{"id":124363,"date":"2019-04-14T02:01:40","date_gmt":"2019-04-14T01:01:40","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=124363"},"modified":"2019-04-14T02:01:41","modified_gmt":"2019-04-14T01:01:41","slug":"intelligent-omskakande-iscensattning-ensam-galning-av-goteborgs-stadsteater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=124363","title":{"rendered":"Intelligent omskakande iscens\u00e4ttning – Ensam galning av G\u00f6teborgs Stadsteater"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
pressfoton Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Manus och regi: Isabel Cruz Liljegren<\/p>\n\n\n\n

Scenografi & ljus: Carl Kristiansson<\/p>\n\n\n\n

Ljud & musik: Bernt Karsten Sannerud<\/p>\n\n\n\n

Mask & kostym: Isabel Cruz Liljegren<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 scen: Alexandra Nordberg<\/p>\n\n\n\n

En examensproduktion med studenter fr\u00e5n Stockholms konstn\u00e4rliga h\u00f6gskola som g\u00f6rs i samarbete med G\u00f6teborgs Stadsteater<\/p>\n\n\n\n

Spelas I Slakthuset Gamlestaden i G\u00f6teborg till och med 16\/5<\/p>\n\n\n\n

Urpremi\u00e4r 12\/4 2019<\/p>\n\n\n\n

Lyckas g\u00e5 vilse, fr\u00e5gar mig fram. \u00c4r som tur \u00e4r ute i god tid. N\u00e4r man kommer in i korridorerna finns en utst\u00e4llning med direkt anknytning till vad som ska gestaltas, n\u00e5got man borde upplyst om i f\u00f6rv\u00e4g. Hann \u00e4nd\u00e5 suga i mig en del relevant kunskap. K\u00e4nner inte igen n\u00e5gra kollegor. Visar sig efter\u00e5t att knappt n\u00e5gon ur den blygsamma publikkapaciteten (20 personer), \u00e4r utan direkt koppling till de som varit involverade i produktionen. K\u00e4nns d\u00e4rf\u00f6r h\u00f6gtidligt exklusivt att vara h\u00e4r, under dessa omst\u00e4ndigheter p\u00e5 en n\u00e4rmast upphaussad premi\u00e4r.<\/p>\n\n\n\n

Spelst\u00e4llet \u00e4r tillf\u00e4lligt och helt nytt, valt med st\u00f6rsta omsorg. Upps\u00e4ttningen har ett mantra som lyder: S\u00e5 l\u00e4nge det finns slakthus kommer det att finns slagf\u00e4lt (citat fr\u00e5n Leo Tolstoy). Vi f\u00e5r instruktioner innan vi leds in i det kvadratiska kaklade rummet av v\u00e5r ciceron, till ett verk som har underrubriken ”en intim scenkonstupplevelse om missanpassade kvinnor och \u00f6nskan om att f\u00f6rst\u00e5 eller klassificera dem.” Det rymliga rummet \u00e4r indelat i stationer likt gymnastikens cirkeltr\u00e4ning. Med och ett par g\u00e5nger utan plaststolar, f\u00f6rflyttar vi oss p\u00e5 v\u00e4nlig anmodan till olika sk\u00e5deplatserna. <\/p>\n\n\n\n

Isabel Cruz Liljegren har jag sett tidigare p\u00e5 G\u00f6teborgs Dramatiska Teater i ett obehagligt,problematiserande inl\u00e4gg om den manliga blicken. (I h\u00f6st \u00e4r hon aktuell med ett relationsdrama p\u00e5 Folkteatern i G\u00f6teborg om Karin Boye.) Hon har intresserat sig f\u00f6r det kvinnligt avvikande, beteenden som ansetts utan sans och besinning. F\u00f6r ett \u00e5r sedan tog hon del av medierapporteringen om Nasim Aghdam, the You Tube shooter. Hon var en 38-\u00e5rig aktivist, vegan och videokonstn\u00e4r, vars raseri 3 april i fjol p\u00e5 f\u00f6retagets huvudkontor i Kalifornien, resulterade i tre skadade varav en allvarligt. D\u00e4rp\u00e5 sk\u00f6t hon sig sj\u00e4lv. Dramatikerns fallstudie tillkom f\u00f6r att media, i motsats till manliga f\u00f6r\u00f6vare, inte brydde sig om att ta reda p\u00e5 vem hon var, ville inte leta f\u00f6rklaringar. I sitt underlag har Liljegren anv\u00e4nt sig av b\u00f6cker av Eva F Dahlgren, Hanna Arendt och Karin Johannisson, med \u00f6vervikt f\u00f6r Den s\u00e5rade divan <\/em>av den sistn\u00e4mnde. Hennes manus och regi samverkar kongenialt, bildar en lyckad v\u00e4v av ingredienser. <\/p>\n\n\n\n

