{"id":126986,"date":"2019-08-08T09:30:41","date_gmt":"2019-08-08T08:30:41","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=126986"},"modified":"2019-08-09T23:58:03","modified_gmt":"2019-08-09T22:58:03","slug":"spektrum-av-angenama-konstraster-ystad-jazzfestival-2019","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=126986","title":{"rendered":"Spektrum av angen\u00e4ma konstraster – Ystad Jazzfestival 2019"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

MARE NOSTRUM (”V\u00e5rt hav”) har gjort tre hyllade skivor, varav nummer III smeker v\u00e5ra \u00f6ron denna afton. Liksom flera andra medverkande tillh\u00f6r de skaran som g\u00e4stat festivalen flera g\u00e5nger. Trion som elegant varvar folktoner med blues och flera original, musikalmelodi med en strimma konstmusik; best\u00e5r av triumviratet Jan Lundgren vid flygeln, fransmannen Richard Galliano p\u00e5 dragspel och Paolo Fresu p\u00e5 trumpet\/ flygelhorn fr\u00e5n Italien. F\u00f6rvisso ovanligt att skapa kammarjazz utifr\u00e5n tre melodiinstrument. Kontentan \u00e4r att konstellationen funkar f\u00f6rtr\u00e4ffligt, framst\u00e5r som en av festivalens definitiva h\u00f6jdare. Man f\u00f6rmedlar st\u00e4mningar som tagna ur ett vemodigt soundtrack, genom absolut samst\u00e4mmighet, skimrande solon och otroligt sofistikerade nyanser. Letter To My Mother <\/em>framf\u00f6rs extremt l\u00e5ngsamt, s\u00e4nder i instrumental form iv\u00e4g ett humanistiskt budskap. Vill p\u00e5st\u00e5 att de \u00f6verv\u00e4gande spelar stycken, inte l\u00e5tar. Uppst\u00e5r under konserten en hisnande nerv och seriositet, dynamik, och interaktion samt paradoxalt nog sprudlande lust mitt ibland det mollanstrukna. Via fj\u00e4derl\u00e4tt anslag tar sig Lundgren konsekvent in till kompositionernas k\u00e4rna. Motsvarande kan s\u00e4gas om hans m\u00e4sterligt spelande v\u00e4nner. Galliano demonstrerar fink\u00e4nsligt sin grandiosa teknik och Fresu levererar magi genom hela konserten. Befriande att publiken inte klappar h\u00e4nder efter features. Ett full\u00e4ndat artisteri avrundas med Monteverdi, en ofantligt gripande slutpunkt.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

MOZDZER -DANIELSSON -FRESCU verkar inom liknande koncept som Mare Nostrum, fast med annorlunda s\u00e4ttning. Deras excentriske talesperson Leszek Mozdzer fr\u00e5n Polen (accent ovanp\u00e5 z) finns bakom flygeln, medan basisten Lars Danielsson st\u00e5r n\u00e4rmast och i ytterposition israeliske Zohar Frescu p\u00e5 slagverk. Den sistn\u00e4mnde en pionj\u00e4r p\u00e5 tretusen\u00e5riga trumman tof miriam. I ett synnerligen framg\u00e5ngsrikt samarbete som startade 2004 kombinerar man sin kunskap om klassisk musik med halsbrytande world music vibbar och lyrist inriktad ECM-jazz. Deras oefterh\u00e4rmliga mix letar sig in i publikens innersta vr\u00e5r, genom sin hypnotiska p\u00e5verkan. Vi njuter av inneh\u00e5llet i titlar som Easy Money, Enjoy The Silence, Polska <\/em>och Suffering<\/em>. I sist n\u00e4mnda l\u00e5t byter Danielsson effektfullt till basfiol. Trion kreerar ett fridfullt meditativt tillst\u00e5nd,vilket bryts av i n\u00e5gra mellanrum av en sprallig ”filosof” sittandes