{"id":139201,"date":"2021-02-18T04:24:13","date_gmt":"2021-02-18T02:24:13","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=139201"},"modified":"2021-02-18T04:24:14","modified_gmt":"2021-02-18T02:24:14","slug":"finstamda-originalstycken-for-flygel-frammanar-bilder-grand-piano-av-hans-loelv","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=139201","title":{"rendered":"Finst\u00e4mda originalstycken f\u00f6r flygel frammanar bilder – Grand Piano av Hans Loelv"},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Hans Loelv<\/p>\n\n\n\n

Grand Piano<\/p>\n\n\n\n

4<\/p>\n\n\n\n

Inspelat, mixat och mastrat i Riksmixningsverket\/ RMV Studio, Stockholm av Alar Suurna<\/p>\n\n\n\n

Ex. producent: Daniel Lantz<\/p>\n\n\n\n

Do Music Records – distr. Border Music<\/p>\n\n\n\n

32:39<\/p>\n\n\n\n

Releasedatum: 12\/2 2021 (fysiskt och digitalt)<\/p>\n\n\n\n

Hans Loelv \u00e4r den genre\u00f6verskridande pianisten och komposit\u00f6ren fr\u00e5n Uppsala, vars musik jag fram tills n\u00e5gra \u00e5r sedan inte alls var f\u00f6rtrogen med. Man kan p\u00e5st\u00e5 att jag uppt\u00e4ckte honom genom att han (eller m\u00f6jligen skivbolaget), uppt\u00e4ckte mig som recensent. Nu recenserar jag honom f\u00f6r tredje g\u00e5ngen.<\/p>\n\n\n\n

Den v\u00e4ldigt produktive 66-\u00e5ringen verkar inte alls h\u00e4mmas av r\u00e5dande restriktioner. Nya skivan best\u00e5r av elva egna l\u00e5tar – somliga tillkomna nyligen medan andra skrevs l\u00e4ngre tillbaka i tiden – som framf\u00f6rs p\u00e5 den \u00e5tr\u00e5v\u00e4rda Fazioli-flygeln i Benny Anderssons studio p\u00e5 Skeppsholmen. Skivbolagets pressrelease ber\u00f6mmer pianisten f\u00f6r hans \u00f6mma anslag och frasering j\u00e4mte m\u00e5lmedvetet utforskande av sinnesst\u00e4mningar, omd\u00f6men l\u00e4tta att inst\u00e4mma i. <\/p>\n\n\n\n

Det \u00e4r vanskligt att helt f\u00f6rlita sig p\u00e5 eget material, \u00e4ven om man besitter b\u00e5de avsev\u00e4rd talang och dito erfarenhet. Utmaningen blir inte mindre av att ”tvingas” f\u00e5nga lyssnaren enbart via pianots tangenter och pedaler. Tre lyckade exempel med \u00f6verv\u00e4gande original eller egna arr, som jag recenserat senaste \u00e5ren, har varit album med Tommy Kotter, Mattias Nilsson och koncept-pianisten Anders Teglund. Loelv s\u00e4llar sig stilm\u00e4ssigt i f\u00f6rh\u00e5llandevis h\u00f6g utstr\u00e4ckning till n\u00e4mnda sj\u00e4lvst\u00e4ndiga trio.<\/p>\n\n\n\n

Hans musik saknar h\u00e4r drastiska \u00f6verg\u00e5ngar, bortsett fr\u00e5n slutackordens intensitet i That Was All.<\/em> Ist\u00e4llet f\u00f6r snabba l\u00f6pningars expressivitet m\u00e4rks ett dr\u00f6mskt och gradvis b\u00f6ljande tonspr\u00e5k. Grand Piano <\/em>har till\u00e4gnats pianistens barnbarn, Elis \u00e5tta m\u00e5nader. N\u00e4r kompositionerna fungerar som mest f\u00f6rdelaktigt, b\u00e4ddas mottagaren in i ett harmoniskt, vidstr\u00e4ckt rum, vars motpol kan j\u00e4mst\u00e4llas med rastl\u00f6st bombardemang av intryck. <\/p>\n\n\n\n

