![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2020\/03\/img_6870.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Furstinnan av Amalfi<\/strong> Furstinnan av Amalfi av John Webster \u00e4r en fyrahundra\u00e5rig brittisk klassiker. Tack vare en lysande \u00f6vers\u00e4ttning av Per Lysander har spr\u00e5ket smidigt anpassats till v\u00e5r tid.<\/p>\n F\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r l\u00e5ng, drygt tre och en halv timme, och det \u00e4r inte helt n\u00e5gon f\u00f6rdel. F\u00f6rest\u00e4llningen pendlar mellan tragedi och komedi och det gjorde av och till att publiken verkade ha lite sv\u00e5rt att h\u00e4nga med. Den frapperande scenografin tog ocks\u00e5 emellan\u00e5t \u00f6verhand och handlingen kom i andra hand. Speciellt f\u00f6re och efter paus hade f\u00f6rest\u00e4llningen sina svackor.<\/p>\n Suzanne Osten ber\u00e4ttar i ett pressmeddelande om varf\u00f6r hon ville s\u00e4tta upp just Furstinnan av Amalfi: Suzanne Osten och Per Lysander tr\u00e4ffades p\u00e5 Lunds universitets studentteater f\u00f6r 55 \u00e5r sedan. Under m\u00e5nga \u00e5r arbetade de tillsammans p\u00e5 Unga Klara d\u00e4r de bland annat skrev Medeas barn, en klassiker inom barndramatiken. Deras samarbete \u00e4r sp\u00e4nnande och det ser jag g\u00e4rna mer av, men kanske n\u00e5got mindre \u00f6verd\u00e5diga slutresultat. Nu \u00e4r f\u00f6rest\u00e4llningen n\u00e5got f\u00f6r l\u00e5ng, d\u00e5 den har svackor och emellan\u00e5t k\u00e4nns den mer som ett \u00f6verd\u00e5digt studentspex. P\u00e5 gott och ont.<\/p>\n Medverkande:<\/strong> Barnstatister: Elmer Karlgren Grerup, Frans-Alexander Riddarstj\u00e4rna, Mark Albert Savickij Furstinnan av Amalfi Av: John Webster Regi: Suzanne Osten \u00d6vers\u00e4ttning och bearbetning: Per Lysander Peruk och mask: Mimmi Lindell, Peter Westerberg Scenografi och kostym: Anna Heymowska Ljus: Torkel Blomkvist Koreografi: Rasmus \u00d6lme Musik: Niki & The Dove, Per Tjernberg Sverigepremi\u00e4r 29 februari 2020, Stora scenen p\u00e5 Dramaten Furstinnan av Amalfi av John Webster \u00e4r en […]<\/p>\n","protected":false},"author":62,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30,31,13624],"tags":[1366,12285,12961,12288,7643,12289],"class_list":{"0":"post-132979","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-recension","7":"category-film","8":"category-teater","9":"category-teaterrecension","10":"category-toppnytt","11":"tag-dramaten","12":"tag-recension","13":"tag-suzanne-osten","14":"tag-teater","15":"tag-teaterkritik","16":"tag-teaterrecension","17":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/132979","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/62"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=132979"}],"version-history":[{"count":14,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/132979\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":133003,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/132979\/revisions\/133003"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=132979"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=132979"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=132979"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}
\nAv: John Webster
\nRegi: Suzanne Osten
\n\u00d6vers\u00e4ttning och bearbetning: Per Lysander
\nPeruk och mask: Mimmi Lindell, Peter Westerberg
\nScenografi och kostym: Anna Heymowska
\nLjus: Torkel Blomkvist
\nKoreografi: Rasmus \u00d6lme
\nMusik: Niki & The Dove, Per Tjernberg
\nSverigepremi\u00e4r 29 februari 2020, Stora scenen p\u00e5 Dramaten<\/p>\n![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2020\/03\/img_7651-300x200.jpg\")
Dramat baseras p\u00e5 verkliga h\u00e4ndelser i Italien i b\u00f6rjan av 1500-talet och \u00e4r en historia om kvinnohat och frihetsbeg\u00e4r. Det handlar om en ung furstinna och nybliven \u00e4nka som vill r\u00e5da \u00f6ver sitt eget liv och gifta sig med sin \u00e4lskare. Hennes br\u00f6der vill till varje pris hindra henne och skyr inga medel. Med denna f\u00f6rest\u00e4llning g\u00f6r Suzanne Osten debut som regiss\u00f6r p\u00e5 Stora scenen (hon har tidigare regisserat f\u00f6rest\u00e4llningar p\u00e5 Dramaten p\u00e5 mindre scener).<\/p>\n![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2020\/03\/img_7910-200x300.jpg\")
Plus f\u00e5r f\u00f6rest\u00e4llningen f\u00f6r de m\u00e5nga infallen som \u00e4r s\u00e5 typiska f\u00f6r Suzanne Osten. De tio sk\u00e5despelarna \u00e4r alla med p\u00e5 noterna och huvudrollsinnehavaren Maia Hansson Bergqvist drar med framg\u00e5ng det tyngsta lasset. Siri Hamari som furstinnans kammarjungfru g\u00f6r en ber\u00f6mv\u00e4rd insats. Och musikerna inte att f\u00f6rgl\u00f6mma, de binder ihop scenerna.<\/p>\n
\nJag blev faktiskt v\u00e4ldigt upphetsad n\u00e4r jag l\u00e4ste Furstinnan av Amalfi. F\u00f6rst hade jag en annan bild av pj\u00e4sen, som s\u00e5 ofta med klassiker. Men n\u00e4r jag l\u00e4ste den t\u00e4nkte jag: Det var d\u00e5 en kaxig kvinna! Den \u00e4r s\u00e5 modern att n\u00e4r furstinnan pratar hade det kunnat vara jag eller Maia. Sen om man vet att det \u00e4r den f\u00f6rsta helfigurskvinnan i elisabetansk dramatik, d\u00e5 blir man extra imponerad. 1613 kom hon ut i full figur och deklarerade sina egna r\u00e4ttigheter: att f\u00e5 vara lycklig, \u00e4lska med den hon vill. Hon \u00e4r sexuell, ett subjekt, en maktspelare med demokratiska id\u00e9er.<\/em><\/p>\n![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2020\/03\/img_9353-300x200.jpg\")
Pj\u00e4sen best\u00e4lldes av Shakespeare och hade urpremi\u00e4r 1613 i London och \u00e4r fortfarande en av de mest spelade pj\u00e4serna p\u00e5 brittiska teatrar.<\/p>\n
\nDavid Arnesen
\nMaia Hansson Bergqvist
\nSiri Hamari
\nHamadi Khemiri
\nElin Klinga
\nRasmus Luthander
\nSimon Norrthon
\nRazmus Nystr\u00f6m
\nKristina T\u00f6rnqvist
\nPierre Wilkner<\/p>\n
\nSlagverk: Anna Lund, \u00c5ke Eriksson<\/p>\n![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2020\/03\/img_0286.jpg\")
<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"