I processen har en viktig best\u00e5ndsdel varit att laborera med begreppen autenticitet och l\u00f6gn. Aghdam hade en agenda, var besatt av att bedriva opinion. Samtidigt \u00e4gnade hon sig \u00e5t excentrisk videokonst genom att anta olika identiteter, n\u00e5got Nordberg demonstrerar vigt via peruker och skiftande kroppsspr\u00e5k. Att sk\u00e5despelaren som 2018 examinerades fr\u00e5n Teaterh\u00f6gskolan i Malm\u00f6, p\u00e5st\u00e5r sig vara performancekonstn\u00e4r med behov att g\u00e5 in i en unders\u00f6kning som ledde fram till Ensam galning, <\/em>\u00e4r s\u00e5 skickligt planterat att det \u00e4r l\u00e4tt att sv\u00e4lja betet. Lika skickligt planterat \u00e4r monologens Tjechov-variant av teaser, det vill s\u00e4ga det inlindade inneh\u00e5llet i den genomskinliga plastp\u00e5se Nordberg b\u00e4r med sig under f\u00f6rest\u00e4llningens drygt 100 minuter. I tv\u00e5 omg\u00e5ngar redog\u00f6r hon f\u00f6r k\u00e4nda fakta om sj\u00e4lva g\u00e4rningen, n\u00e4r publiken intar rollen som offer eller vittne. Det \u00e4r ett hiskeligt effektivt ber\u00e4ttande!<\/p>\n\n\n\n

Finns en t\u00e4t treenighet mellan den laddade texten, den stegvisa konstruktionen i rummet och det sluga agerandet; vilket totalt sett medf\u00f6r lysande teater i det lilla formatet. Tiden g\u00e5r f\u00f6rh\u00e5llandevis snabbt, delvis beroende p\u00e5 v\u00e5ra f\u00f6rflyttningar j\u00e4mte en genialisk interaktiv \u00f6vning d\u00e4r monologen g\u00f6r halt. Vi f\u00e5r chans att begrunda biografin som presenterats plus se p\u00e5 videoklipp.<\/p>\n\n\n\n

V\u00e4l valda fragment unders\u00f6ker ett psyke, vars utlopp f\u00f6r frustration ofattbart enkelt detonerar, n\u00e5got som sker g\u00e5ng p\u00e5 g\u00e5ng i ett land med orimligt liberala vapenlagar. The You Tube shooter fick avg\u00f6rande problem att f\u00f6rs\u00f6rja sig n\u00e4r webbplatsen \u00e4ndrade policy. Parallellt fanns st\u00f6rningar som ledde till katastrofen: Trasig relation till familj\/ fadern, osunt bekr\u00e4ftelsebehov, konspirationstankar, fetischism f\u00f6r djur och i synnerhet kaniner samt enormt beg\u00e4r efter att p\u00e5verka omgivningen.<\/p>\n\n\n\n

F\u00f6rv\u00e5nar inte det minsta att Nordberg tidigare spelat Valerie Solanas. Hon verkar ha vanan inne att trollbinda genom mimik, tonfall och utsagor. Vet hur man p\u00e5 scen duperar och \u00e4nd\u00e5 framst\u00e5r som f\u00f6rtroendeingivande. Sk\u00e5despelaren i vitt kommenterar och v\u00e4gleder, ger oss d\u00e4remellan sk\u00e4rvor av insikter i en desperat aktivist utan stadga. Musik, ljud, ljus, f\u00f6rkl\u00e4dnader och utplacerad dekor f\u00f6rst\u00e4rker kusliga intryck. Men ansvaret att uppr\u00e4tth\u00e5lla illusionen, s\u00e5v\u00e4l som att bryta den, vilar helt p\u00e5 Alexandra Nordberg. Hela v\u00e4gen fram till ett annorlunda slut, \u00e4r hon lidelsefullt n\u00e4rvarande. Det \u00e4r en storartad gestaltning!<\/p>\n\n\n\n

Se till att skaffa biljett om ni \u00e4r f\u00f6rtjusta i omv\u00e4lvande scenkonst. Visserligen ingen uppbygglig historia, men Ensam galning<\/em> har f\u00f6ruts\u00e4ttningar att bli \u00e5rets snackis p\u00e5 V\u00e4stkusten.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n


<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Manus och regi: Isabel Cruz Liljegren Scenografi & ljus: Carl Kristiansson Ljud & musik: Bernt Karsten Sannerud Mask & kostym: Isabel Cruz Liljegren P\u00e5 scen: Alexandra Nordberg En examensproduktion med studenter fr\u00e5n Stockholms konstn\u00e4rliga h\u00f6gskola som g\u00f6rs i samarbete med G\u00f6teborgs Stadsteater Spelas I Slakthuset Gamlestaden i G\u00f6teborg till och med 16\/5 Urpremi\u00e4r 12\/4 2019 […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,31],"tags":[],"class_list":{"0":"post-124363","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-film","7":"category-teaterrecension","8":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/124363","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=124363"}],"version-history":[{"count":12,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/124363\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":124378,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/124363\/revisions\/124378"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=124363"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=124363"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=124363"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}