barfota vid pianot. Ypperlig akustik g\u00f6r r\u00e4ttvisa \u00e5t deras ekvilibristiska handlag, \u00e4nd\u00e5 f\u00f6rm\u00e5r de bibeh\u00e5lla det melodiska fundamentet. Vid ett par tillf\u00e4llen h\u00f6rs Frescu sjunga ordl\u00f6st. Klanger koordineras p\u00e5 ett svindlande s\u00e4tt med matchande rytmer. Uppseendev\u00e4ckande sp\u00e4nnande livemusik avrundas enligt uppgift av ljuvlig tv\u00e5 ackords -l\u00e5t samt en mycket uppskattad hymn. Vet inte vilka influenser de haft. Sj\u00e4lv t\u00e4nker jag p\u00e5 exempelvis E.S:T Charlie Haden och Trilok Gurtu. Otroligt beg\u00e5vat och of\u00f6rgl\u00f6mligt!<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

4 WHEEL DRIVE kan kallas en svensk-tysk supergrupp, med musiker knutna till ACT, bildad p\u00e5 initiativ av Nils Landgren. Debutskivan recenserade jag f\u00f6r OJ tidigare i \u00e5r, en skiva d\u00e4r fenomenala original av medlemmarna samsas med romantiska eller sv\u00e4ngiga popl\u00e5tar. Publiken f\u00e5r frossa i spelgl\u00e4dje fr\u00e5n makal\u00f6se trombonisten Landgren, kraftfulle basisten Lars Danielsson, trumfantomen Wolfgang Haffner samt Michael Wollny vid pianot. Den yngste i g\u00e4nget var s\u00e5 vitt jag kan erinra mig en ny bekantskap, vars charmanta pianolirande var till stor bel\u00e5tenhet. Alla i kvartetten har skrivit var sin lysande l\u00e5t. Variation \u00e4r ett utm\u00e4rkande drag, fr\u00e5n spr\u00f6d nedtonad stil f\u00f6r att p\u00e5 upploppet vr\u00e4ka p\u00e5 kopi\u00f6st. N\u00e4r samtliga trampar gasen i botten, skapas ett h\u00e4rligt gung genom bl\u00e4ndande skicklighet. Man showar friskt. ger energi \u00e5t varandra, kn\u00e5dar fram essensen i melodierna. I bagatellartade Lady Madonna <\/em>blir det mycket trombon. Fokus vandrar runt raffinerat , inbringar smattrande appl\u00e5der. Sprudlande Haffner – g\u00f6r ett intro genom att sl\u00e5 plasthammare mot sitt ena kn\u00e4 – kommer i extas i n\u00e5gra bejublade moment..Antar att det \u00e4r tacksamt att improvisera fram twist p\u00e5 de covers de g\u00f6r p\u00e5 Sting, Billy Joel, Phil Collins med flera. Finns trist nog ett aber n\u00e4r insatsen ska summeras. Landgren sjunger inte p\u00e5 den niv\u00e5 d\u00e4r instrumentalisterna befinner sig. I Shadows In The Rain <\/em>g\u00e5r det skapligt, fast i flera andra covers l\u00e5ter s\u00e5ngen t\u00e4mligen svag, saknar stringens och val\u00f6rer. \u00d6vrig verksamhet p\u00e5 scen bedrivs i v\u00e4rldsklass med fenomenal lyh\u00f6rdhet. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

En \u00f6verlag timid p\u00e4rla i utbudet levereras av portugisiska CHRISTINA BRANCO och hennes trio ute p\u00e5 Saltsj\u00f6bad. Hon sjunger fado med samtidigt passionerad och kontrollerad \u00f6vertygelse, omgiven av landsm\u00e4nnen Bernardo Couto p\u00e5 gitarr, pianisten Luis Figueiredo och Bernardo Moreira p\u00e5 bas. Rytmer tillhandah\u00e5lls p\u00e5 olika s\u00e4tt, bland annat genom att musikerna trampar ig\u00e5ng en takt som loopas och n\u00e5gra g\u00e5nger anv\u00e4nds caj\u00f3n. 70-talisten har gjort hela femton plattor och influenser kan anas fr\u00e5n Billie Holiday och klezmer. Fr\u00e4msta