![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2021\/02\/Foto-Jenny-Baumgartner.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Bortbytingen
\nVisas p\u00e5 Dramaten Play<\/p>\n
Suggestiv musik. En ensam ring i bakre mitten. M\u00f6rker. Dimma. Ljus. S\u00e5 b\u00f6rjar Sara Bergmark Elfgrens upps\u00e4ttning av \u201dBortbytingen\u201d baserat p\u00e5 en saga av Selma Lagerl\u00f6f. En son som heter Johan, ett bed\u00e5rande, \u00e4lskat gullebarn har blivit utbytt mot ett hiskeligt, o\u00f6nskat troll. En varelse som hukat g\u00f6mmer sig under bordet och \u00e4ter r\u00e5ttor och maskar, fortfarande omh\u00e4ndertaget av familjen vars barn f\u00f6rsvunnit. De tar hand om trollet i hopp om att det kanske ger dem deras son \u00e5ter. Fadern och modern \u00e4r slitna och slutna, tr\u00f6tta och n\u00f6tta. Far i huset \u00e4r \u00f6vertygad om att trollet \u00e4r ont \u201den natt d\u00f6dar han oss alla\u201d medan modern f\u00f6rs\u00f6ker f\u00f6rbarma sig \u00f6ver det lilla trolltyget som kommit in i deras liv.<\/p>\n
![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2021\/02\/Foto-Jenny-Baumgartner-1-300x200.jpg\")
Trollet sj\u00e4lv har inte sagt ett ord till dem. Ist\u00e4llet pratar han med Mylingen. En ung flicka vars v\u00e5lnad stannat kvar p\u00e5 jorden, som v\u00e4ntar p\u00e5 ett namn s\u00e5 att hon kan bli fri. Hon spelas av Maia Hansson Bergqvist som osaligt r\u00f6r sig l\u00e4ngs bak p\u00e5 scenen och fnittrigt l\u00e4gger in sm\u00e5 gliringar med en tr\u00e4ffs\u00e4ker komisk touch. Tillsammans f\u00f6rs\u00f6ker de reda ut vad m\u00e4nniskorna egentligen vill och hur de ska f\u00e5 det de sj\u00e4lva vill ha; Mylingen ett namn, Trollet en tillh\u00f6righet.<\/p>\n
Pj\u00e4sen har vackra inslag av folkmusik som trollbinder (hehe), en stillsam dimrid\u00e5 som regelbundet letar sig upp p\u00e5 scenen tillsammans med den ensamma ringen som mer och mer blir som en portal mellan detta nu och det efter, mellan m\u00f6rkret och ljuset, livet och d\u00f6den. Effektfullt blandas eld, r\u00f6k, dimma, aska, en m\u00f6rk sj\u00f6 och en slocknande himmel. Det skapar en mystisk, magisk k\u00e4nsla som h\u00f6r den mytomspunne sagan till och man sugs in i scenografin lika mycket som i historien. Rasmus Luthander \u00e4r otrolig i sin tolkning som trollet. Hans brutna kroppsspr\u00e5k med de uppsp\u00e4rrade, glansiga \u00f6gonen g\u00f6r honom b\u00e5de obehaglig men ocks\u00e5 s\u00e5rbar. Hans haltande g\u00e5ng, de sl\u00e4ngiga armarna som f\u00f6rs\u00f6ker mjukna i sin stelhet, huvudet hela tiden lite p\u00e5 sned, den spruckna r\u00f6sten. Maria Salomaa l\u00e4mnar ocks\u00e5 ett starkt intryck i sitt lidelsefulla uttryck i rollen som modern, hela tiden slitandes mellan att \u00e4lska trollet och hata det.<\/p>\n
