{"id":129771,"date":"2019-11-01T13:59:08","date_gmt":"2019-11-01T11:59:08","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=129771"},"modified":"2019-11-01T18:26:41","modified_gmt":"2019-11-01T16:26:41","slug":"lindgren-enastaende-i-spretig-satir-herr-puntilla-och-hans-drang-matti-pa-goteborgs-stadsteater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=129771","title":{"rendered":"Lindgren enast\u00e5ende i spretig satir – Herr Puntila och hans dr\u00e4ng Matti p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Av Bertholt Brecht och Hella Woulijoki<\/p>\n\n\n\n

\u00d6vers\u00e4ttning: Alf Henriksson<\/p>\n\n\n\n

Regi och scenografi: Pontis Stensh\u00e4ll<\/p>\n\n\n\n

Scenografi och kostym: Richard Andersson<\/p>\n\n\n\n

Mask: Ingela Collin<\/p>\n\n\n\n

I rollerna: Lisa Lindgren, Ika Nord, Hannah Alem Davidson, Marie Delleskog, Emil Ljungestig, Lasse Carlsson, Johan Hafezi, Frida Linell och Nina Dahn (de tv\u00e5 sist n\u00e4mnda praktikanter)<\/p>\n\n\n\n

Premi\u00e4r 25\/10<\/p>\n\n\n\n

Spelas p\u00e5 stora scen G\u00f6teborgs Stadsteater till och med 18\/1 2020<\/p>\n\n\n\n

F\u00f6r ordningens skull meddelas omg\u00e5ende att jag s\u00e5g f\u00f6rest\u00e4llningen efter premi\u00e4r (29\/10) i uppskattningsvis halvbesatt salong. Den didaktiske Brecht erbjuder tacksamt stoff f\u00f6r den regiss\u00f6r som vill uppdatera hans sedel\u00e4rande epik till nutid, n\u00e5got Pontus Stensh\u00e4ll har frestats till att omvandla enligt eget gottfinnande. Pj\u00e4sen blir klar i Finland 1940, n\u00e4r Brecht lever i exil, inneboende hos dramatikern Hella Woulijoki. Hennes S\u00e5gsp\u00e5nsprinsessan<\/em> baserad p\u00e5 excentrisk sl\u00e4kting utgjorde f\u00f6rlagan. Den f\u00f6rm\u00f6gne Puntila har g\u00e5rd och s\u00e5gverk, \u00e4r givmild som berusad och elak i nyktert tillst\u00e5nd. Han njuter av att visa sin makt genom nyckfull beslutsamhet, vilket drabbar dottern, hans chauff\u00f6r Matti och kvinnorna han f\u00f6rlovar sig med. Ett folklustspel v\u00e4rt namnet kan aldrig bli torrt eller framst\u00e5 som tr\u00e5kigt. Men f\u00f6r att en upps\u00e4ttning ska kunna rubriceras som bra teater m\u00e5ste den engagera, vilket ocks\u00e5 Brecht l\u00e4r ha haft som parabel. Och p\u00e5 den punkten fallerar upps\u00e4ttningen.<\/p>\n\n\n\n

F\u00f6ga f\u00f6rv\u00e5nande har Puntila f\u00f6rvandlats till en Donald Trump – figur, vars ober\u00e4kneliga, narcissistiska drag passar f\u00f6rtr\u00e4ffligt in p\u00e5 tematiken. Varje ogenomt\u00e4nkt beslut rivs upp n\u00e4r alkoholen g\u00e5tt ur kroppen, som en f\u00e5f\u00e4ng l\u00f6sning n\u00e4r problem uppst\u00e5tt. Vad som g\u00e4ller f\u00f6r Puntilla \u00e4r oinskr\u00e4nkt maktut\u00f6vning och omedelbart tillfredsst\u00e4llda behov, samma st\u00f6rning som hos Trump.<\/p>\n\n\n\n

