{"id":139893,"date":"2021-03-24T04:21:41","date_gmt":"2021-03-24T02:21:41","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=139893"},"modified":"2021-03-24T04:21:42","modified_gmt":"2021-03-24T02:21:42","slug":"avskalade-annorlunda-versioner-fran-innovatorer-owe-almgren-sisters-of-invention-does-the-beatles-nordic-noir","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=139893","title":{"rendered":"Avskalade annorlunda versioner fr\u00e5n innovat\u00f6rer – Owe Almgren & Sisters of Invention Does The Beatles, Nordic Noir"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Lennart Bensefelt<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Owe Almgren & Sisters of Invention<\/p>\n\n\n\n

Does The Beatles – Nordic Noir<\/p>\n\n\n\n

4<\/p>\n\n\n\n

Inspelad i Svenska Grammofonstudion G\u00f6teborg av \u00c5ke Linton 2016-2020<\/p>\n\n\n\n

Producerad av Owe Almgren och Oh Yeah Records<\/p>\n\n\n\n

Oh Yeah Records (distr Border Music)<\/p>\n\n\n\n

46:24<\/p>\n\n\n\n

Releasedatum: 19\/3 2021<\/p>\n\n\n\n

Min relation till f\u00f6rmodligen alla tiders mest k\u00e4nda band (som ju orsakade fullkomligt hysterisk respons fr\u00e5n fans)? Anser att jag f\u00f6ddes minst fem \u00e5r f\u00f6r sent f\u00f6r att vara m\u00e5lgrupp n\u00e4r det begav sig. Visserligen var min f\u00f6rsta singel Hello Goodbye, <\/em>som kan sorteras in under avdelningen lite fjantiga hits. Minns ocks\u00e5 n\u00e4r vi uppspelta, knappt skolmogna pojkar i k\u00f6r \u00e5tergav refr\u00e4ngen till She Loves You <\/em>utan k\u00e4nnedom om uttal., hur jag stolpade runt i tryckare till Hey Jude <\/em>p\u00e5 l\u00e4gerskola i \u00e5rskurs sex och biografbes\u00f6k med mamma f\u00f6r att se Let It Be. <\/em>Har idag i samlingen fem vinyl av The Beatles, vars input i studio med producent George Martin, kom att revolutionera popul\u00e4rmusikens utseende. Och p\u00e5 senare \u00e5r har slumrande minnen hos mig v\u00e4ckts till liv, genom att vid cirka tre tillf\u00e4llen h\u00f6rt de Beatles-tolkare som rankas h\u00f6gst i v\u00e4rlden, n\u00e4mligen Petterland (med r\u00f6tter i Lenny Pane) fr\u00e5n G\u00f6teborg.<\/p>\n\n\n\n

Elbasisten Owe Almgren (sett honom lira med s\u00e5v\u00e4l Stonefunkers som familjebandet) \u00e4r omkring sju \u00e5r yngre \u00e4n recensenten, vilket torde diskvalificera honom fr\u00e5n egna minnen. Beatles-projektet verkar ha j\u00e4st fram successivt under flera \u00e5r. Kan erinra mig att familjen Almgren framf\u00f6rde l\u00e5t p\u00e5 jazzfestival i Falkenberg f\u00f6r s\u00e4kert tre \u00e5r sedan. S\u00e4ttningen p\u00e5 albumet \u00e4r Owe p\u00e5 elbasar, akustisk basgitarr och s\u00e5ng, Karolina p\u00e5 saxofoner och s\u00e5ng samt bakom trumsetet Malin som \u00e4ven har hand om slagverk och klockspel. Kvinnorna heter ocks\u00e5 Almgren, \u00e4r d\u00f6ttrar till den l\u00e5nge musikern som ansvarar f\u00f6r trions intrikata arr, bortsett fr\u00e5n s\u00e5ngarrangemangen som Karolina st\u00e5r f\u00f6r.<\/p>\n\n\n\n

