{"id":137162,"date":"2020-10-25T05:51:35","date_gmt":"2020-10-25T03:51:35","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=137162"},"modified":"2020-10-26T16:06:22","modified_gmt":"2020-10-26T14:06:22","slug":"mangbottnat-magnifikt-mastodontverk-nationen-pa-backa-teater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=137162","title":{"rendered":"M\u00e5ngbottnat magnifikt mastodontverk – Nationen p\u00e5 Backa Teater"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Av: Eric de Vroedt<\/p>\n\n\n\n

\u00d6vers\u00e4ttning: Andreas Boonstra<\/p>\n\n\n\n

Regi: Beata G\u00e5rdeler<\/p>\n\n\n\n

Scenograf & kostym\u00f6r: Anna Heymowska<\/p>\n\n\n\n

Filmfotograf: Andrea Grettve<\/p>\n\n\n\n

Ljuss\u00e4ttare: Anna Wemmert<\/p>\n\n\n\n

Komposit\u00f6rer & musiker: Anders Blad, Daniel Ekborg, Kristina Issa, Mats Nahlin och Bo Stenholm<\/p>\n\n\n\n

Sk\u00e5despelare: Adam Sheik Abdullahi, Adel Darwish, Eric Ericson, Ylva Gallon, Rasmus Lindgren, Eleftheria Gerofoka, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Sebastian K\u00f6pf Lindstr\u00f6m, Kristina Issa, Doreen Ndagire, Ramton Parvaneh, Ylva Olaison, Ulf R\u00f6nnerstrand, Johan Stavring, Nemanja Stojanovic, Emelie Str\u00f6mberg, Kjell Wilhelmsen och Ove Wolf<\/p>\n\n\n\n

Fr\u00e5n 15 \u00e5r<\/p>\n\n\n\n

Nordenpremi\u00e4r 23\/10 2020 <\/p>\n\n\n\n

Spelas p\u00e5 Backa Teater Lindholmen i G\u00f6teborg till och med 28\/12 2020<\/p>\n\n\n\n

Svensk inrikespolitik har senaste decenniet pr\u00e4glats av positionering, vilket medf\u00f6rt att den f\u00f6rment humanit\u00e4ra stormakten i nul\u00e4get brottas med till synes o\u00f6verstigliga problem. Ber\u00f6ringsskr\u00e4cken gentemot partiet som inte ing\u00e5r i sjukl\u00f6vern har blivit kontraproduktiv, likas\u00e5 oviljan att aktivt motverka islamism. Tv\u00e5 retoriska fr\u00e5gor m\u00e5ste v\u00e5ga yppas. Vilka l\u00e4gger fram de mest ambiti\u00f6sa och relevanta interpellationerna i riksdagen utan att n\u00e5gonsin bev\u00e4rdigas med svar? F\u00f6r att kunna vara informerad medborgare betr\u00e4ffande segregation, brottslighet, intersektionalitet och korruption, framst\u00e5r det som n\u00f6dv\u00e4ndigt att till\u00e4gna sig vad som lite slarvigt ben\u00e4mns alternativmedia. (Syftar p\u00e5 exempelvis Kvartal, Axess seminarier, Ledarsidorna och poddar som Vad g\u00f6r vi? <\/em> och Dekonstruktiv kritik.) <\/em>S\u00e5 l\u00e4nge insikten om l\u00e4get inte erk\u00e4nns, kan f\u00f6ljdriktigt inte n\u00e5gra strukturella problem l\u00f6sas – oavsett om makthavare stoltserar med r\u00e4tt v\u00e4rdegrund eller upprepar mantrat ”oacceptabelt” och p\u00e5st\u00e5r skaml\u00f6st att ”vi s\u00e5g det inte komma”.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 kontinenten finnas en helt annan krass realism, en utbredd vilja till klarsyn och analys gentemot extremism. Hos den holl\u00e4ndske teatermannen och dramatikern Eric de Vroedt frodas s\u00e5v\u00e4l f\u00f6rdjupning som intellektuell hederlighet, j\u00e4mte tendensen att inte v\u00e4ja f\u00f6r komplexa f\u00f6rh\u00e5llanden. Intrigen i Nationen<\/em> (2016) karvar i \u00f6ppna s\u00e5r, avg\u00f6rande fr\u00e5gor f\u00f6r en liberal demokratis \u00f6verlevnad. Backa Teaterns satsning p\u00e5 att spegla samtiden \u00e4r minst sagt en omf\u00e5ngsrik historia. Inklusive (mat)pauser p\u00e5g\u00e5r pj\u00e4sen i n\u00e4rmare fem timmar. Att f\u00e5nga m\u00e5lgruppen ungdomar med estetik \u00e0 la Netflix i sex avsnitt, har utgjort den drivande utg\u00e5ngpunkt som varit en f\u00f6ruts\u00e4ttning. Lyckligtvis fungerar konceptet utomordentligt, \u00e4ven om tidsfaktorn kan inneb\u00e4ra p\u00e5frestningar om inte \u00e5sk\u00e5darna gjort sig redo. Testpublik har enligt uppgift gjort tummen upp. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Den multikulturella m\u00e5ngh\u00f6vdade ensemblen gestaltar med bravur olika perspektiv, ov\u00e4ntade v\u00e4ndningar. Upprinnelsen \u00e4r att elva\u00e5rige Ismael f\u00f6rsvunnit. Han grips av polis efter vandalism mot en vinbar, en v\u00e4ldigt specifik bar. Efter brysk behandling sl\u00e4pps han vind f\u00f6r v\u00e5g. Ett rykte tar fart om v\u00e4rsta t\u00e4nkbara \u00f6de, varvid kravaller uppst\u00e5r i stadsdelen. Utredare fr\u00e5n Rikspolisen dyker upp f\u00f6r att ta reda p\u00e5 fakta i fallet. Vad har h\u00e4nt pojken, vem s\u00e5g honom senast, finns n\u00e5gon skyldig, varf\u00f6r har han g\u00e5tt upp i r\u00f6k? Ismaels biologiska mamma och hans fosterf\u00f6r\u00e4ldrar deltar i tv-debatt\/ talkshow, tillsammans med tv\u00e5 politiker av motsatt kul\u00f6r. Ismaels f\u00f6rsvinnande st\u00e4lls mot uppr\u00f6rd diskussion av det Gated community – projekt som f\u00e5tt namnet Safe City. <\/p>\n\n\n\n

