{"id":128976,"date":"2019-10-07T11:02:34","date_gmt":"2019-10-07T10:02:34","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=128976"},"modified":"2019-10-07T12:03:32","modified_gmt":"2019-10-07T11:03:32","slug":"succe-for-ida-sand-och-hennes-eminenta-band-i-lerum","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=128976","title":{"rendered":"Succ\u00e9 f\u00f6r Ida Sand och hennes eminenta band i Lerum"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foton Mattias Bucht<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Live Shack p\u00e5 restaurang Torarica i Lerum<\/p>\n\n\n\n

3\/10 2019<\/p>\n\n\n\n

Ida Sand har inmutat en egen bred nisch. Ackompanjerar p\u00e5 keyboard sin sj\u00e4lfulla st\u00e4mma vars b\u00e4rkraftiga r\u00f6st, hela tiden signalerar att hon menar vad hon sjunger. Har ett tilltal och en attack som skiljer ut henne, genom passionerad inlevelse, vokal intensitet. och f\u00f6rm\u00e5ga. Varje formulering k\u00e4nns uppriktig. Sand skriver slagkraftiga l\u00e5tar, varvar dem med v\u00e4l valda covers. N\u00e4stan allt material h\u00e4mtas denna afton fr\u00e5n senaste skivan My Soul Kitchen. <\/em>S\u00e5ngerskan presenterar repertoaren och i n\u00e5gra fall f\u00f6rklarar engelskspr\u00e5kliga titlar.<\/p>\n\n\n\n

Etiketter \u00e4r vanskliga, s\u00e4llan helt\u00e4ckande. Damen som gjort fem album, g\u00e5tt Musikh\u00f6gskolan i G\u00f6teborg och samarbetat med Nils Landgren; omsp\u00e4nner i en sprakande tillst\u00e4llning rhythm & blues, groovig soul och lyriska djup. Den genre\u00f6verskridande artisten trivs i Lerum, har sett henne i kommunen ett par g\u00e5nger tidigare. Vid ett av tillf\u00e4llena tilldelades hon pris av arrang\u00f6ren.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

P\u00e5 den i det n\u00e4rmaste fullsatta krogen h\u00f6rs tyv\u00e4rr inget bl\u00e5sinstrument, d\u00e4remot en h\u00e4rligt p\u00e5stridig orgel. Gungande Take Me To The River <\/em>(Al Green) f\u00e5r fungera som uppv\u00e4rmning, f\u00f6rh\u00e5llandevis beskedligt framf\u00f6rd, \u00e5tminstone j\u00e4mf\u00f6rt med extasen i konsertfilmen Stop making Sense. R\u00f6sten som sk\u00e4r genom lager p\u00e5 lager utan att det blir tillgjort, noteras omg\u00e5ende. Ida \u00e4r n\u00e5got s\u00e5 ovanligt som en kvinnlig shouter n\u00e4r r\u00e4tt l\u00e4ge uppst\u00e5r. Forts\u00e4tter p\u00e5 den inslagna banan i egna ”frustrations-l\u00e5ten” Where The Hell are You? <\/i> Gitarristen Henrik Janson l\u00e4gger in ett fr\u00e4sigt solo. I en s\u00e5ng fr\u00e4mst f\u00f6rknippad med Dusty Springfield hittas omg\u00e5ende ett luftigt groove. Och i ett av l\u00e5tskrivarens paradnummer Crash & Burn<\/em> m\u00e4rks sk\u00f6nt, stuffande sv\u00e4ng i flera skikt. M\u00e4sterlige elbasisten Lars Larry Danielsson fr\u00e5n K\u00f6penhamn kn\u00e5dar fram fundamentet, medan oemotst\u00e5ndliga temat utvecklas av Robert \u00d6stlund p\u00e5 orgel samt bandets sofistikerade gitarrist. \u00d6verst glidflyger en betagande r\u00f6st. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Sands l\u00f6pningar \u00f6ver klaviaturen blir volymm\u00e4ssigt ofta utkonkurrerade av orgelns framv\u00e4llande toner. D\u00e4rf\u00f6r tacksamt att s\u00e5v\u00e4l ballader som ett par intron ger publiken en naturlig ing\u00e5ng i hennes sj\u00e4lvklara och f\u00f6rn\u00e4mliga musicerande. Ang\u00e5ende publiken: gl\u00e4djande hur uppm\u00e4rksamt de lyssnade, \u00e4ven de som satt till bords med alkoholhaltig dryck. Blev r\u00f6rd av hur uppslukade alla var av Ida Sands tolkning av God Only Knows <\/em>(Brian Wilson), minuter som gjorde outpl\u00e5nligt intryck. Efter\u00e5t ber\u00e4ttade artisten att hon f\u00f6redrar att ha \u00e5h\u00f6rarna t\u00e4tt intill, underl\u00e4ttar publikkontakten. Just f\u00f6r att bandet genomg\u00e5ende k\u00f6rde med \u00f6ppna spj\u00e4ll, l\u00e4t v\u00e4ldigt tajt trots att de knappt repat; uppskattar jag inlagda kontraster. Urladdningar i h\u00f6g hastighet – l\u00e5ngsamt och varsamt spel. Larmiga tong\u00e5ngar – finesser p\u00e5 l\u00e5g volym. <\/p>\n\n\n\n

