{"id":124385,"date":"2019-04-17T13:53:24","date_gmt":"2019-04-17T12:53:24","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=124385"},"modified":"2019-04-17T17:46:52","modified_gmt":"2019-04-17T16:46:52","slug":"innovativa-tonsattningar-praglas-av-overvaldigande-sang-rost-ar-det-som-aterstar-av-aida-jabbari","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=124385","title":{"rendered":"Innovativa tons\u00e4ttningar pr\u00e4glas av \u00f6verv\u00e4ldigande s\u00e5ng – R\u00f6st \u00e4r det som \u00e5terst\u00e5r av Aida Jabbari"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Miki Anagrius<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Aida Jabbari<\/p>\n\n\n\n

R\u00f6st \u00e4r det som \u00e5terst\u00e5r<\/p>\n\n\n\n

3<\/p>\n\n\n\n

Inspelad under 2018 av G\u00f6ran Stegborn i Kapellet Produktion<\/p>\n\n\n\n

Master Tomas Eberger Stockholm Mastering<\/p>\n\n\n\n

Producent Aida Jabbari<\/p>\n\n\n\n

egen utgivning<\/p>\n\n\n\n

36:20<\/p>\n\n\n\n

Releasedatum: 29\/3 2019<\/p>\n\n\n\n

80-talisten Jabbari \u00e4r absolut inte eklektiker. D\u00e4remot n\u00e5gon som konstn\u00e4rligt arbetar i flera genrer och f\u00f6r in vad hon p\u00e5verkats av musikaliskt p\u00e5 debuten. Ett utmanande f\u00f6rh\u00e5llningss\u00e4tt, lika sp\u00e4nnande som det \u00e4r vanskligt. R\u00f6st \u00e5t det som \u00e5terst\u00e5r <\/em>best\u00e5r av sju s\u00e5nger, vars texter \u00e4r skrivna av Forough Farrokhzad och Karin Boye. Aida Jabbari st\u00e5r f\u00f6r tons\u00e4ttningarna, medan Elias Lousseief gjort de sinnrika arrangemangen. S\u00e4ttningen \u00e4r piano, kontrabas och str\u00e5kkvartett. Det \u00e4r inte f\u00f6rsta g\u00e5ngen poeterna med s\u00e5 olikartade bakgrund sammanf\u00f6rs. Gemensamma ber\u00f6ringspunkter avt\u00e4cktes i en volym med deras dikter (ocks\u00e5 p\u00e5 originalspr\u00e5k) som utkom f\u00f6r drygt tjugo \u00e5r sedan. <\/p>\n\n\n\n

S\u00e5v\u00e4l Boyes som frihetsaposteln och filmaren Farrokhzads biografi har drag av mystik \u00f6ver sig. Och deras g\u00e4rning under alltf\u00f6r korta liv har avsatt best\u00e5ende avtryck. Om den senares existens hade jag bara vag aning, tills jag nyligen recenserade utomordentliga Upprorets poet<\/em> p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater. Betr\u00e4ffande Karin Boye har jag exempelvis l\u00e4st Jessica Kolterjahns litter\u00e4ra fantasi j\u00e4mte vad Johan Svedjedahl redog\u00f6r f\u00f6r i monografin om tidskriften\/ f\u00f6rlaget Spektrum. Dessutom m\u00e5ste framh\u00e5llas Stj\u00e4rnornas tr\u00f6st <\/em>p\u00e5 ovan n\u00e4mnda stadsteater ett par \u00e5r tidigare, en formidabel fulltr\u00e4ff med f\u00f6rfattarens lyrik framf\u00f6rd i ord och ton. Parentetiskt kan n\u00e4mnas att Jabbari k\u00e4nner till dessa separata produktioner. Hon ser symbiosen mellan sina objekt, fast kvinnan som tog sitt liv i n\u00e4rheten av Alings\u00e5s skulle, enligt mig, kunna betraktas som den introverta. <\/p>\n\n\n\n

Den 32-\u00e5riga debutanten har iranskt p\u00e5br\u00e5. F\u00f6r\u00e4ldrarna som tr\u00e4ffades i Indien, flydde till Sverige p\u00e5 80-talet. Konstn\u00e4rligt ut\u00f6vande fanns rikligt i sl\u00e4kten. Aida blev redan i f\u00f6rskole\u00e5ldern uppslukad av s\u00e5ng och musik, tog pianolektioner, en f\u00e4rdighet hon anv\u00e4nder sig av n\u00e4r hon komponerar och underh\u00e5ller som barpianist. Hon har genomg\u00e5tt Studiomusikerutbildningen i Pite\u00e5, vilket tagit henne till Musicans Institute i L.A. Dessutom \u00e4r hon utbildad arbetsterapeut, vilket blivit en f\u00f6rs\u00f6rjningsk\u00e4lla. Ang\u00e5ende influenser \u00e4r hon bred, alltifr\u00e5n r&b till opera. I det digra pressutskicket florerar namn som Kate Bush, Mary J Blige och Lauryn Hill. Framg\u00e5r att r\u00f6sten som ber\u00f6rde mest fr\u00e5n b\u00f6rjan tillh\u00f6r Whitney Houston, vilket definitivt lyser igenom h\u00e4r.<\/p>\n\n\n\n