f\u00f6rebilden givetvis Am\u00e1lia Rodrigues! Musikerna tolkar med imponerande precision melodiers komplexitet. Sticker ut mest bland garvade musiker g\u00f6r eminente ”str\u00e4ngb\u00e4ndaren” p\u00e5 inhemsk gitarr. Branco f\u00f6rt\u00e4ljer hur underligt det k\u00e4nns att framf\u00f6ra fados mitt p\u00e5 dagen och att materialet huvudsakligen h\u00e4mtas fr\u00e5n senaste alstret Branco, producerad av trion p\u00e5 scen. Konserten har karismatisk pr\u00e4gel, inlevelsen och kunnandet \u00e4r p\u00e5tagligt. Mjukt sound skiftar ibland till spetsigt, m\u00e5nga k\u00e4nslor \u00e4r i omlopp. I ett tangodoftande stycke garnerat med schwung v\u00e4xlar Figueiredo mellan minisynt och flygel. Hade faktiskt \u00f6nskat n\u00e5got fler instrumentala stick. Kan bero p\u00e5 bristande k\u00e4nnedom om genren, att jag sk\u00f6njer en viss konformism. Dock, efter att gett oss en anekdot utan tillr\u00e4cklig mikrofonteknik, sker omslag till en sn\u00e4rtig l\u00e5t. Med v\u00e4djande tonfall, stolt n\u00e4rvaro, pricks\u00e4ker intonation och glimten i \u00f6gat, betvingar Branco \u00e5h\u00f6rarna, vilka svarar med st\u00e5ende ovationer. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen
<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Under vinjetten ECM 50 ( banbrytande skivbolag) arrangeras ett knippe konserter. En s\u00e5dan av experimentell natur \u00e4ger rum i S:ta Maria kyrka. JAKOB BRO feat PALLE MIKKELBORG & JORGE ROSSY fr\u00e5n Spanien spelar som stomme liveversioner ur kritikerrosade skivan Returnings.<\/em> Gitarristen Bro och trumslagaren Rossy har musicerat med flera stora namn. \u00c5ldermannen Mikkelborg m\u00e5ste anses vara en s\u00e5dan storhet, hyllad av Miles. Minst tre tillf\u00e4llen har jag ryst av v\u00e4lbehag av hans trumpetspel, senaste i Trollh\u00e4ttan i fjol. Trots att trettiosex \u00e5r yngre Bro redan \u00e5stadkommit femton egna plattor, har jag bara haft diffus kunskap om honom. Han lanseras som en dominerande figur inom progressiv jazz, vilket inneb\u00e4r mycket elektronik och en f\u00e4bless f\u00f6r dissonanser och distortion. \u00d6ppningen \u00e4r andaktsfull, luftiga universum av klangliga passager \u00f6verg\u00e5r sedermera i eruptiva slingor. Tack vare h\u00f6gt i tak underl\u00e4ttas efterklangkonturer. Ljudmattan breder ut sig och i ett kompromissl\u00f6st, utdraget crescendo rumsterar trion om med stormstyrka. De \u00e4r inte fr\u00e4mmande f\u00f6r att ruska om med noise.Rossy underst\u00f6djer och toppar med ett expanderande, metodiskt solo. I sina st\u00f6kiga excesser till utflykter p\u00e5minner Broo mest om en gitarrguru som Adrian Belew. Utforskandet n\u00e4r omv\u00e4xlande st\u00e4mningar accentueras \u00e4r s\u00e4llan av tillg\u00e4nglig karakt\u00e4r, vilket \u00e4r en smula ov\u00e4ntat. Den eftertraktade sk\u00f6nheten lockas fram p\u00e5 allvar f\u00f6rst i extranumret, d\u00e5 visar Mikkelborg p\u00e5 flygelhorn hur o\u00f6vertr\u00e4ffad han \u00e4r inom sitt f\u00e4lt, d\u00e5 uppst\u00e5r sv\u00e5ruppn\u00e5elig magi. