{"id":127212,"date":"2019-08-11T03:34:58","date_gmt":"2019-08-11T02:34:58","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=127212"},"modified":"2019-08-11T03:34:59","modified_gmt":"2019-08-11T02:34:59","slug":"wow-daniel-norgren-tva-vagvinnande-koncept","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=127212","title":{"rendered":"WOW: Daniel Norgren – Tv\u00e5 v\u00e4gvinnande koncept"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Peter Birgerstam<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Daniel Norgren<\/p>\n\n\n\n

9\/8 2019<\/p>\n\n\n\n

4<\/p>\n\n\n\n

Daniel Norgren b\u00f6rjade spela som enmansorkester. Senaste tio\u00e5rsperioden har han etablerat sig p\u00e5 allvar, skulle kunna p\u00e5st\u00e5s att en kult uppst\u00e5tt kring honom och hans osvenska kompromissl\u00f6sa musik. En r\u00e4cka skivor har sl\u00e4ppts och m\u00e5nga uppm\u00e4rksammade gig har det blivit. Har inga plattor, d\u00e4remot h\u00f6rt honom live utan att ha recenserat tidigare. Sitter i behaglig v\u00e4derlek ganska l\u00e5ngt ifr\u00e5n Flamingo f\u00f6r att vila benen, vilket inte hindrar mig fr\u00e5n att se och h\u00f6ra utan besv\u00e4r. <\/p>\n\n\n\n

36-\u00e5ringen bosatt utanf\u00f6r Ulricehamn \u00f6ppnar sin akt genom att p\u00e5 piano spela en vers ur, h\u00f6r och h\u00e4pna, Idas sommarvisa. <\/em>Visan ramar in en frapperande f\u00f6rsynt f\u00f6rsta fas. Uppriktiga, eftert\u00e4nksamma k\u00e4nslor \u00f6verf\u00f6rs till \u00e5h\u00f6rarna. Med piano, trummor, st\u00e5bas och nedtonad gitarr g\u00f6rs americana, med drag av sorgsen country i Harvest Moon –<\/em>anda. Uttrycksfulla, lagom skitiga ackordf\u00f6ljder p\u00e5 gitarr, \u00e4r vad som avviker fr\u00e5n det mallade soundet. Efter n\u00e5gra l\u00e5tar l\u00e4mnar s\u00e5ngaren och l\u00e5tskrivaren pianopallen, f\u00f6r att lira p\u00e5 en r\u00f6d telecaster(?). I mina anteckningar har jag skrivit: tillbakalutat \u00e4r bara f\u00f6rnamnet.<\/p>\n\n\n\n

Fr\u00e5n musikern med bohemisk framtoning och hans komfortabla manskap, noteras ett eget, stundtals aningen introvert universum. Den vackra vilsamma musiken lunkar p\u00e5. Visserligen taktfast med m\u00e5nga refr\u00e4nger, men ljus\u00e5r fr\u00e5n up tempo partystyle. Snarare dr\u00f6mskt i omg\u00e5ngar.. Kritikerrosade multiinstrumentalisten s\u00e4ger att det \u00e4r \u00e4ra att \u00e5nyo f\u00e5 spela p\u00e5 WOW. Tyv\u00e4rr ges inga l\u00e5ttitlar. Vi f\u00e5r n\u00f6ja med att han tackar f\u00f6r appl\u00e5der. Betr\u00e4ffande trummisens Erik Berndtssons input, beh\u00f6vde han \u00e4n s\u00e5 l\u00e4nge inte anstr\u00e4nga sig \u00f6ver h\u00f6van.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Peter Birgerstam<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Dock, ett radikalt omslag sker. Berndtsson f\u00e5r svettas n\u00e4r han ligger i framkant i ett op\u00e5kallat crescendo. Ett sp\u00e4nnande stilbrott inkluderar rundg\u00e5ng, tempoh\u00f6jande stampa takten-l\u00e5t, boogie och en h\u00e5rd vals. Det blir b\u00e5de Steve Earle-aktigt r\u00f6j och New Orleans vibbar. Man \u00f6ser p\u00e5 i Whatever Turns You On<\/em>. En annan absolut h\u00f6jdpunkt infaller i och med att skarpt bl\u00e4nkande Moonshine<\/em> Got Me<\/em> broderas utanf\u00f6r sin skrivna form. <\/p>\n\n\n\n

\u00d6vriga livemusiker heter Andreas Filipsson (gitarr) och Kristian \u00c5gren p\u00e5 shaker. Det tajta sj\u00e4lvmedvetna bandet, med sina tv\u00e5 differentierade stilar, bel\u00f6nas med rungande bifall n\u00e4r de spelat klart. Sannerligen en injektion att ta emot deras utlevelse, respekt f\u00f6r traditionen och sm\u00e5tt osannolika variationen i uttryck. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Daniel Norgren 9\/8 2019 4 Daniel Norgren b\u00f6rjade spela som enmansorkester. Senaste tio\u00e5rsperioden har han etablerat sig p\u00e5 allvar, skulle kunna p\u00e5st\u00e5s att en kult uppst\u00e5tt kring honom och hans osvenska kompromissl\u00f6sa musik. En r\u00e4cka skivor har sl\u00e4ppts och m\u00e5nga uppm\u00e4rksammade gig har det blivit. Har inga plattor, d\u00e4remot h\u00f6rt honom live utan att ha […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,20],"tags":[],"class_list":{"0":"post-127212","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"category-film","9":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/127212","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=127212"}],"version-history":[{"count":9,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/127212\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":127223,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/127212\/revisions\/127223"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=127212"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=127212"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=127212"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}