Det blir en sp\u00e4nnande balansg\u00e5ng mellan att tolka pj\u00e4sen bokstavligen: sagan om ett barn som blir utbytt till ett troll eller gr\u00e4va ner sig i den metaforiska liknelsen mellan att vara o\u00f6nskad, inte tillh\u00f6ra normen, vara n\u00e5gon som ingen vill ha. Att bli f\u00f6dd med ett hinder, utanp\u00e5 eller inuti, som inte \u00e4r \u00f6nskv\u00e4rt i ett samh\u00e4lle d\u00e4r vi ska vara st\u00f6pta i samma form. Att konkret t\u00e4nka p\u00e5 vad det g\u00f6r med omgivningen och hur det \u00e5terspeglas p\u00e5 individen. D\u00e5 kommer det ist\u00e4llet att handla om hur l\u00e5ngt man \u00e4r beredd att g\u00e5 f\u00f6r att bli sedd som alla andra. Hur mycket man \u00e4r villig att \u00e4ndra p\u00e5 sig f\u00f6r att passa in. N\u00e5got som kan anses vara n\u00f6dv\u00e4ndigt f\u00f6r \u00f6verlevnads skull men hur blir det f\u00f6r personen i fr\u00e5ga som inte f\u00e5r vara som den \u00e4r utan m\u00e5ste spela en roll som n\u00e5gon annan, som ett \u201dbed\u00e5rande, \u00e4lskat gullebarn\u201d, det barnet som inte har en svans eller n\u00e5gra tillkortakommanden.<\/p>\n
S\u00e5 m\u00e5nga vackra troll det finns p\u00e5 v\u00e5r planet som \u00e4r v\u00e4rda att bli \u00e4lskade precis som de \u00e4r. Som inte \u00e4r hiskeliga, en b\u00f6rda eller annorlunda utan \u00e4r helt perfekta i sin egen imperfektion. Vi ska sluta f\u00f6rs\u00f6ka skapa en arm\u00e9 av identiska sj\u00e4lar som alla ska se ut likadant, g\u00e5 likadant, l\u00e5ta likadant. Att begr\u00e4nsa sig sj\u00e4lv och andra \u00e4r inte \u00f6nskv\u00e4rt. Vilket blir p\u00e5tagligt i pj\u00e4sen n\u00e4r l\u00e4ngtan efter omgivningens godk\u00e4nnande g\u00e5r f\u00f6r l\u00e5ngt. Det \u00e4r en sm\u00e4rtsam verklighet att vi kan g\u00f6ra s\u00e5 mycket ont mot oss sj\u00e4lva. Det, om n\u00e5got, blir till sten n\u00e4r det f\u00f6rs ut i solen. \u00c4nd\u00e5 h\u00e4nder det. Vi f\u00f6r\u00e4ndrar oss, f\u00f6rvandlar oss. F\u00f6r att bli accepterad klipper man av sig svansen. F\u00f6r att bli omtyckt klipper man av sig svansen. F\u00f6r att bli \u00e4lskad klipper man av sig svansen.<\/p>\n
Foto: Jenny Baumgartner<\/p>\n
\u2026<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Bortbytingen Visas p\u00e5 Dramaten Play Suggestiv musik. En ensam ring i bakre mitten. M\u00f6rker. Dimma. Ljus. S\u00e5 b\u00f6rjar Sara Bergmark Elfgrens upps\u00e4ttning av \u201dBortbytingen\u201d baserat p\u00e5 en saga av Selma Lagerl\u00f6f. En son som heter Johan, ett bed\u00e5rande, \u00e4lskat gullebarn har blivit utbytt mot ett hiskeligt, o\u00f6nskat troll. En varelse som hukat g\u00f6mmer sig under […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30,31,13624],"tags":[],"class_list":["post-139126","post","type-post","status-publish","format-standard","category-recension","category-film","category-teater","category-teaterrecension","category-toppnytt","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/139126","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=139126"}],"version-history":[{"count":4,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/139126\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":139133,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/139126\/revisions\/139133"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=139126"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=139126"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=139126"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}