{"id":134057,"date":"2020-05-01T21:08:22","date_gmt":"2020-05-01T19:08:22","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=134057"},"modified":"2020-05-02T04:00:33","modified_gmt":"2020-05-02T02:00:33","slug":"vanliga-visor-med-folkkar-veteran-det-vackraste-ljuset-av-carl-anton-och-titti","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=134057","title":{"rendered":"V\u00e4nliga visor med folkk\u00e4r veteran – Det vackraste ljuset av Carl Anton och Titti"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
Omslag Carl Anton Axelsson<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Carl Anton och Titti<\/p>\n\n\n\n

Det vackraste ljuset<\/p>\n\n\n\n

3<\/p>\n\n\n\n

Inspelad och mixad i Atlantis studio, Stockholm<\/p>\n\n\n\n

Id\u00e9 och exekutivproducent: Titti Nordemar<\/p>\n\n\n\n

Ladybird (Naxos)<\/p>\n\n\n\n

36:40<\/p>\n\n\n\n

Releasedatum: 1\/5 2020<\/p>\n\n\n\n

F\u00f6rsta nya skivan efter decennier (33 \u00e5r sedan tror \u00e4r en korrekt angivelse) fr\u00e5n n\u00e5gon som bara identifieras genom sitt f\u00f6rnamn. Den r\u00e5kar sl\u00e4ppas p\u00e5 1:a maj. F\u00e5 trubadurer k\u00e4nns mindre synonyma med arbetarr\u00f6relsens helgdag \u00e4n naivisten Carl Anton. J\u00e4mf\u00f6r med kollegor som Cornelis, Ola Magnell eller Stefan Sundstr\u00f6m. F\u00f6renklat kan man p\u00e5st\u00e5 att hans visor ist\u00e4llet pr\u00e4glas av tacksamhet \u00f6ver tillvarons gl\u00e4dje\u00e4mnen. Det var brorsdottern, arbets- och musikterapeuten Kristina Titti Nordemar som \u00f6vertalade sin farbror att g\u00f6ra comeback. Av sexton sp\u00e5r, samtliga med text & musik av Carl Anton, sjunger hon tv\u00e5 p\u00e5 egen hand och g\u00f6r tre duetter. Nyskrivet varvas med tolkningar av klassiker och tidigare utgivet material.<\/p>\n\n\n\n

Stockholmsskildraren \u00e4r fr\u00e4mst f\u00f6rknippad med vad som f\u00f6regick Alls\u00e5ng p\u00e5 Skansen, <\/em>n\u00e4mligen underh\u00e5llningen i Vita Bergen p\u00e5 S\u00f6der som teves\u00e4ndes i cirka femton \u00e5r. Sommarunderh\u00e5llningen under hans v\u00e4rdskap startade redan 1965, samma \u00e5r som Carl Antons megahit Om maskros och tj\u00e4rdoft <\/em>i m\u00e5nader l\u00e5g \u00f6verst p\u00e5 Svensktoppen. Genombrottet kom i Hylands h\u00f6rna <\/em>n\u00e5gra \u00e5r tidigare. 86-\u00e5rige veteranen fick som utbildad tecknare anst\u00e4llning p\u00e5 DN som illustrat\u00f6r. Fram tills f\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan hade han atelj\u00e9 med oslagbar utsikt i Stadsg\u00e5rdshissen. Tre b\u00f6cker har det ocks\u00e5 blivit. Och motiven fr\u00e5n huvudstaden i akvareller och texter har renderat i S:t Eriksmedaljen och andra priser. <\/p>\n\n\n\n

Tv\u00e5 musiker st\u00e5r f\u00f6r allt ackompanjemang, en storstilad bedrift. Pianisten Per-Erik Hallin som mest varit verksam i ett kristet sammanhang och vars ber\u00f6mmelse vilar p\u00e5 att han engagerats av sj\u00e4lvaste Elvis Presley. Den andre prisade musikern har p\u00e5 skivan f\u00f6rsynt framtoning, tillf\u00f6r oftast takter i bakgrunden p\u00e5 sin kontrabas. Han heter Backa Hans Eriksson och \u00e4r bland annat stadigvarande basist hos Cajsa Stina \u00c5kerstr\u00f6m. Att ha lirat med Ulf Lundell \u00e4r en gemensam n\u00e4mnare f\u00f6r rutinerade superproffs. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Anders Henriksson 2013 (fr\u00e5n Wikipedia)<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

