{"id":133304,"date":"2020-03-16T01:25:48","date_gmt":"2020-03-15T23:25:48","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=133304"},"modified":"2020-03-17T03:59:59","modified_gmt":"2020-03-17T01:59:59","slug":"porlande-beat-och-suggestiva-stamningar-karlavagnen-av-emil-ingmar","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=133304","title":{"rendered":"Porlande beat och suggestiva st\u00e4mningar – Karlavagnen av Emil Ingmar"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
Cover Art Emil Ingmar, Anton Karlkvist & Manilla Team<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Emil Ingmar<\/p>\n\n\n\n

Karlavagnen<\/p>\n\n\n\n

4<\/p>\n\n\n\n

Inspelad i Kingside studio april 2019<\/p>\n\n\n\n

Mixning: P\u00e5l Svenre<\/p>\n\n\n\n

Mastring: Tomas Eberger, Stockholm Mastering<\/p>\n\n\n\n

Producerad av: Calle Rasmusson och Emil Ingmar<\/p>\n\n\n\n

Prophone Records (Swedish Jazz)<\/p>\n\n\n\n

60:22<\/p>\n\n\n\n

Release: 20\/2 2020<\/p>\n\n\n\n

Egentligen h\u00f6gst naturligt att jag inte h\u00f6rt talas om Emil Ingmar d\u00e5 detta \u00e4r ett debutalbum. Han \u00e4r uppv\u00e4xt i Karlstad, vilket \u00e5terspeglas i flera l\u00e5ttitlar. Efter avhopp fr\u00e5n ”Ackis” f\u00f6retogs flytt till Uppsala och studier i psykologi. \u00c4nd\u00e5 sl\u00e4ppte han aldrig musiken, ist\u00e4llet hela tiden frilansuppdrag som ackompanjat\u00f6r och ”insyltad” i flera projekt. Allt material p\u00e5 Karlavagnen <\/em>\u00e4r skrivet av klaviaturspelande Emil, i en popjazzig ambient-anda med inslag av folkmusik plus st\u00e4nk av br\u00f6tigt beat. I pressutskick kallas musiken ”\u00f6msint k\u00e4ftsm\u00e4ll”, vars sp\u00e4nnvidd s\u00e4gs vandra fr\u00e5n stiltje till storm. Oftast befinner den sig i ett mellanl\u00e4ge. Soundet beskrivs som akustisk klangbotten uppblandad med elektroniska, rent av r\u00e5a ljud. <\/p>\n\n\n\n

Den unge mannen omger sig av celebert s\u00e4llskap. Medproducenten Calle Rasmusson \u00e4r renommerad trumslagare och komposit\u00f6r k\u00e4nd fr\u00e5n bland annat Soundscape Orchestra. Basisten Fredrik Jonsson har jag sett med Ellen Andersson och Lisa Nilsson. Samtliga n\u00e5gorlunda bevandrade i folkmusik och jazz b\u00f6r vara f\u00f6rtrogna med Jonas Knutssons namn, som har flera tongivande solon. P\u00e5 n\u00e5gra sp\u00e5r urskiljs Markus Ahlbergs trombonspel. Vidare g\u00e4star ett par instrumentalister p\u00e5 diverse bl\u00e5sinstrument.<\/p>\n\n\n\n

Blir f\u00f6rtjust av \u00f6ppningen. En inbjudande figur upprepas kontinuerligt i halvsnabbt tempo, vilket f\u00e5r mig att t\u00e4nka p\u00e5 Penguin Caf\u00e9 Orchestra. Den suggestiva ”lunken” p\u00e5minner om Jacob Karlzons och Iiro Rantalas s\u00e4tt att hantera klaviaturer, piano och keyboards. Karolinabacken <\/em>inneh\u00e5ller ocks\u00e5 ett glimrande inpass p\u00e5 trumpet av Erik Tengholm, som g\u00e4rna f\u00e5tt p\u00e5g\u00e5 l\u00e4ngre. I n\u00e4sta l\u00e5t urskiljs successivt Knutssons signifikanta sopransax, basen och repetitiva rytmer. I ytskiktet glider komposit\u00f6ren iv\u00e4g i en angen\u00e4m, spretig improvisation. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

