{"id":124229,"date":"2019-04-07T01:57:28","date_gmt":"2019-04-07T00:57:28","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=124229"},"modified":"2019-04-08T16:35:19","modified_gmt":"2019-04-08T15:35:19","slug":"flera-bollar-i-luften-i-praktfull-skrackparodi-little-shop-of-horrors-pa-goteborgs-stadsteater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=124229","title":{"rendered":"Teaterkritik: Flera bollar i luften i praktfull skr\u00e4ckparodi – Little Shop Of Horrors p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
Foton Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Text: Howard Ashman \/ Musik: Alan Menken<\/p>\n\n\n\n

Baserad p\u00e5 filmen av Roger Corman med manus av Charles Griffin<\/p>\n\n\n\n

\u00d6vers\u00e4ttning s\u00e5ngtexter: Ebbot Lundberg \/ \u00d6vers\u00e4ttning dialog: Joel Nordstr\u00f6m<\/p>\n\n\n\n

Regiss\u00f6r: Angelina Stojcevska<\/p>\n\n\n\n

Scenografi, kostym: Katrin Bombe<\/p>\n\n\n\n

Mask: Maria Agaton, Kerstin Olsen<\/p>\n\n\n\n

Koreografi: Camilo Ge Bresky<\/p>\n\n\n\n

Musikansvarig: Dan Lind\u00e9n, Alf Lund Godbolt<\/p>\n\n\n\n

Band: Kalle Gustafsson Jennerholm kapellm\u00e4stare\/ bas, Ian Persson kapellm\u00e4stare\/ gitarr, Fredrik Sandsten trummor, Lada Egolaeva piano och Emelie Odelberg orgel\/ synt<\/p>\n\n\n\n

Medverkande: Emil Ljungestig, Eline H\u00f6yer, Jaqee, Sven-\u00c5ke Gustavsson, Eric Ericson, Kiralina Salandy, Julia Forssell, Emma Andersson, Marie Delleskog, Anna Bjelkerud, Jesper Blomberg, Johanna Abenius, Jakob Agerlo, Elise Andersson och Vivian Wrang<\/p>\n\n\n\n

Premi\u00e4r 5\/4 2019 Spelas till och med 31\/5 p\u00e5 stora scen G\u00f6teborgs Stadsteater<\/p>\n\n\n\n

I \u00e4rlighetens finns det musikaler med mer tyngd och trov\u00e4rdighet. Dock, Little Shop Of Horrors <\/em>har f\u00e5tt st\u00f6rsta kultst\u00e4mpeln sedan premi\u00e4ren 1982, haft flera generationer av fans vars h\u00e4ngivenhet medf\u00f6rt, att de lever med i f\u00f6rest\u00e4llningar de \u00e5terkommer till, genom att l\u00e4ra sig texterna och ge bifall. F\u00f6rlagan \u00e4r en l\u00e5gbudgetfilm fr\u00e5n 1960 som hade en yngling vid namn Jack Nicholson i omtalad biroll. Tjugosex \u00e5r senare kom musikalfilmen. P\u00e5 scen har den satts upp minst fem g\u00e5nger tidigare p\u00e5 svensk mark. <\/p>\n\n\n\n

Denna parodi p\u00e5 skr\u00e4ckgenren handlar som bekant om en blomsterhandel p\u00e5 fallrepet. Men ist\u00e4llet f\u00f6r att \u00e4garen klappar igen butiken f\u00f6r gott blir uppst\u00e5ndelsen monumental, n\u00e4r det manliga unga bitr\u00e4det s\u00e4tter fram sin framodlade v\u00e4xt i skyltf\u00f6nstret, ett monster i vardande som g\u00f6ds av m\u00e4nskligt blod. En makaber intrig tar vid, eskalerar i samma takt som oresonligt glupska Audrey II antar gigantiska proportioner. Skaparna av denna ”varelse” som annekterar Stadsteaterns scen, har p\u00e5 dekoravdelningen l\u00f6st sin uppgift f\u00f6rtr\u00e4ffligt. <\/p>\n\n\n\n