F\u00f6rsta intrycket: tveksamhet \u00f6ver projektet, vars os\u00e4kerhet om b\u00e4rkraft delas av huvudpersonen sj\u00e4lv i \u00f6ppningsl\u00e5ten. Ehuru ambivalent kommer han emellertid fram till att han fixar uppdraget. Man f\u00e5r g\u00f6ra sig beredd p\u00e5 att \u00e5ttiosex \u00e5r \u00e4r en respektingivande \u00e5lder, samt att den timide mannen inf\u00f6r inspelningen var ”ringrostig”. Begr\u00e4nsat omf\u00e5ng kompenseras f\u00f6retr\u00e4desvis genom att anv\u00e4nda en deklamerande teknik. Efter hand fungerar detta lite knarriga s\u00e4tt att sjunga n\u00f6jaktigt, eller till och med mer \u00e4n s\u00e5. En positiv sak \u00e4r att Carl Anton bem\u00f6dar sig om betoningens konst. Den v\u00e4lklingande st\u00e4mman fr\u00e5n hans yngre sl\u00e4kting utg\u00f6r v\u00e4lg\u00f6rande komplement. Hon str\u00e4cker ut alldeles lagom p\u00e5 ett \u00e4lskv\u00e4rt vis. <\/p>\n\n\n\n

V\u00e4lk\u00e4nda \u00d6verby vals <\/em>k\u00e4nns en aning blek, trots sin sprudlande refr\u00e4ng. \u00c4ven om det inte \u00e4r troligt att visorna spelats i samma ordning som de placerats, intr\u00e4ffar \u00e4nd\u00e5 en niv\u00e5h\u00f6jning i och med duetten Stan \u00e4r tjusig ikv\u00e4ll<\/em> och framledes.. Den har n\u00e5got kuplett-artat \u00f6ver sig med drivande spel fr\u00e5n Hallin. I samma anda lanseras ett av albumets absoluta h\u00f6jdpunkter, vars intro levereras av Backa Hans Eriksson. Associerar G\u00e5rdstango <\/i>till Elton Johns glansdagar tack vare dess rytmiska f\u00f6rskjutningar. <\/p>\n\n\n\n

\u00d6msinta melodier och gl\u00e4djerika betraktelser k\u00e4nnetecknar Carl Antons komponerande, vilket blir p\u00e5tagligt p\u00e5 detta hans antagligen musikaliska testamente. Anm\u00e4rkningsv\u00e4rt ljust sinnelag, ingen bitterhet eller ilska \u00f6ver f\u00f6rtryck hittas i visskatten. Utan att det minsta vara lika dramatisk , p\u00e5minner han i ord och ton stundom om en \u00e5lderstigen Evert Taube. <\/p>\n\n\n\n

I dessa gruvliga tider skulle i h\u00f6gtalarna p\u00e5 \u00e4ldreboenden spelas skivans avslutande l\u00e5tar som tr\u00f6st. Jag ser dem som en frist\u00e5ende trilogi. D\u00e4rf\u00f6r att dessa innerliga visor erbjuder oceaner av tr\u00f6st och tacksamhet. I finalen toppas st\u00e4mningen av bed\u00e5rande barnk\u00f6r underst\u00f6dd med extra kraft fr\u00e5n musikerna. F\u00f6re ”trilogin” h\u00f6rs en textm\u00e4ssig fulltr\u00e4ff om tillvarons skiftningar betitlad Blommorna blommar blott tillf\u00e4lligtvis.<\/em> Kan p\u00e5pekas att illustrerat texth\u00e4fte medf\u00f6ljer den snygga produktionen.<\/p>\n\n\n\n

Viktigt att inte missa, viktigt att f\u00e4sta avseende vid musikernas prestation. Den forne Elvis-pianistens signum \u00e4r ju hans driv. H\u00e4r kommer hans kunnande ocks\u00e5 till sin r\u00e4tt, genom att formulera en helt annan sida med oftast varsamt anslag. Medan melodisnickraren anger riktning h\u00f6rs fr\u00e5n basisten, diskret sammanbindande toner. Per-Erik Hallin och Backa Hans Eriksson har l\u00f6st sina olika uppgifter str\u00e5lande.<\/p>\n\n\n\n

S\u00e4llan jag anv\u00e4nder det oprecisa uttrycket trevlig inramning. I fallet med Det vackraste ljuset <\/em>yppar sig emellertid tillf\u00e4llet, eftersom omd\u00f6met dr\u00f6jer sig kvar.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Carl Anton och Titti Det vackraste ljuset 3 Inspelad och mixad i Atlantis studio, Stockholm Id\u00e9 och exekutivproducent: Titti Nordemar Ladybird (Naxos) 36:40 Releasedatum: 1\/5 2020 F\u00f6rsta nya skivan efter decennier (33 \u00e5r sedan tror \u00e4r en korrekt angivelse) fr\u00e5n n\u00e5gon som bara identifieras genom sitt f\u00f6rnamn. Den r\u00e5kar sl\u00e4ppas p\u00e5 1:a maj. F\u00e5 trubadurer […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,22],"tags":[],"class_list":{"0":"post-134057","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-skivor","8":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/134057","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=134057"}],"version-history":[{"count":9,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/134057\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":134068,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/134057\/revisions\/134068"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=134057"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=134057"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=134057"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}