Konserten genomf\u00f6rs i tv\u00e5 set, livestreamas och har till och med en lokal duo specialiserad p\u00e5 bossa som behagligt f\u00f6rband. F\u00f6re paus str\u00e4cker g\u00e4nget som lite missvisande kallas Stockholm Underground, ut kolossalt i en t\u00e4t och intensiv rockd\u00e4nga med f\u00e5 ackord. Syftar p\u00e5 Born On The Bayou <\/em>(Fogerty) som efterhand draperas i fusiondr\u00e4kt. Ett sjus\u00e4rdeles drag uppst\u00e5r n\u00e4r kompet styr upp genom aviga takter, gitarristen dekorerar med fr\u00e4cka riff och organisten g\u00e5r loss i frustande solo.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Trumslagaren heter Nicci Notini Wallin (son till Bengt Arne Wallin), ny bekantskap f\u00f6r undertecknad. \u00c4nnu ett bevis f\u00f6r hur bred toppen i branschen \u00e4r numera. Nicci \u00e4r n\u00e4mligen synnerligen etablerad som producent, musiker i SVT-husband (S\u00e5 ska det l\u00e5ta) och med meriter fr\u00e5n Jerry Williams, Grymlings, Roffe Wikstr\u00f6m med flera. Beh\u00e4rskar spel i skiftande stilar. N\u00e4r det blir \u00e5ka av i tempo furioso attackeras cymbalerna skoningsl\u00f6st. Hattf\u00f6rsedda Robert \u00d6stlund g\u00f6r ett str\u00e5lande intryck, dominerar stundtals ljudbilden. Sa till mig att han spelar starkare n\u00e4r han \u00e4r nerv\u00f6s, fast tecken p\u00e5 os\u00e4kerhet kunde inte sk\u00f6njas. P\u00e5 sistone har han varit organist hos s\u00e5v\u00e4l Eric Gadd som Jojje Wadenius. Till saken h\u00f6r att elgitarr \u00e4r huvudinstrumentet (Nils Landgren Funk Unit, Bo Kaspers…). <\/p>\n\n\n\n

Andra set inneh\u00e5ller fler st\u00e4nkare och magiska stunder. Bandet tar spj\u00e4rn, utmanar varandra, kommer in i andra andningen efter covers p\u00e5 Ray Charles och Stevie Wonder. Dynamiken \u00e4r makal\u00f6s! Larry D kliver fram och spelar melodislinga p\u00e5 egen hand, \u00f6verg\u00e5r till att praktisera slap-bas teknik. It\u00b4s Your Voodoo Working <\/i>m\u00e5ste anses tillh\u00f6ra topparna av s\u00e5ngerskans egna kompositioner. G\u00f6rs med of\u00f6rst\u00e4lld gl\u00e4dje och smittande energi. N\u00e4r man ger i kast med New Orleans – funk i form av kultgruppen The Meters, \u00f6vertr\u00e4ffar personerna p\u00e5 scen sig sj\u00e4lva. Anf\u00f6rda av feta basg\u00e5ngar triggas man till ytterligare en niv\u00e5, en bubbla av sj\u00e4lvg\u00e5ende sv\u00e4ng. Ett lustfyllt riffkalas utbryter. \u00d6stlunds fingrar spr\u00e4nger gr\u00e4nser, skapar sann eufori. En orgie i utdraget crescendo!<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Av tre namngivna idoler (Aretha, Nina och Bessie) f\u00e5r vi prov p\u00e5 tv\u00e5. Ett antal verser ur snuskiga Empty Bed Blues <\/em>fr\u00e5n 1928 (Bessie Smith) som sticker ut genom l\u00e4ckert basintro och Janssons utbroderade licks. Vidare bitterljuva manifestet I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free <\/em>(Nina Simone) som extranummer, vars finst\u00e4mda inledning Ida tar hand om. Bandet inte bara fyllde i, utan vr\u00e4kte p\u00e5 hejdl\u00f6st i finalen. Snacka om spelgl\u00e4dje. Kvintetten f\u00e5r v\u00e4lf\u00f6rtj\u00e4nt st\u00e5ende ovationer.<\/p>\n\n\n\n

obs Bilder publicerade med tillst\u00e5nd fr\u00e5n fotografen Mattias Bucht<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Live Shack p\u00e5 restaurang Torarica i Lerum 3\/10 2019 Ida Sand har inmutat en egen bred nisch. Ackompanjerar p\u00e5 keyboard sin sj\u00e4lfulla st\u00e4mma vars b\u00e4rkraftiga r\u00f6st, hela tiden signalerar att hon menar vad hon sjunger. Har ett tilltal och en attack som skiljer ut henne, genom passionerad inlevelse, vokal intensitet. och f\u00f6rm\u00e5ga. Varje formulering k\u00e4nns […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,20],"tags":[],"class_list":{"0":"post-128976","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-film","8":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/128976","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=128976"}],"version-history":[{"count":27,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/128976\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":129047,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/128976\/revisions\/129047"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=128976"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=128976"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=128976"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}