{"id":130886,"date":"2019-12-20T12:00:12","date_gmt":"2019-12-20T10:00:12","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=130886"},"modified":"2019-12-20T12:00:13","modified_gmt":"2019-12-20T10:00:13","slug":"teaterkritik-woza-albert","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=130886","title":{"rendered":"Teaterkritik: Woza Albert"},"content":{"rendered":"
\"\"
Richard Sseruwagi och Aurelia Dey i Woza Albert! som s\u00e4tts upp av The National Black Theatre of Sweden. Foto: John Odou Andrews<\/figcaption><\/figure>\n

Woza Albert<\/strong>
\nRegi Josette Bushell-Mingo
\nRegiassistent M\u00e5ns Clausen
\n\u00d6vers\u00e4ttning Lisbeth Gr\u00f6nlund
\nSpr\u00e5kcoach Kanye Mavi och Napo Masheane
\nScenografi och kostym Lotta Nilsson
\nLjus Jenny Larsson
\nLjud Vusie Kubheka
\nF\u00f6rest\u00e4llningen som recenseras: p\u00e5 V\u00e4llingby Kulturhuset Stadsteatern 19 december 2019<\/p>\n

Scenbilden f\u00f6r f\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r dj\u00e4rv. Sk\u00e5despelarna har halva publiken klassiskt framf\u00f6r sig och andra halvan p\u00e5 sin h\u00f6gra sida i samma j\u00e4mnh\u00f6jd som sin egen scen – det p\u00e5minner om en vinkelhake med akt\u00f6rerna i en halvb\u00e5ge. Inledningsvis fr\u00e5gar man sig hur scenerna ska kunna vara lika intressanta f\u00f6r b\u00e5da publikgrupperna. Hur r\u00e4ttvis m\u00e5ste man vara f\u00f6r att varje grupp ska bli sedda? Snart f\u00f6rst\u00e5r man att r\u00f6relsem\u00f6nsterna p\u00e5 scen inte \u00e4r traditionella och att det \u00e4r m\u00f6jligt f\u00f6r dem att agera utan att f\u00f6r den skull alltid st\u00e5 med ansiktet fram\u00e5t mot dig. Att kunna agera s\u00e5 tydligt genom hela kroppen och inte f\u00f6rlita sig enbart p\u00e5 ansiktens mimik visar p\u00e5 stor beg\u00e5vning och h\u00e4rlig energi som de b\u00e5da p\u00e5visade.<\/p>\n

N\u00e4r man ser tv\u00e5 sk\u00e5despelare med varsin r\u00f6d n\u00e4sa h\u00e4ngandes runt halsen \u00e4r man villig att hoppas p\u00e5 lite clowneri. Ja ett och annat gapskratt f\u00f6rv\u00e4ntar man sig naturligtvis. I den h\u00e4r upps\u00e4ttning anv\u00e4nde man sig dock av n\u00e4san i samband med att man bytte sina rollkarakt\u00e4rer p\u00e5 scen. Dey anv\u00e4nde oftast sin n\u00e4sa till att bli n\u00e5gon typ av f\u00f6rtryckare och \u00f6vergick fr\u00e5n engelska och xhosa, till svenska med skilda dialekter. \u00d6verg\u00e5ngarna blev p\u00e5 detta visa mycket tydliga. N\u00e4sans attribut gav k\u00e4nslan av att beskriva narren med makt som utnyttjar andra. Hen tror den best\u00e4mmer men \u00e4r egentligen en sorglig person om det inte var f\u00f6r dess offer runt omkring. Jag uppskattade mycket att man skiftade spr\u00e5k, tonl\u00e4gen och roller p\u00e5 detta vis. Det finns ocks\u00e5 en mycket stor befrielse i att g\u00f6ra sig lustig p\u00e5 en f\u00f6rtryckare.<\/p>\n

Handlingen i f\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r n\u00e5got spretig och ibland k\u00e4nde jag inte den r\u00f6da tr\u00e5den. D\u00e4remot var det inget hinder f\u00f6r att ta de enskilda scenerna och f\u00e5 ut goda, sunda och bra budskap att ta med sig. F\u00f6rest\u00e4llningen inneh\u00f6ll dessutom r\u00e4tt m\u00e4ngd av s\u00e5ng, dans, skratt och sorg. Med tiden k\u00e4nde man ocks\u00e5 en h\u00e4rlig f\u00f6rvissning om att det skulle vara s\u00e5 och beh\u00f6vde aldrig oroa sig f\u00f6r att bli uttr\u00e5kad. Scenografin var minimalistisk och \u00e4nd\u00e5 k\u00e4ndes det inte p\u00e5 n\u00e5got vis tr\u00e5kig att titta p\u00e5. Tyv\u00e4rr tog luften r\u00e4tt fort slut i lokalen och d\u00e4rf\u00f6r nickade jag till ett par g\u00e5nger och fick bita mig lite i kinderna f\u00f6r att inte slumra till, trots att det inte var fullsatt.<\/p>\n

En del terminologi under kv\u00e4llen var inte helt sj\u00e4lvklar om man inte \u00e4r insatt i Sydafrikas historik. D\u00e4remot var ber\u00e4ttelserna tillr\u00e4ckligt tydliga f\u00f6r att ge rasismen och r\u00e4dslorna tydlighet f\u00f6r landets svarta befolkning. Om man \u00e4r lite insatt i Nelson Mandelas liv och i biblisk teologi har man det dessutom \u00e4nnu mer f\u00f6rsp\u00e4nt.<\/p>\n

Mest sp\u00e4nnande \u00e4r det hur m\u00e4nniskors hopp p\u00e5 r\u00e4ddning, trots f\u00f6rtryck ges s\u00e5 mycket plats i f\u00f6rest\u00e4llningen. Kanske \u00e4r det s\u00e5 att det verkligen \u00e4r den yttersta g\u00e5va att kunna hoppas p\u00e5 r\u00e4ddning n\u00e4r livet \u00e4r som sv\u00e5rast.<\/p>\n

Medverkande p\u00e5 scen Richard Sseruwagi och Aurelia Dey<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Woza Albert Regi Josette Bushell-Mingo Regiassistent M\u00e5ns Clausen \u00d6vers\u00e4ttning Lisbeth Gr\u00f6nlund Spr\u00e5kcoach Kanye Mavi och Napo Masheane Scenografi och kostym Lotta Nilsson Ljus Jenny Larsson Ljud Vusie Kubheka F\u00f6rest\u00e4llningen som recenseras: p\u00e5 V\u00e4llingby Kulturhuset Stadsteatern 19 december 2019 Scenbilden f\u00f6r f\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r dj\u00e4rv. Sk\u00e5despelarna har halva publiken klassiskt framf\u00f6r sig och andra halvan p\u00e5 sin […]<\/p>\n","protected":false},"author":32,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30,31,13624],"tags":[],"class_list":["post-130886","post","type-post","status-publish","format-standard","category-recension","category-film","category-teater","category-teaterrecension","category-toppnytt","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/130886","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/32"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=130886"}],"version-history":[{"count":6,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/130886\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":130894,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/130886\/revisions\/130894"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=130886"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=130886"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=130886"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}