Diametralt olika v\u00e4rderingar st\u00e5r mot varandra. Ideologier befinner sig p\u00e5 kollisionskurs, samtidigt som s\u00f6kandet efter pojken g\u00e5r vidare. Vi l\u00e4r k\u00e4nna exempelvis den radikaliserade, ordmaniske halvbrodern (Nemanja Stojanovic), mamma Mariam som konkret k\u00e4mpar f\u00f6r frig\u00f6relse, en riksdagsledamot f\u00f6r (S) med pedofila b\u00f6jelser och hanteringen av honom, Fosterf\u00f6r\u00e4ldern Ida vars trendk\u00e4nsliga konstn\u00e4rskap och leverne signalerar godhet med stora bokst\u00e4ver, influencern som den rappande onda fen – hon som ”kan fingerpulla spr\u00e5ket”<\/em> samt den stolt vision\u00e4re byggherren Kristina Johannesson (Emelie Str\u00f6mberg).<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Handlingen \u00e4r f\u00f6rlagd till G\u00f6teborg. Autentiska personer som Glenn Hys\u00e9n, Ann-Sofie Hermansson och Janne Josefsson (tv\u00e5 av dem har jag tr\u00e4ffat) omn\u00e4mns som hastigast. D\u00e4rf\u00f6r ska det framh\u00e5llas att n\u00e5gon, troligen regiss\u00f6ren eller dramaturgen, gjort en adaption av holl\u00e4ndarens verk. Saknar f\u00f6rvisso den fallne hj\u00e4lten rektor Hamid, hyllad som rektor p\u00e5 den \u00f6 vi befinner oss p\u00e5. Motsvarigheten till kontroversiella Lugna gatan kallas h\u00e4r Trygga kvarteret. G\u00f6teborgsandan vars avarter ju hamnade i alltf\u00f6r vek domstolsprocess, finns ocks\u00e5 i blickf\u00e5nget. Och i f\u00f6rsta akten \u00e4r jag of\u00f6rsvarligt tr\u00f6gfattad. M\u00e4rker till slut att de inplastade moduler som syns vid sidorna symboliserar sp\u00e5rvagnar. <\/p>\n\n\n\n

Inledande anslag engagerar omg\u00e5ende. P\u00e5 gigantisk bildsk\u00e4rm projiceras den interi\u00f6r som filmas. Kameran befinner sig p\u00e5 polisstationen. Tj\u00e4nstem\u00e4nnens redog\u00f6relser blir ifr\u00e5gasatta av den uts\u00e4nde som spelas trov\u00e4rdigt av en sedvanligt driven Eric Ericson. Iakttar genuint samspel mellan honom, Ulf R\u00f6nnerstrand, Kjell Wilhelmsen och Eleftheria Gerofoka Jargongen skildras pricks\u00e4kert.. P\u00e5 s\u00e5 gott som varje sk\u00e5despelare i fokus registreras mimik in i minsta detalj, vilket kr\u00e4ver n\u00e4rvaro, om\u00f6jligg\u00f6r ”fusk”. Film och teater korsbefruktas listigt. Uppskattningsvis f\u00f6rsta 30-45 minuter p\u00e5minner Nationen <\/em>om en v\u00e4lgjord tv-serie, en f\u00f6r\u00e4dlad version av Wallander.<\/em> Man hinner fundera p\u00e5 hur l\u00e4nge det ska dr\u00f6ja innan sk\u00e5despelarna ska visa sig och etablera kommunikation med publiken. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Behovet av grepp som hakar tag i de unga betraktarna f\u00f6rvaltas smart. Musiken har sj\u00e4lvklart kolossal betydelse. Trycker p\u00e5 k\u00e4nsloknappar genom att exakt f\u00f6rmedla \u00f6nskad atmosf\u00e4r. Bortsett fr\u00e5n tv\u00e5 v\u00e4lk\u00e4nda kompositioner som \u00e4r varandras motpoler, har teaterns renommerade musiker skrivit vad vi h\u00f6r. I ett sound d\u00e4r instrument inte urskiljs finns b\u00e5de ambient och trance. Skickligt gjort. En annan v\u00e4sentlig ingrediens teamet lyckats f\u00f6rtr\u00e4ffligt med \u00e4r den omv\u00e4xlande, snyggt stiliserade scenografin, vars beh\u00e4ndiga scenl\u00f6sningar imponerar. <\/p>\n\n\n\n