Trollbinder \u00e4r ett ord som b\u00f6r reserveras till ikoniska pianoverk s\u00e5som Jazz p\u00e5 svenska, Tavlor p\u00e5 en utst\u00e4llning <\/em>samt givetvis The K\u00f6ln Concert.<\/em> D\u00e4remot korrekt att s\u00e4rskilt de stycken som placerats f\u00f6rst, odlar k\u00e4nslosamma tillst\u00e5nd av avskalade, \u00f6ppna landskap genom successiva r\u00f6relser. Little Brother, Serenada <\/em>och Song For a Lovely Wife <\/em>celebrerar det vackra i livet utan att det blir jolmigt sentimentalt. Stor sk\u00f6nhet s\u00e5ledes! <\/p>\n\n\n\n

\"\"
Hans Loelv (foto fr\u00e5n pianistens facebook) – fotograf ok\u00e4nd<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

H\u00f6r mestadels v\u00e4lbalanserade explicita melodibyggen. Registrerar mer av eftert\u00e4nksamt moll \u00e4n sprudlande dur. Vore missvisande att ens f\u00f6rs\u00f6ka s\u00e4tta n\u00e5gon entydig etikett. Det n\u00e4rmaste jag kommer \u00e4r jazzigt fria klanger framf\u00f6rda som kammarmusik i nordisk folkton. Ofta med en vidh\u00e4ngande visuell pr\u00e4gling. Finns tendenser till \u00f6ppnande meditativa passager, fast en strukturell sk\u00e4rpa medf\u00f6r att de meditativa str\u00e5ken s\u00e4llan utvecklas. D\u00e4rvidlag skiljer han sig fr\u00e5n exempelvis en operameriterad soundtrack-stj\u00e4rna som Michael Nyman. Naturligt nog utg\u00e5r Loelv fr\u00e5n s\u00e5ngbara melodier, varf\u00f6r man kan f\u00e5 f\u00f6r sig att de lyriskt ordl\u00f6sa melodierna ibland kommenterar tiden vi lever i. <\/p>\n\n\n\n

Anslag och pausering st\u00e5r i fokus, utg\u00f6r framg\u00e5ngsrika h\u00f6rnstenar. Och resonansen fr\u00e5n flygeln \u00e4r givetvis ypperlig. Men i samma andetag konstateras att tonen \u00e4r ganska torr, rent av alltf\u00f6r h\u00e5rd emellan\u00e5t. Att utv\u00e4rdera och utdela po\u00e4ng \u00e4r en grannlaga uppgift. Niv\u00e5n p\u00e5 dessa elva original? Somliga stycken dippar en aning, saknar minnesv\u00e4rd identitet. D\u00e4rf\u00f6r var inte slutliga omd\u00f6met helt sj\u00e4lvklart, \u00e4ven om jag uppskattar hantverket, inklusive den reflekterande och sammanh\u00e4ngande linjen. <\/p>\n\n\n\n

Senaste decenniet har jag live h\u00f6rt ett antal av nordens fr\u00e4msta pianister spela solo, i ett spann fr\u00e5n Peter Jablonski, Monica Dominique och Steffan Scheja till Lars Jansson, Mattias Nilsson och Iiro Rantala x 2. Uppsalas pianohj\u00e4lte \u00e4r kanske inte samma bed\u00e5rande instrumentalist, men likv\u00e4l en f\u00e4ngslande musiker med egen estetik och ansenlig nimbus. Av de solopianister jag sett p\u00e5 2000-talet p\u00e5minner han till viss del om storheter som Stefan Nilsson och Elise Einarsdotter. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Hans Loelv Grand Piano 4 Inspelat, mixat och mastrat i Riksmixningsverket\/ RMV Studio, Stockholm av Alar Suurna Ex. producent: Daniel Lantz Do Music Records – distr. Border Music 32:39 Releasedatum: 12\/2 2021 (fysiskt och digitalt) Hans Loelv \u00e4r den genre\u00f6verskridande pianisten och komposit\u00f6ren fr\u00e5n Uppsala, vars musik jag fram tills n\u00e5gra \u00e5r sedan inte alls […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[22],"tags":[],"class_list":["post-139201","post","type-post","status-publish","format-standard","category-skivor","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/139201","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=139201"}],"version-history":[{"count":13,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/139201\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":139216,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/139201\/revisions\/139216"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=139201"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=139201"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=139201"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}