D\u00f6ttrarna har sedan 10-\u00e5rs \u00e5ldern framtr\u00e4tt och erh\u00e5llit utm\u00e4rkelser under namnet Sisters of Invention, vars konserter jag sett minst tre g\u00e5nger. Har d\u00e4rtill skrivit om prisade Karolina Almgren Project – i vars projekt b\u00e5de mamma Martina (trumslagare) och systern Malin ing\u00e5r – s\u00e5v\u00e4l p\u00e5 scen och skiva. Och Malin kunde ses h\u00e4rom\u00e5ret p\u00e5 Stora Teatern n\u00e4r det ordnades genomarbetad Neil Young-tribut. Flera skivor utgivna p\u00e5 Oh Yeah Records har tidigare recenserats i Kulturbloggen. I likhet med familjen Bergcrantz\/ Laurin i Sk\u00e5ne driver Almgrens fr\u00e5n M\u00f6lnlycke eget bolag.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Martina Almgren<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Utg\u00e5ngspunkten har varit v\u00e4sensskild fr\u00e5n den policy osannolikt skickliga Pepperland hyser. Owe medger att det k\u00e4nns \u00f6verfl\u00f6digt att f\u00f6rs\u00f6ka presentera tio nya retroinriktade covers, l\u00e4gga sig n\u00e4ra od\u00f6dliga original. Ist\u00e4llet blev ambitionen att f\u00e5nga urskiljbara melankoliska st\u00e4mningar. D\u00e4rf\u00f6r l\u00e5ter skivan allt annat \u00e4n larmig, ist\u00e4llet ofta f\u00f6rsiktig i l\u00e5ngsammare tempo. Hemmah\u00f6rande i jazzens fria anda av improvisation som de \u00e4r, \u00e4r en hel del bortskalat och somligt tillagt, fast \u00e4nd\u00e5 centreras arr utifr\u00e5n Lennon & McCartneys klassiska kompositioner. \u00c4r man n\u00e5gorlunda f\u00f6rtrogen med Fab Four\u00b4s katalog, k\u00e4nns n\u00e4stan varje refr\u00e4ng igen, fr\u00e5n tonalt avancerade Across The Universe <\/em>till flerst\u00e4mmiga balladen Here, There And Everywhere<\/em>. <\/p>\n\n\n\n

Renommerade jazzgitarristen Erik S\u00f6derlind sl\u00e4ppte f\u00f6r ett par \u00e5r sedan ett soloalbum med musik uteslutande av Paul McCartney. \u00c5 ena sidan utdelade jag stora portioner ber\u00f6m, \u00e5 andra sidan uttrycktes viss frustration \u00f6ver att ”Mackans” palett av temperament hade slipats bort. Hur reagerar mina \u00f6ron n\u00e4r Beatles sp\u00e4nnvidd hanteras av utforskande, nordiska kynnen utan gitarr och klaviaturinstrument? Jo, \u00f6ronen njuter! Tar till mig att produktionen i \u00c5ke Lintons varsamma h\u00e4nder, genomsyras av ett \u00f6verordnat, gemensamt sound. Utan att bli f\u00f6r kr\u00e5ngligt l\u00e5ter det uppfriskande originellt, varvid efterstr\u00e4vad intention uppn\u00e5s.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Erik Rosengren<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

”Baspappan” har mycket att st\u00e5 i, f\u00e5r anv\u00e4nda hela sitt in\u00f6vade register n\u00e4r han v\u00e4xlar mellan lagom mullrande elbas och akustisk basgitarr. Framh\u00e4ver melodin i h\u00f6gre grad \u00e4n markerar basg\u00e5ngar, eller tar hand om b\u00e5da funktionerna parallellt. \u00c4r som n\u00e4mnts inte fr\u00e4mmande inf\u00f6r Malins trumspel, \u00f6verraskas \u00e4nd\u00e5 \u00f6ver att det g\u00f6r mig f\u00f6rtjust. Hennes sl\u00e4piga polyrytmik attraherar. Karolina \u00e4r en driven solist p\u00e5 sopransax och h\u00e5ller skaplig standard p\u00e5 tenor. F\u00f6rekommer dock mest som duktig vokalist. Os\u00e4ker p\u00e5 om duetter och bakgrundss\u00e5ng \u00e4r p\u00e5l\u00e4gg av Linton eller om hennes syster assisterar.<\/p>\n\n\n\n