N\u00e5gra g\u00e5nger intr\u00e4der ett slags ordl\u00f6st mellanspel. Ensemblen dansar d\u00e5 inte till techno, d\u00e4remot rycker de till, genom koreografi som vore kropparna b\u00e4rare av trauman. Lika effektfullt som g\u00e5tfullt! Detta allkonstverk bejakar dramatik p\u00e5 m\u00e5nga plan. Finns mycket att f\u00e4sta blicken p\u00e5. Parallella handlingar kan associeras till att ha ig\u00e5ng flera teve-mottagare p\u00e5 olika kanaler. Och pausernas slutpunkt markeras av tv\u00e5 sk\u00e4rmar vilka p\u00e5kallar uppm\u00e4rksamhet, i form av bitska monologer – merparten fr\u00e5n karismatiskt p\u00e5tr\u00e4ngande The Bear (Kristina Issa). <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Flera sk\u00e5despelare dubblerar. Somliga f\u00f6rekommer i h\u00f6gre utstr\u00e4ckning \u00e4n andra. Ramtin Parvaneh som energisk s\u00e4ndningsledare och Ulf R\u00f6nnerstrand (tv\u00e5 minnesv\u00e4rda portr\u00e4tt) g\u00f6r starkt avtryck. I \u00f6vrigt extraordin\u00e4ra insatser fr\u00e5n bland andra Ylva Gallon, Doreen Ndagire, Adel Darwish och Emelie Str\u00f6mberg. F\u00f6rvandlingsnumren av Ove Wolf \u00e4r kraftprov v\u00e4rda f\u00f6rbeh\u00e5llsl\u00f6s beundran. Kristina Issa som vokalist, recitat\u00f6r, verbal jongl\u00f6r och demon influerad av Woland i M\u00e4staren och Margarita<\/em> ; l\u00e5ter oss njuta i fulla drag av oanad f\u00f6rm\u00e5ga. <\/p>\n\n\n\n

”N\u00e4r ska vi \u00e4ntligen f\u00f6rs\u00f6ka leva tillsammans” <\/em>\u00e4r en nyckelreplik i denna tekniskt avancerade upps\u00e4ttning. En mycket sev\u00e4rd upps\u00e4ttning om trygghet och frihet, offer och f\u00f6r\u00f6vare, makt, fanatism och visioner, identitet och representation. Fram\u00e5tr\u00f6relsen utg\u00f6rs samtidigt av s\u00f6kandet. Fram till uppl\u00f6sningen undviks i f\u00f6rh\u00e5llandevis h\u00f6g grad stereotyper, ist\u00e4llet \u00f6verraskande v\u00e4ndning p\u00e5 scen och p\u00e5 l\u00e4ktare.<\/p>\n\n\n\n

Finns s\u00e5 mycket att utvinna ur manus, att en skulle vilja vara med n\u00e4r elever under handledning ger sina synpunkter. Vi l\u00e4r oss den eviga sanningen om tillvaron: L\u00e5ngt ifr\u00e5n allt \u00e4r som det synes vara. Sken och verklighet bildar ofta anomalier. Den f\u00f6rsta produktion Beata G\u00e5rdeler \u00e5stadkommit f\u00f6r scen, artade sig till ett v\u00e5gspel med magnifikt resultat. Teamet har definitivt lyckats i sitt upps\u00e5t. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Av: Eric de Vroedt \u00d6vers\u00e4ttning: Andreas Boonstra Regi: Beata G\u00e5rdeler Scenograf & kostym\u00f6r: Anna Heymowska Filmfotograf: Andrea Grettve Ljuss\u00e4ttare: Anna Wemmert Komposit\u00f6rer & musiker: Anders Blad, Daniel Ekborg, Kristina Issa, Mats Nahlin och Bo Stenholm Sk\u00e5despelare: Adam Sheik Abdullahi, Adel Darwish, Eric Ericson, Ylva Gallon, Rasmus Lindgren, Eleftheria Gerofoka, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Sebastian K\u00f6pf Lindstr\u00f6m, […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,30,31],"tags":[],"class_list":["post-137162","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-teater","category-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/137162","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=137162"}],"version-history":[{"count":27,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/137162\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":137211,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/137162\/revisions\/137211"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=137162"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=137162"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=137162"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}