![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2019\/09\/unnamed-3.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Om det o\u00e4ndliga<\/strong> Ett m\u00e4sterverk om m\u00e4nsklighetens tillvaro. Om det lilla och det stora, med humor och konstn\u00e4rlig fingertoppsk\u00e4nsla. Vi f\u00e5r f\u00f6lja med p\u00e5 en resa genom m\u00e4nsklighetens uttryck, p\u00e5 gott och ont. D\u00e4r \u00e4r olika karakt\u00e4rer, olika scener, en del h\u00f6r ihop andra \u00e4r sj\u00e4lvst\u00e4ndiga – men allt binds samman av temat: ”M\u00e4nniskan och det o\u00e4ndliga”.<\/p>\n Roy Andersson g\u00e5r skickligt i Brechts fotsp\u00e5r. P\u00e5 en svensk scen i Stockholm g\u00e5r ju nu en upps\u00e4ttning av Brechts Tolvskillingsoperan som i stort sett bryter mot allt Brecht st\u00e5r f\u00f6r (den f\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r mycket underh\u00e5llande vilket inte \u00e4r samma sak som att vara typiskt Brecht). Roy Anderssons Om det o\u00e4ndliga \u00e4r g\u00e5r mycket tydligare i Brechts fotsp\u00e5r. Brecht ville att den som g\u00e5r p\u00e5 teater (i det h\u00e4r fallet film) ska vara medveten om att det \u00e4r film\/teater, handlingen ska inte dra in betraktaren s\u00e5 till den grad att hen helt associerar sig med karakt\u00e4rerna. Pj\u00e4sen\/filmen f\u00e5r g\u00e4rna vara underh\u00e5llande men samtidigt seri\u00f6s och publiken ska efter\u00e5t g\u00e5 hem med k\u00e4nslan av att ha uppt\u00e4ckt n\u00e5got nytt och k\u00e4nna lust att f\u00f6r\u00e4ndra saker. Allt detta uppfyller Roy Andersson med r\u00e5ge med Om det o\u00e4ndliga. Den som sett tidigare filmer av Roy Andersson, och speciellt den senaste (En duva satt p\u00e5 en gren och funderade p\u00e5 tillvaron) k\u00e4nner igen hans speciella filmiska uttryck med stilenliga foton med mycket stillhet och d\u00e4r det som sker och s\u00e4gs tangerar det absurda. Det b\u00e5de roligt, mycket tr\u00e4ffs\u00e4kert och m\u00f6rkt p\u00e5 en och samma g\u00e5ng. Vi f\u00e5r m\u00f6ta en pr\u00e4st som lider sv\u00e5rt f\u00f6r han har b\u00f6rjat f\u00f6rlora sin tro p\u00e5 Gud, vi f\u00e5r m\u00f6ta en servit\u00f6r som h\u00e4ller ut r\u00f6dvin p\u00e5 en vit duk d\u00e4r en h\u00f6gst otrevlig fet man sitter och l\u00e4ser tidningen och helt nonchalerar servit\u00f6ren, vi f\u00f6r se f\u00f6r\u00e4ldrar s\u00f6rja sitt barn vid en kyrkog\u00e5rd, vi f\u00e5r se en man grubbla \u00f6ver varf\u00f6r hans ungdomsv\u00e4n lyckats doktorera, vi f\u00e5r se Hitler i bunkern innan han tar livet av sig, vi f\u00e5r se en besegrad h\u00e4r ta sig fram i kylig sn\u00f6bygd till internering i Sibirien, en kvinna vars klack g\u00e5r av p\u00e5 ena skon – livet i stort och sm\u00e5tt.<\/p>\n Den centrala scenen f\u00f6r mig \u00e4r lite drygt in i mitten av filmen d\u00e4r tv\u00e5 unga m\u00e4nniskor sitter i ett kalt rum. Den unge mannen l\u00e4ser om energier och s\u00e4ger att allt \u00e4r energi. M\u00e4nniskor ocks\u00e5 och ingen energi kan ta slut utan allt forts\u00e4tter i det o\u00e4ndliga. Det bara \u00e4ndrar form. Jag \u00e4r mycket nyfiken p\u00e5 denna scen och skulle g\u00e4rna vilka prata med Roy Andersson om just denna scen. Dessa tankar, teorier, om att allt \u00e4r energi \u00e5terfinns b\u00e5de hos naturvetare, kvantfysiker och inom new age-omr\u00e5det. De andligt intresserade uttrycker samma sak om m\u00e5nga vetenskapsm\u00e4n.<\/p>\n Roy Andersson vann Silverlejonet f\u00f6r b\u00e4sta regi vid \u00e5rets filmfestival i Venedig f\u00f6r Om det o\u00e4ndliga. Om jag hade suttit i juryn hade jag r\u00f6stat f\u00f6r att den f\u00e5tt pris som b\u00e4sta film dessutom. Jag skriver helt under p\u00e5 vad David Ehrlich uttryckt i IndieWire:
\nBetyg 5
\nSvensk biopremi\u00e4r den 15 november 2019
\nRegi Roy Andersson
\nFilml\u00e4ngd 76 min<\/p>\n
\nFr\u00e5gan \u00e4r om inte Roy Andersson \u00e4r den st\u00f6rsta svenska filmregiss\u00f6ren genom tiderna.<\/p>\n
\nBrecht \u00e4r inte den enda av de stora drama-teoretikerna Roy Andersson f\u00f6rknippas med. Jonathan Romney fr\u00e5n Screen Daily har skrivit om Roy Andersson och filmen:
\n… Andersson has been so consistently committed to honing down his unique brand of melancholic tragicomedy that even Samuel Beckett would have to tip his hat to him in mournful admiration.<\/em><\/p>\n
\nYou give Roy Andersson 76 minutes, and he’ll give you the universe.<\/em><\/p>\n