![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2019\/09\/Barnen_Foto_Soren_Vilks1250-200x300.jpg\")
\nBarnen
\nRiksteatern
\nRegi: Karin Enberg
\nScenografi och kostym: Lotta Nilsson
\nKomposition och ljudbild: Daniel Fagerstr\u00f6m
\nMaskdesign: Anna Olofson
\nLjusdesign: Peter Stockhaus
\n\u00d6vers\u00e4ttning: Kerstin Gustafsson
\nMedverkande: Agneta Ahlin, Astrid Assef, Per Burell.<\/p>\n
Efter katastrofen \u00e4r ingenting sig likt. Relationer s\u00e4tts p\u00e5 spel och minnen fr\u00e5n f\u00f6rr kommer \u00e5ter upp till ytan. Riksteaterns Barnen handlar om kraftverket, om konsekvenserna och m\u00e4nniskorna omkring som s\u00e4tts i kl\u00e4m i en spiral av l\u00f6gner och moraliska dilemman.<\/p>\n
En postapokalyptiskt drama om tiden efter katastrofen. N\u00e5got g\u00e5r snett. En reaktor \u00f6verhettas och pl\u00f6tsligt brinner hela fabriken. Ett kilometerstort radioaktivt moln sprider sig \u00f6ver stora delar av Europa. Det \u00e4r Tjernobyl all over again. Ett trettiotal \u00e5r senare bor paret Robin och Hazel som tidigare arbetade p\u00e5 fabriken en bit utanf\u00f6r den smittade zonen. Deras tillvaro \u00e4r begr\u00e4nsad, f\u00f6r att inte s\u00e4ga fjuttig. P\u00e5 grund av en f\u00f6r h\u00f6g str\u00e5lhalt tvingas de avst\u00e5 fr\u00e5n k\u00f6tt. Ist\u00e4llet livn\u00e4r sig paret p\u00e5 kall mat som sallad och kex. V\u00e4rme och el \u00e4r i byn en lyxvara. Det g\u00e4ller att spara p\u00e5 allt som har med elektricitet att g\u00f6ra. Har familjen tur kan lamporna t\u00e4ndas till kv\u00e4llningen.<\/p>\n
En nedst\u00e4md Robin dr\u00e4nker sina sorger med alkolholaltiga drycker. Medans Hazel skjuter undan verkligheten genom att leva ett friskv\u00e5rdsliv deluxe med yoga, jogging och fiberrik mat. P\u00e5 s\u00e5 vis bygger hon upp en sk\u00f6ld mot omv\u00e4rlden. Men snart ska en figur ur det f\u00f6rflutna riva upp r\u00f6tterna ur marken och rasera det kortbygge de tillsammans byggt upp.<\/p>\n
Barnen \u00e4r ett v\u00e4lspelat, kraftfullt triangeldrama som k\u00e4nns in p\u00e5 bara benm\u00e4rgen. I kokkammaren av undertryckta k\u00e4nslor och beg\u00e4r, av desperation och f\u00f6rnimmelser av hoppl\u00f6shet \u00e4r det stekhett. Och f\u00f6r var minut som g\u00e5r \u00f6kar det i gradantal. Snart har \u00e4gget n\u00e5tt sin kokpunkt.<\/p>\n
Att rama in denna domedagsber\u00e4ttelse med k\u00e4rnkraftverket som fondv\u00e4gg \u00e4r ett briljant drag fr\u00e5n regiss\u00f6r Karin Enberg som tidigare regisserat f\u00f6rest\u00e4llningen Jord f\u00f6r Riksteatern. Ovissheten \u00e4r obarmh\u00e4rtig. Kommer de tidigare fabriksarbetarna att \u00f6verleva. Och hur blir det med barnen?<\/p>\n
Dynamiken de tre emellan \u00e4r elektrisk. H\u00e4r finns bitterhet, avundsjuka och ilska. The devil is in the detail. Minsta gest, armr\u00f6relse, hostning kan avsl\u00f6ja hemligheter. Den kan fullst\u00e4ndigt dra mattan av f\u00f6tterna p\u00e5 v\u00e5ra huvudspelare. Barnen \u00e4r en kamp mot det f\u00f6rflutna mot undertryckta k\u00e4nslor. Ju l\u00e4ngre tid de g\u00e5r desto fler l\u00f6gner samlas p\u00e5 h\u00f6g. Tillsammans bildar de en v\u00e4v trion oundvikligen kan komma ur.<\/p>\n
Den gr\u00f6na debatten om k\u00e4rnkraftens vara eller icke vara fr\u00e5n 70-talets slutskede har p\u00e5 senare tid \u00e5ter flutit upp till ytan. Moderater vill bibeh\u00e5lla reaktorerna medans de gr\u00f6na och v\u00e4nstern \u00f6nskar st\u00e4nga ner dem nu, helst ig\u00e5r. Med Riksteaterns inspel i debatten l\u00e4ggs ett k\u00e4nsloladdat raster \u00f6ver debatten. Som tittare m\u00e5ste du efter tv\u00e5 timmars str\u00e4ckb\u00e4nk av desperation och pl\u00e5gsam sanningss\u00e4gande om k\u00e4rnkraftens brutala natur rent av vara tond\u00f6v om du fortfarande enbart k\u00e4nner positiva k\u00e4nslor gentemot fusionen som kraftk\u00e4lla.
\nBarnen vidr\u00f6r de sv\u00e5ra \u00e4mnena om liv och d\u00f6d och moraliskt f\u00f6rfall. Den provocerar och informerar om dagsaktuella fr\u00e5gor. Vid middagsbordet fungerar den utm\u00e4rkt som underlag f\u00f6r en h\u00e4tsk diskussion om k\u00e4rnkraftens vara eller icke vara. Hur hanterar vi katastrofen? Svaret \u00e4r lika komplext och varierat som karakt\u00e4rerna i pj\u00e4sen om moralismens om\u00f6jliga ekvation.<\/p>\n
![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2019\/09\/Barnen_Foto_Soren_Vilks_0174-200x300.jpg\")
<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Barnen Riksteatern Regi: Karin Enberg Scenografi och kostym: Lotta Nilsson Komposition och ljudbild: Daniel Fagerstr\u00f6m Maskdesign: Anna Olofson Ljusdesign: Peter Stockhaus \u00d6vers\u00e4ttning: Kerstin Gustafsson Medverkande: Agneta Ahlin, Astrid Assef, Per Burell. Efter katastrofen \u00e4r ingenting sig likt. Relationer s\u00e4tts p\u00e5 spel och minnen fr\u00e5n f\u00f6rr kommer \u00e5ter upp till ytan. Riksteaterns Barnen handlar om kraftverket, […]<\/p>\n","protected":false},"author":40,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,30,13624],"tags":[],"class_list":{"0":"post-128173","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-film","7":"category-teater","8":"category-toppnytt","9":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/128173","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/40"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=128173"}],"version-history":[{"count":7,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/128173\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":128195,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/128173\/revisions\/128195"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=128173"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=128173"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=128173"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}