Kollision
\nRegi\u00f6ga Fredrik Meyer
\nSoppteater\/\u00f6ppen bar p\u00e5 Under Font\u00e4nen, Kulturhuset Stadsteatern
\nPremi\u00e4r den 7 mars 2020<\/p>\n
Kollision \u00e4r en gott och blandad p\u00e5se, d\u00e4r man f\u00f6rs\u00f6ker ge olika bitar av skratt och allvar. Vissa bitar \u00e4r klockrena, andra hade jag valt bort<\/p>\n
Kollision \u00e4r en dansf\u00f6rest\u00e4llning med inslag av teater, musik och s\u00e5ng. Det \u00e4r ocks\u00e5 en f\u00f6rest\u00e4llning om f\u00f6rutfattade meningar kring professioner, kulturer, framg\u00e5ngar och v\u00e4nskaper. Dessutom \u00e4r det ett f\u00f6rs\u00f6k till parodier och ironi om det som en publik uts\u00e4tts f\u00f6r och akt\u00f6rerna l\u00e5tsas vara med om i samma stund. Man sk\u00e4mtar exempelvis om dansf\u00f6rest\u00e4llningar n\u00e4r man sitter d\u00e4r som dansare och om d\u00e5lig s\u00e5ngr\u00f6st medan man sjunger lite falsk.<\/p>\n
Dansarna ritar inledningsvis bilder med krita p\u00e5 en v\u00e4gg bakom sig, f\u00f6rklarar d\u00e4rmed sina morgonrutiner och hur deras morgnar d\u00e4rmed varierar. Bilderna och dansen g\u00e5r mycket bra ihop och det \u00e4r en ber\u00e4ttarform som fungerar gynnsamt. Ett koncept som jag g\u00e4rna hade sett mer av genom hela f\u00f6rest\u00e4llningen. Att kasta sig in i vanliga sk\u00e5despelar roller var jag inte helt f\u00f6rberedd p\u00e5 att de skulle. Jag p\u00e5minns tydligt under f\u00f6rest\u00e4llningen om att regi och koreografi inte \u00e4r samma sak och att man inte kan f\u00f6rv\u00e4nta sig det heller. Ett regi\u00f6ga k\u00e4nns inte som tillr\u00e4ckligt.<\/p>\n
Dans beh\u00f6ver inte b\u00e4ras upp av n\u00e5gon annan profession \u00e4n sin egen. Jag k\u00e4nner att jag l\u00e4ngtar efter att vilja ge dem mer utrymme p\u00e5 scenen f\u00f6r mer kroppslig r\u00f6relse, som det bem\u00e4strar p\u00e5 ett helt annan niv\u00e5. Idag k\u00e4nns det som om musklerna och farten stoppas p\u00e5 f\u00f6r f\u00e5 kvadratmeter. Det \u00e4r som guldfisken som simmar rak in i akvarieglaset g\u00e5ng p\u00e5 g\u00e5ng, men sedan m\u00e5ste ge upp och v\u00e4nda eftersom det inte finns mer plats att f\u00e5. Varf\u00f6r har man valt platt agerande framf\u00f6r avancerad dans, fr\u00e5gar jag mig.<\/p>\n
Rekvisitan utnyttjas maximalt i f\u00f6rest\u00e4llningen och \u00e4r inte bara fyndig, utan genomt\u00e4nkt med starka syften. Varje liten vinkel eller anv\u00e4ndningsomr\u00e5de nyttjas f\u00f6r att skapa nya milj\u00f6er . Framf\u00f6rallt \u00e4r jag enormt imponerad av hur ett draperi kan skapa s\u00e5 m\u00e5nga k\u00e4nsloyttringar och funktioner med akt\u00f6rerna p\u00e5 scen. En skodans f\u00f6rekommer exempelvis bakom ett f\u00f6rh\u00e4nge och en hel historia i pantomimversion ger h\u00e4rliga bilder till v\u00e5r fantasi. Det g\u00e5r att skratta \u00e5t det gulliga, men ocks\u00e5 det makabra i den p\u00e5tvingade tv\u00e5samheten. F\u00f6r vad \u00e4r det f\u00f6r fel att k\u00e4nna trygghet med en hamster eller en d\u00f6d mormor?<\/p>\n
Att olikheter kan bidra till utveckling och inte enbart \u00e4r ett hinder, \u00e4r ett gott syfte som jag upplever att f\u00f6rest\u00e4llningen i klarspr\u00e5k f\u00f6rmedlar. Lika barn beh\u00f6ver inte leka b\u00e4st, s\u00e5 l\u00e4nge man \u00f6ppnar upp f\u00f6r ett gemensamt \u00e4ventyr. Bara man m\u00f6tas och respektera n\u00e5gra grundl\u00e4ggande plat\u00e5er att st\u00e5 p\u00e5, \u00e4r man i hamn. N\u00e4r Jangfeldt och Rydman ger sig ut i salongen och vill inkludera publiken i sina samtal, blir det en st\u00f6rre \u00f6ppenhet kring dialogerna och en inkluderande gemenskap. V\u00e4nskapen kan vara s\u00e5 befriande enkel. Publiken reagerar mestadels med f\u00f6rtr\u00f6stan n\u00e4r konventionerna mellan scen och publik bryts. Ibland r\u00e4cker det dessutom med att h\u00f6ra vad som s\u00e4gs bakom ens rygg.<\/p>\n
Det \u00e4r d\u00e4remot alltid uppfriskande och uppmuntrande att se smart, klatschig och genomt\u00e4nkt dans, speciellt n\u00e4r det \u00e4r tv\u00e5 j\u00e4mna och professionella dansare p\u00e5 scen. B\u00e5da g\u00e5r fr\u00e5n explosivt samarbete, till l\u00e5ngsamma rytmer var och en f\u00f6r sig. Ofta lyckas de sammanfl\u00e4ta budskapen och humor till funktionell r\u00f6relse fram\u00e5t, \u00e4ven om det ibland \u00e4r n\u00e5got oj\u00e4mnt. Fl\u00e4ckvist haltar handlingen i genuinitet och spr\u00e5ket g\u00e5r fr\u00e5n h\u00f6gtravande till \u201dcoola\u201d uttryck. Publiken skrattar dock mestadels och med l\u00e4ttsamheten rycks vi \u00e4nd\u00e5 med utav. Det \u00e4r ju inte fult att bara ha lite kul.<\/p>\n
Av och med Sara Jangfeldt och Fredrik Benke Rydman<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Kollision Regi\u00f6ga Fredrik Meyer Soppteater\/\u00f6ppen bar p\u00e5 Under Font\u00e4nen, Kulturhuset Stadsteatern Premi\u00e4r den 7 mars 2020 Kollision \u00e4r en gott och blandad p\u00e5se, d\u00e4r man f\u00f6rs\u00f6ker ge olika bitar av skratt och allvar. Vissa bitar \u00e4r klockrena, andra hade jag valt bort Kollision \u00e4r en dansf\u00f6rest\u00e4llning med inslag av teater, musik och s\u00e5ng. Det \u00e4r […]<\/p>\n","protected":false},"author":32,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[13750,16,20],"tags":[],"class_list":["post-133142","post","type-post","status-publish","format-standard","category-dans","category-recension","category-film","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/133142","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/32"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=133142"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/133142\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":133143,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/133142\/revisions\/133143"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=133142"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=133142"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=133142"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}