\"\"
pressfoto Josefin Danielsson<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

L\u00e5ter dr\u00f6mskt och genomg\u00e5ende rofyllt n\u00e4r v\u00e4rml\u00e4nningen anv\u00e4nder sig av geografiska minnen, vilket ger en filmisk pr\u00e4gel. Som n\u00e4mnts brusar det upp ov\u00e4ntat i somliga sekvenser. Grunderna \u00e4r t\u00e4mligen statiska och snarlika p\u00e5 flera sp\u00e5r, vilket illustrerar att Emil Ingmar antingen \u00e4r konsekvent eller id\u00e9fattig.<\/p>\n\n\n\n

Ur kvalitetssynpunkt hade det varit \u00f6nskv\u00e4rt med ett par egensinniga covers\/ standards. Vad jag oreserverat gillar \u00e4r d\u00e4remot ett par kontemplativa stycken. Till exempel den varliga, n\u00e4stan h\u00f6gtidliga, melodin betitlad \u00c5tta <\/em>och en avskalad ballad med romantiska f\u00f6rtecken d\u00f6pt till Ellegatan, <\/em>en ljuvligt stillsam melodi i trakterna av Europa-sviten (J:son Lindh\/ Scheja).<\/p>\n\n\n\n

Flera g\u00e5nger m\u00e4rks en f\u00e4bless f\u00f6r sprittande energi. Kompositionerna genomsyras av en lager p\u00e5 lager – teknik. Calle Rasmussons betydelse f\u00f6r hur det l\u00e5ter kan inte \u00f6verskattas i sammanhanget. Intelligent tassande spel berikar Emil Ingmars atmosf\u00e4riska bilder. Hans innovativa rytmer i dialog med Knutssons lekfullt ljusa toner p\u00e5 G\u00f6ssa Anders V\u00e4g, <\/em>framst\u00e5r som skivans mest l\u00f6ssl\u00e4ppta fas. \u00c5tskilliga av de tolv l\u00e5tarna kan knytas till rymd och \u00f6ppna nejder, \u00f6dslig bygd och med lite fantasi \u00e4ven bister v\u00e4derlek. Noterar en hoppfull slinga som debutanten f\u00f6redrar, ett antal takter han g\u00e4rna improviserar kring med olika varianter. <\/p>\n\n\n\n

Av bl\u00e5sinstrument f\u00e5r vi minst ett ordentligt solo fr\u00e5n Markus Ahlberg p\u00e5 trombon, ett intro p\u00e5 basklarinett av Peter Fredman som ocks\u00e5 trakterar fl\u00f6jt. I \u00f6vrigt ”rumsterar” bj\u00e4ssen Knutsson t\u00e4mligen fritt i mellanrummen med sin sprudlande sopran. Framst\u00e5r som mest otyglad i den utdraget eskalerande titell\u00e5ten. Grandios avslutning med trombon i framkant, vars toner begrundar v\u00e5r tillvaro vackert och hoppfullt.<\/p>\n\n\n\n

F\u00f6r att lanseras som jazz \u00e4r det osedvanligt l\u00e4ttillg\u00e4ngligt. Betyget \u00e4r inte sj\u00e4lvklart, eftersom vissa l\u00e5tar dipper en aning. Blir \u00e4nd\u00e5 uppenbart att Karlavagnen <\/em>\u00e4r ett ambiti\u00f6st, konsekvent och njutbart debutverk. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Emil Ingmar Karlavagnen 4 Inspelad i Kingside studio april 2019 Mixning: P\u00e5l Svenre Mastring: Tomas Eberger, Stockholm Mastering Producerad av: Calle Rasmusson och Emil Ingmar Prophone Records (Swedish Jazz) 60:22 Release: 20\/2 2020 Egentligen h\u00f6gst naturligt att jag inte h\u00f6rt talas om Emil Ingmar d\u00e5 detta \u00e4r ett debutalbum. Han \u00e4r uppv\u00e4xt i Karlstad, vilket […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[22],"tags":[],"class_list":{"0":"post-133304","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-skivor","7":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/133304","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=133304"}],"version-history":[{"count":19,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/133304\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":133355,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/133304\/revisions\/133355"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=133304"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=133304"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=133304"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}