiker. \u00c5terst\u00e5r bara att utdela h\u00f6gsta betyg! <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Heath Cullen Springtime In The Heart 5 Inspelad och mixad p\u00e5 Lucy\u00b4s Meat Market i Los Angeles Producerad av Joe Henry Five By Nine Recordings 36:11 Svensk release: 26\/3 2021 Fj\u00e4rde albumet fr\u00e5n en f\u00f6r mig ok\u00e4nd singer songwriter fr\u00e5n Australien. Det geografiska ursprunget och f\u00f6rm\u00e5gan att skapa specifika st\u00e4mningar, j\u00e4mte att musikaliskt f\u00f6rmedla historier […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[22],"tags":[],"class_list":["post-141650","post","type-post","status-publish","format-standard","category-skivor","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/141650","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=141650"}],"version-history":[{"count":11,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/141650\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":141688,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/141650\/revisions\/141688"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=141650"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=141650"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=141650"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}