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foro Markus F\u00e4gersten<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Ett program man om\u00f6jligen kan ha inv\u00e4ndningar mot har rubriken Jazz p\u00e5 svenskt vis. \u00c5nyo \u00e4r festivalens konstn\u00e4rlige ledare i elden. En ynnest att f\u00e5 njuta av JAN LUNDGREN TRIO , liktydigt med kompanjonerna Mattias Svensson (bas) och Zoltan Cs\u00f6rsz Jr (trummor), i samverkan med GOTHENBURG WIND ORCHESTRA, en professionell bl\u00e5sorkester p\u00e5 22 personer. Som deras f\u00f6rste framst\u00e5ende solist utf\u00f6r Robin Rydqvist (ing\u00e5r ocks\u00e5 i BBB) hj\u00e4rtknipande spel p\u00e5 flygelhorn. Fr\u00e5n en otroligt intressant repertoar kan framh\u00e5llas kompositioner av Nils Lindberg, Jan Johansson, Bengt Arne Wallin, Bengt Hallberg, Evert Taube; till och med Lasse Dahlquist och Alice Tegn\u00e9r. Det mycket fruktbara samarbetet inleddes n\u00e4rmare tv\u00e5 \u00e5r tillbaka. Det vibrerar i s\u00e5 h\u00f6g grad av fusionen, att id\u00e9n har omvandlats till ett genialt resultat. Rikhaltiga schatteringar frammanas av full\u00f6diga arr, av bland andra Martin Berggren, Ann- Sofi S\u00f6derqvist och Anders Ekdahl. \u00d6msom ystert lekfullt n\u00e4r sv\u00e4ngar tas ut, \u00f6msom ljuvt djupdykande ner i folkk\u00e4ra toner. Orkestern jag ofta h\u00f6rt live p\u00e5 hemmaplan, skrider till verket taggade och rutinerade. Fantasifull underh\u00e5llning f\u00f6renas med obestridliga konstn\u00e4rliga v\u00e4rden. Den vitkl\u00e4dde trumslagaren f\u00e5r feeling, kastar eventuell f\u00f6rsynthet \u00f6verbord, drar ig\u00e5ng ett lika minnesv\u00e4rt som spektakul\u00e4rt solo. Och d\u00e4refter vistas han p\u00e5 en annan planet resten av konserten. Stort att f\u00e5 vara med om. Hur Jan Lundgren kan koppla bort allt runtomkring och l\u00e4gga urtjusiga ackord i exakt r\u00e4tt \u00f6gonblick f\u00f6rblir ett mysterium. Tajmingen fr\u00e5n honom och \u00f6vriga musiker var fantastisk hela v\u00e4gen, fram till och med roliga extranumret B\u00e4 b\u00e4 vita lamm. <\/em> <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

MARE NOSTRUM (”V\u00e5rt hav”) har gjort tre hyllade skivor, varav nummer III smeker v\u00e5ra \u00f6ron denna afton. Liksom flera andra medverkande tillh\u00f6r de skaran som g\u00e4stat festivalen flera g\u00e5nger. Trion som elegant varvar folktoner med blues och flera original, musikalmelodi med en strimma konstmusik; best\u00e5r av triumviratet Jan Lundgren vid flygeln, fransmannen Richard Galliano p\u00e5 […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,20],"tags":[],"class_list":{"0":"post-126986","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"category-film","9":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/126986","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=126986"}],"version-history":[{"count":66,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/126986\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":127138,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/126986\/revisions\/127138"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=126986"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=126986"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=126986"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}