{"id":127139,"date":"2019-08-10T02:51:53","date_gmt":"2019-08-10T01:51:53","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=127139"},"modified":"2019-08-10T12:30:27","modified_gmt":"2019-08-10T11:30:27","slug":"wow-the-cure-blandar-snyggt-det-suggestiva-med-det-osiga","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=127139","title":{"rendered":"WOW: The Cure – Blandar snyggt det suggestiva med det \u00f6siga"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Peter Birgerstam<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

The Cure<\/p>\n\n\n\n

9\/8 2019 <\/p>\n\n\n\n

4<\/p>\n\n\n\n

\u00c4ger en dubbel-lp, en maxi-singel och n\u00e5gra kassetter med gruppen som aldrig lagt av, fast medlemsbytena varit m\u00e5nga. Vet att jag s\u00e5g dem cirka 1988 i Scandinavium. Sl\u00e4ppte kontakten med Robert Smiths konstellation tidigt 90-tal, en konstellation som brukar inordnas i antingen gothgenren eller syntrocken. En i musik insatt v\u00e4n tilldelade dem passande epitetet Den m\u00f6rka romantikens kungar. Peakade som bekant p\u00e5 80-talet, revolutionerade d\u00e5 den svartkl\u00e4dda skolan av indierock. Basisten Simon Gallup har varit med sedan storhetstiden. Trumslagaren Jason Cooper rekryterades mitten p\u00e5 90-talet. Roger O\u00b4Donnell som sk\u00f6ter syntar, har funnits med i omg\u00e5ngar i \u00f6ver trettio \u00e5r, medan stj\u00e4rnv\u00e4rvningen Reeves Gabriels p\u00e5 gitarr \u00e4r senaste tillskottet.<\/p>\n\n\n\n

\u00c4ven om The Cure som sagt inte \u00e4r n\u00e5got revival-band, har de n\u00e4ppeligen n\u00e5got nytt att tillf\u00f6ra numera. Vad de d\u00e4remot f\u00f6rfogar \u00f6ver \u00e4r en fantastisk l\u00e5tskatt, vars sl\u00e4piga eller fartfyllda strukturer, de framf\u00f6r med h\u00e4pnadsv\u00e4ckande fr\u00e4sch\u00f6r. Live finns imponerande bett och energi och showen \u00e4r v\u00e4lplanerad in i detalj. Frontmannen och l\u00e5tskrivaren Smith har \u00e5ldrats med v\u00e4rdighet, sjunger med n\u00e4stan samma inlevelse, attack och sk\u00e4rpa som i fornstora dar. Han har inte tappat n\u00e4mnv\u00e4rt i styrka eller precision. Arrang\u00f6rerna beslutade att ge bandet hela tv\u00e5 timmar fram till st\u00e4ngningsdags p\u00e5 Flamingo, den st\u00f6rsta scenen. Egentligen galet att klaga n\u00e4r ett spelskickligt band f\u00e5r breda ut sig, men det blev i mastigaste laget. <\/p>\n\n\n\n

Ljudet \u00e4r tungt men lyckligtvis bra balanserat, bortsett fr\u00e5n att det strulade med basen strax f\u00f6re de gick av f\u00f6rsta g\u00e5ngen. Enligt Smith var avslutande halvtimmen reserverad f\u00f6r deras mest poppiga alster. D\u00e5 radade man upp hits som gl\u00e4djespridaren Friday I\u00b4m In Love<\/em>, The Walk, Why Can\u00b4t I Be You?, <\/em>det definitiva m\u00e4sterverket Lullaby <\/em>samt allra sist andra singeln Boys Don\u00b4t Cry. <\/i>Deras sj\u00e4lvklare ledare styr skeendet, spelar b\u00e5de elektrisk och akustisk gitarr och vid ett tillf\u00e4lle panfl\u00f6jt. Scenen badar i ljus och kul\u00f6rta f\u00e4rger. Och bakom musikerna syntes videoarbete, inklusive att bandet filmades ur olika vinklar. Givetvis anv\u00e4ndes laser och ett otal spotlights. Inte det fr\u00e4ckaste i den v\u00e4gen jag sk\u00e5dat p\u00e5 WOW, men den visuella produktionen ska ber\u00f6mmas.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Peter Birgerstam<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

De suggestiva sm\u00e5sv\u00e4ngiga l\u00e5tarna dryper av melankoli, medan motpolen – de bekymmersl\u00f6sa popd\u00e4ngorna – sv\u00e4nger kopi\u00f6st. O\u00b4Donnells extremt ansvarfulla uppdrag g\u00e5r han i land med p\u00e5 ett glansfullt s\u00e4tt. Trumslagaren har fullt upp, vet precis vad han sysslar med. Rytmerna sitter bombastiskt, fast \u00e4nd\u00e5 med finess. I en effektfull sekvens framg\u00e5r vilken p\u00e5verkan basg\u00e5ngarna har. Har sparat det b\u00e4sta till sist. Gitarristen Gabriels vars l\u00e5ngvariga samarbete med David Bowie varit en milstolpe i karri\u00e4ren, fogade in storartade licks som adderade extra lyster till gruppens sound.. Mycket fuzz och en dos dist, men f\u00f6rnuftigt nog inga utdragna solon.<\/p>\n\n\n\n

En stor folkmassa nj\u00f6t i idealiskt v\u00e4der, fick vad de \u00f6nskat sig: Vackra slingor, feta beats och tunga medryckande melodier. Smith tackade f\u00f6r appl\u00e5der, annars varken introduktioner eller g\u00e4ngse mellansnack. Dock, innan finalen brister det n\u00e4stan f\u00f6r 60-\u00e5ringen fr\u00e5n Blackpool, n\u00e4r han ber\u00e4ttar om hur otroligt roligt det k\u00e4nns, om hur l\u00f6jligt m\u00e5nga g\u00e5nger han turnerat i Sverige. <\/p>\n\n\n\n

Fler titlar fr\u00e5n l\u00e5tlistan: Pictures Of You, Love Song,<\/em> Last Dance, Fascination Street, Never Enough, In Between Days, Just Like Heaven, Pornography, A Forest, Shake Dog Shake<\/em><\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

The Cure 9\/8 2019 4 \u00c4ger en dubbel-lp, en maxi-singel och n\u00e5gra kassetter med gruppen som aldrig lagt av, fast medlemsbytena varit m\u00e5nga. Vet att jag s\u00e5g dem cirka 1988 i Scandinavium. Sl\u00e4ppte kontakten med Robert Smiths konstellation tidigt 90-tal, en konstellation som brukar inordnas i antingen gothgenren eller syntrocken. En i musik insatt v\u00e4n […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,20],"tags":[],"class_list":{"0":"post-127139","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"category-film","9":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/127139","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=127139"}],"version-history":[{"count":11,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/127139\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":127210,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/127139\/revisions\/127210"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=127139"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=127139"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=127139"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}