Uppt\u00e4cker skillnader i kvalitet avseende arrangemang. Tv\u00e5 adaptioner kan betraktas som problematiska. I\u00b4m a Loser <\/em>inneh\u00e5ller fin s\u00e5ng, men l\u00e5ten i sig \u00e4r konstig. Och vi som har singeln Let It Be <\/em>beh\u00f6ver v\u00e4nja oss alltf\u00f6r mycket. R\u00e4cker inte med ypperligt trumspel. Kantigt, s\u00e4reget och avsaknad av piano lyder omd\u00f6met om en Live Aid-alls\u00e5ngsfavorit som borde valts bort.<\/p>\n\n\n\n

Identifierar minst tre m\u00e4sterverk! Att ta ner och liksom plocka i s\u00e4r Norweigan Wood <\/em>framst\u00e5r som ett snilledrag. Duetten bed\u00e5rande, likas\u00e5 hur takt betonas. Come Together <\/em>l\u00e5ter fantastisk. H\u00e4pnadsv\u00e4ckande hur detta sugande beat sv\u00e4nger p\u00e5 jazzman\u00e9r. Introt featuring saxofon signalerar fr\u00e4scha, h\u00e4ndelserika inslag. Emellan refr\u00e4ngen har man dj\u00e4rvt nog smugit in kompletterande tong\u00e5ngar. Owe framf\u00f6r texten trots att han egentligen inte \u00e4r n\u00e5gon s\u00e5ngare, vilket man inte f\u00e4ster sig vid. Help <\/em>har omvandlats i ett underbart arr, s\u00e5 att ursprunglig desperation eroderat, till f\u00f6rm\u00e5n f\u00f6r eftert\u00e4nksamt vemod. Sopransax, percussion och basgitarr samexisterar otroligt bra. Samtliga presterar p\u00e5 topp i en hit jag tror de haft p\u00e5 repertoaren ganska l\u00e4nge. <\/p>\n\n\n\n

En sofistikerad sak som p\u00e5 ett sympatiskt s\u00e4tt hovrar och ges en fr\u00e4ck, f\u00f6rh\u00e5llandevis otyglad avslutning \u00e4r Eleanor Rigby. <\/em>Vidare, en raritet omgjord i baktaktsstuk med klockspel i framtr\u00e4dande position. Syftar p\u00e5 Goodbye <\/em>som sir Paul McCartney skrev till Mary Hopkin p\u00e5 Apple, som uppf\u00f6ljare till megahit (som jag har n\u00e5gonstans). F\u00f6rst 2019 sl\u00e4pptes hans egen demo p\u00e5 en \u00e5terutgivning av Abbey Road. En runner up till n\u00e4mnda triss i m\u00e4sterverk \u00e4r sk\u00f6nt gungande I Feel Fine<\/em>. \u00c5terigen sjunger Owe. H\u00e4r kan vi tala om att vara nyskapande, n\u00e4r en snitsig popbagatell v\u00e4vs ihop med utbroderade jazzharmonier.<\/p>\n\n\n\n

Ett soft alster fr\u00e5n Revolver g\u00f6r en glad. Fullkomligt lysande basspel h\u00f6rs i en tolkning d\u00e4r man g\u00f6r tv\u00e4rtom, det vill s\u00e4ga v\u00e5ga riskera att g\u00e5 bort sig genom att vrida upp tempot, sl\u00e4ppa sargen. Med utm\u00e4rkt resultat som f\u00f6ljd! Sista sp\u00e5ret bryter m\u00f6nstret, musik skriven av Owe som f\u00f6reb\u00e5dar ett s\u00e4reget duoprojekt han spelat in i par med \u00c5ke Linton. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Owe Almgren & Sisters of Invention Does The Beatles – Nordic Noir 4 Inspelad i Svenska Grammofonstudion G\u00f6teborg av \u00c5ke Linton 2016-2020 Producerad av Owe Almgren och Oh Yeah Records Oh Yeah Records (distr Border Music) 46:24 Releasedatum: 19\/3 2021 Min relation till f\u00f6rmodligen alla tiders mest k\u00e4nda band (som ju orsakade fullkomligt hysterisk respons […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[22],"tags":[],"class_list":{"0":"post-139893","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-skivor","7":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/139893","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=139893"}],"version-history":[{"count":11,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/139893\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":139914,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/139893\/revisions\/139914"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=139893"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=139893"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=139893"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}