Den \u00f6mkliga, tvetydiga pondus Puntila utstr\u00e5lar, g\u00f6rs med hysterisk frenesi. Lisa Lindgren \u00e4r fantastisk i huvudrollen. Hon gestaltar konsekvent en p\u00e5verkad galning, vars sluddriga men h\u00f6rbara repliker och vingliga kroppsh\u00e5llning, \u00e4r en stor del av beh\u00e5llningen. Hur klarar hennes rygg och artikulation att utf\u00f6ra vad som \u00e5lagts henne? Lindgrens imposanta dominans f\u00e5r \u00f6vriga p\u00e5 scen att f\u00f6rblekna. Det \u00e4r inte f\u00f6rsta g\u00e5ngen hon bredbent ikl\u00e4der sig manliga best\u00e4mmarman\u00e9r. Hon vet precis hur man framst\u00e4ller despoter i ett l\u00f6jets skimmer. Pj\u00e4sens \u00f6ppna slut indikerar att psykopaten antingen kommer d\u00f6 av spritkonsumtion eller st\u00f6rtas fr\u00e5n sin position. F\u00e4ster mig vid en formulering fr\u00e5n en professor i ess\u00e4 ur upps\u00e4ttningens program. Hon skriver att Brecht inte ville ha offer som g\u00e5r under, genom att f\u00f6rsonas med sitt \u00f6de.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Scenografin har fyndig infantil pr\u00e4gel. Puntila Tower \u00e4r konstruerat som en lekpark med intilliggande sauna. I \u00f6ppningsscenen sitter han i kul\u00f6rt f\u00e5t\u00f6lj, vars material ska p\u00e5minna om gigantiska legoklossar. Han har kvicknat till efter ett dryckesslag som varat i dygn, bossar runt med kyparen (Marie Delleskog). Eftersom allt ska vara s\u00e5 storslaget f\u00f6r Puntila, \u00e4r det en komisk po\u00e4ng att den r\u00f6da bil han k\u00f6rs i \u00e4r pytteliten. <\/p>\n\n\n\n

Ika Nord spelar den stackars underd\u00e5nige Matti med sm\u00e5 medel, en person som lever upp n\u00e4r han smider planer med dottern Eva (Hannah Alem Davidsson) Hennes f\u00e4rdigheter som mimare tas inte lika mycket i anspr\u00e5k som f\u00f6rv\u00e4ntat. Lasse Carlsson g\u00f6r domaren, medan \u00f6vriga i ensemblen har m\u00e5nga roller att ombes\u00f6rja, exempelvis kroppsarbetare i gula v\u00e4star. I egenskap av sig sj\u00e4lv har Marie Delleskog dessutom uppdraget att introducera b\u00e4gge akterna, j\u00e4mte ge publiken den hint som annars tillkommer inspicienten. Ett led i Brechts ber\u00f6mda verfremdung-teknik lika mycket som id\u00e9 fr\u00e5n regiss\u00f6ren.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Pontus Stensh\u00e4ll \u00e4r en f\u00f6respr\u00e5kare av infall, i den h\u00e4r pj\u00e4sen att betrakta som digressioner. Visst h\u00e4pnar man \u00f6ver sk\u00e5despelares m\u00e5ngsidighet och deras musikaliska talanger, inte minst midsommarnattens trumpetsolo och m\u00e4ktiga s\u00e5ng. Men han borde haft en dramaturg som stramat upp, rensat bland alla karaoke\u00f6vningar. Simon Steensland \u00e4r angiven som komposit\u00f6r. Vad publiken kommer minnas \u00e4r emellertid den radda hits som vi h\u00f6r. L\u00e5tar av exempelvis Simply Red och George Harrison. Musikalartisten Emil Ljungestig tolkar Sympathy For The Devil. <\/em>Framf\u00f6r rid\u00e5n sitter han som kvinnlig telefonist tillsammans med Delleskog, Frida Linell och Nina Dahn. P\u00e5 ett k\u00e4rleksfullt s\u00e4tt h\u00e5ller de p\u00e5 med att br\u00e4cka varandra, med duktiga vokalinsatser likt h\u00e4ngivna karaokeut\u00f6vare. H\u00f6r i tur och ordning John Lennon, ABBA, Dolly Parton och Gloria Gaynor. Visserligen \u00e4r texterna relevanta f\u00f6r att belysa hur Brecht angriper ett or\u00e4ttf\u00e4rdigt system. Men detta ”intermezzo” blir alltf\u00f6r omfattande. <\/p>\n\n\n\n

G\u00e5r inte att nog understryka Lisa Lindgrens otroliga bedrift. Trots en h\u00e5llning v\u00e4sensskild fr\u00e5n sin egen fysisk, \u00e4r hon aldrig n\u00e4ra att komma av sig. Bortsett fr\u00e5n den gestaltningen l\u00e4mnar jag salongen tom med en frustrerad jaha-k\u00e4nsla. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Av Bertholt Brecht och Hella Woulijoki \u00d6vers\u00e4ttning: Alf Henriksson Regi och scenografi: Pontis Stensh\u00e4ll Scenografi och kostym: Richard Andersson Mask: Ingela Collin I rollerna: Lisa Lindgren, Ika Nord, Hannah Alem Davidson, Marie Delleskog, Emil Ljungestig, Lasse Carlsson, Johan Hafezi, Frida Linell och Nina Dahn (de tv\u00e5 sist n\u00e4mnda praktikanter) Premi\u00e4r 25\/10 Spelas p\u00e5 stora scen […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,31],"tags":[],"class_list":{"0":"post-129771","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-film","7":"category-teaterrecension","8":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/129771","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=129771"}],"version-history":[{"count":17,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/129771\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":129858,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/129771\/revisions\/129858"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=129771"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=129771"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=129771"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}