![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2019\/09\/Screenshot_20190222-000921-01.jpeg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Gemenskapen – Uppstartsm\u00f6te
\nManus Petra Revenue i samband med ensemblen
\nRegi Petra Revenue Lars Andersson
\nMusik Bj\u00f6rn Knutsson
\nScenografi och teknik Ger Olle Monnikhof Miranda B Wikstr\u00f6m Kim Lech (praktikant)
\nTeater Trixter i ABF huset i Stockholm tisdagen den 10 september 2019<\/p>\n
Vi kommer in i ett \u00f6ppet glasrutan p\u00e5 ABF. Min f\u00f6rsta tanke \u00e4r att jag missuppfattat att det \u00e4r en f\u00f6rest\u00e4llning jag ska g\u00e5 p\u00e5, eftersom jag enbart f\u00e5r k\u00e4nsla av att det \u00e4r ett \u00f6ppet m\u00f6te av n\u00e5got slag. Jag \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g att fr\u00e5ga om det verkligen \u00e4r en f\u00f6rest\u00e4llning, n\u00e4r jag i \u00f6gonvr\u00e5n p\u00e5 en sk\u00e5despelare ser en glimt av scenkonst. D\u00e4rmed ett mycket sp\u00e4nnande gr\u00e4nsdragande mellan scen och verklighet. Att med tiden ocks\u00e5 r\u00e4kna ut vilka som var sk\u00e5despelare och vilka av publiken som var med f\u00f6r egen skull, gav en kittling.<\/p>\n
F\u00f6rest\u00e4llningen g\u00e5r ut p\u00e5 att i AA-modell diskutera ensamhet och m\u00e4nniskans starka behov av att inte vara sj\u00e4lv, \u00e4ven om relationer \u00e4r sv\u00e5rt. Tanken i f\u00f6rest\u00e4llningen var nog att f\u00f6rs\u00f6ka ge en teologisk och historietyngd ber\u00e4ttelse kring hur det inte var s\u00e5 bra att vi genom kunskapens \u00e4pple fick valm\u00f6jligheter. Den \u201df\u00f6rbjudna frukten\u201d \u00e4r mer lockande f\u00f6re \u00e4n efter. Man sl\u00e4nger sig dock med m\u00e5nga floskler kring vad religion och Gud eventuellt \u00e4r. Jag hade g\u00e4rna sett lite fler nya tankar \u00e4n enbart \u201dreligion \u00e4r ett opium f\u00f6r folket\u201d. D\u00e4remot gick det inte att l\u00e5ta bli att le \u00e5t det faktum att en av sk\u00e5despelarna ber\u00e4ttar att han talade med Gud, vill g\u00f6ra slut med f\u00f6r att han inte finns.<\/p>\n
F\u00f6rest\u00e4llningen saknade en markant r\u00f6d tr\u00e5d och diskussionerna sk\u00e5despelarna emellan blev ibland n\u00e5got pomp\u00f6sa. D\u00e4remot fanns det sp\u00e4nnande livs\u00f6den att ber\u00e4tta om och som s\u00e4kert kan falla in under en och en var. Jag hade ocks\u00e5 g\u00e4rna sett att f\u00f6rest\u00e4llningen inte var drygt en timme l\u00e5ng, utan enbart 45 minuter som lektioner vanligtvis \u00e4r. Annars hade man f\u00e5tt lov att ha en fikapaus som g\u00e4rna hade kunnat f\u00e5 lov att vara inom spelets g\u00e5ng och utan att sk\u00e5despelarna tappade sina roller. Nu blev man rastl\u00f6s och k\u00e4nde att \u201dnu kan jag det h\u00e4r\u201d.<\/p>\n
Aggressioner p\u00e5 scen g\u00f6r alltid publiken orolig. Os\u00e4mja och v\u00e5ld \u00e4r alltid obehagligt p\u00e5 scen f\u00f6r publiken eftersom man inte har full kontroll. Den ilska som var p\u00e5 scen i den h\u00e4r f\u00f6rest\u00e4llningen var ibland s\u00e5 genuin att man inte visste om det var rollkarakt\u00e4ren eller sk\u00e5despelarens egna k\u00e4nslor som gick \u00f6ver styr f\u00f6r att det gick fel p\u00e5 scen. Skr\u00e4mmande, men nyttigt och annorlunda.<\/p>\n
Sk\u00e5despelare Hans Brorson (S\u00f6ren), Ingvar \u00d6rner (Kurre), Karin Blixt (Eva), Lars Andersson (Vilgot), Lena Nordberg (Inez)<\/p>\n