Vokalt \u00e4r inget inlindat eller otillr\u00e4ckligt, snarare tv\u00e4rtom. Jabbari har i sitt dna en utstr\u00e5lning likt Piaf, v\u00e5gar sjunga ut, f\u00f6rl\u00e4nga toner som om dessa vore livsavg\u00f6rande. Det \u00e4r passionerat osvenskt! Attityden motsatsen till varsamt utforskande. I f\u00f6rsta eldiga visan Svalornas ouvertyr <\/em>fl\u00e4tas farsi ihop med svenska, poesi fr\u00e5n 60-talets Iran med poesi fr\u00e5n Sverige flera decennier tidigare. Vad som inledningsvis fungerar f\u00f6rtr\u00e4ffligt, blir d\u00e4remot komplicerat n\u00e4r Karin Boye tolkas. Genom sin h\u00e4ngivna satsning konkurrerar Jabbari emellan\u00e5t med de m\u00e5ngdimensionella dikterna, vilket \u00e4r olyckligt. Trots f\u00f6red\u00f6mlig artikulation f\u00f6religger en risk att lyssnaren inte inf\u00f6rlivar poemens budskap. Psykologiska br\u00e5ddjup utvinns av en otrolig r\u00f6st, vars b\u00e4righet har anstrykning av en wailande Whitney. Hade \u00f6nskat att hon h\u00e5llit igen emellan\u00e5t.<\/p>\n\n\n\n

Pianisten Gustav Afsahi \u00e4r en ypperlig ackompanjat\u00f6r med utm\u00e4rkta intron och dito melodiskt anslag, str\u00e5kkvartetten – Andreas Forsman (violin I), Hanna Wiklund (violin II), Erik Holm (viola) samt Jessie Langhard (cello) – fyller i snyggt genom dramatiska sv\u00e4ngningar, medan jazzbasisten Arvid Jullander spelar homogent, lite i skymundan. I V\u00e4rldens hj\u00e4rta<\/em> sipprar influenser fr\u00e5n r&b-alster igenom och V\u00e4gen hem<\/em> <\/em>\u00e4r melodramatisk s\u00e5 det f\u00f6rsl\u00e5r. Successiv stegring \u00e4r ett emblematiskt grepp i flertalet tons\u00e4ttningar, liksom d\u00e4rp\u00e5 stillsammare partier. Musiken formas till en hybrid av visa, kammarmusik, soulpop harmonier och n\u00e5gra st\u00e4nk jazz. I vissa sekvenser f\u00f6rekommer omkv\u00e4den p\u00e5 s\u00e5 maximal inlevelse, att det resulterar i en hudl\u00f6s attack, sv\u00e5rsm\u00e4lt f\u00f6r lyssnaren. N\u00e4r f\u00f6rtvivlan och kamplystnad belyses, uppst\u00e5r stundom en slags \u00f6verladdning. <\/p>\n\n\n\n

Vill po\u00e4ngtera att str\u00e5karna firar triumfer ett flertal g\u00e5nger, allra mest i avslutande Man az To Mimordam (<\/em>Farrokhzad). Flera explosiva arr br\u00e4nner till. Den rytmiska hettan g\u00e5r inte att ta miste p\u00e5. Ingen kan med hedern i beh\u00e5ll p\u00e5st\u00e5 att patos och pitch saknas, n\u00e4r inlevelsen g\u00e5r l\u00e5ngt utanf\u00f6r mainstreammallen. Tekniska f\u00f6rm\u00e5gan \u00e4r f\u00f6rbluffande h\u00f6g, i paritet med den enast\u00e5ende k\u00e4nslom\u00e4ssiga \u00f6versk\u00f6ljningen. Men f\u00f6r mig drunknar Boye stundtals i detta h\u00f6gintensiva idiom. N\u00e4sta \u00e5r \u00e4r det t\u00e4nkt att tons\u00e4ttningarna ska utg\u00f6ra stommen i ett scenkonstverk.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Aida Jabbari R\u00f6st \u00e4r det som \u00e5terst\u00e5r 3 Inspelad under 2018 av G\u00f6ran Stegborn i Kapellet Produktion Master Tomas Eberger Stockholm Mastering Producent Aida Jabbari egen utgivning 36:20 Releasedatum: 29\/3 2019 80-talisten Jabbari \u00e4r absolut inte eklektiker. D\u00e4remot n\u00e5gon som konstn\u00e4rligt arbetar i flera genrer och f\u00f6r in vad hon p\u00e5verkats av musikaliskt p\u00e5 debuten. […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[22],"tags":[],"class_list":["post-124385","post","type-post","status-publish","format-standard","category-skivor","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/124385","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=124385"}],"version-history":[{"count":21,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/124385\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":124417,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/124385\/revisions\/124417"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=124385"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=124385"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=124385"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}