Man kan f\u00e5 f\u00f6r sig att norska regiss\u00f6ren har en dragning till visuella effekter, eftersom hon h\u00e4rom\u00e5ret gjorde bloddrypande Flugorna <\/em>i samma teaterhus. Angelina Stojcevskas f\u00f6resats om att kunna sm\u00e4lla en gl\u00e4djebomb infrias. G\u00e5r hem uppfylld med v\u00e4lbehag, vilket m\u00e5ste betecknas som paradoxalt med tanke p\u00e5 det gruvliga \u00f6de som huvudpersonerna g\u00e5r till m\u00f6tes. P\u00e5 resan mot ett groteskt klimax har publiken undf\u00e4gnats med klatschig musik, r\u00f6rande s\u00e5ngnummer, livlig streetsmart koreografi, dr\u00e5pliga scener och en hel del symbolik. <\/p>\n\n\n\n

Den Askunge-liknande ber\u00e4ttelsen utspelas i New York i Skid Row omkring 1960. Fyndig scenografi genom exteri\u00f6rer som trappavsatser och berg av sopor, matchas av insyn i Mushnik & Son j\u00e4mte tandl\u00e4karens tortyrkammare. Kanh\u00e4nda sl\u00e5s rekord betr\u00e4ffande antal varv som vridscenen snurrar. Rebellisk ton\u00e5rskultur blomstrar sida vid sida med en \u00e4ngslig f\u00f6r\u00e4ldragenerations konsumtionshysteri. Musikalen v\u00e4jer inte f\u00f6r att anspela p\u00e5 och nysta i viktiga \u00e4mnen: exempelvis Faust-legenden, naturens h\u00e4mnd, medias jakt p\u00e5 sensationer, kommersialism och k\u00e4ndisskap.<\/p>\n\n\n\n

Implicit finns inlagt det humanistiska budskapet om r\u00e4tten att \u00e4lskas f\u00f6r den man \u00e4r. Med det i \u00e5tanke g\u00e5r f\u00f6rst\u00e5s en reflektion i f\u00f6rsta akten, – n\u00e4r tandl\u00e4karsadisten i skinnpaj (Eric Ericsson) beter sig v\u00e5ldsamt mot sin undergivna flickv\u00e4n (Eline H\u00f6yer) – till ett autentiskt fall som nyss v\u00e4ckt starkt engagemang.. Ang\u00e5ende det rebelliska inslaget i stadsmilj\u00f6n, \u00e4r det uppfriskande att det k\u00e4nnetecknas av sjungande tjejtrion i rutiga kjolar. Kan som parantes flika in att en av dem (Kiralina Salandy) har jag rosat under Stockholms jazzfestival.<\/p>\n\n\n\n

Musiken fungerar ofta som en pastisch \u00f6ver stilar som doo wop, gospel och v\u00e4lkammad pop. F\u00e5 melodier hakar tag i mig tyv\u00e4rr. Dock, ibland bryter det v\u00e4lljudande bandet m\u00f6nstret. F\u00f6re paus river en uppvaktad Ian Persson av ett vilt solo. \u00c5tskilliga l\u00e5tars intron kommer fr\u00e5n kvinnorna som uttrycksfullt spelar klaviaturinstrument. Ska till\u00e4gga om bandet placerat p\u00e5 scenens v\u00e4nstra sida, att tre av dem ingick i Soundtrack Of Our Lives. Flertalet solos\u00e5nger sjungs r\u00f6rande n\u00e4pet med tydlig artikulation av Ljungestig respektive H\u00f6yer. De har serverats nya svenska l\u00e5ttexter av sj\u00e4lvaste Ebbot Lundberg, (som ju n\u00e4stan alltid annars jobbar med engelska spr\u00e5ket).Oavsett om rim inkluderats l\u00e5ter det bra. I rollen som naiv n\u00f6rd med tappad kontroll, g\u00f6r den f\u00f6rstn\u00e4mnde en utomordentlig prestation.<\/p>\n\n\n\n

Fler ur rollistan f\u00f6rtj\u00e4nar avsev\u00e4rt ber\u00f6m. Sven-\u00c5ke Gustavsson g\u00f6r den i dubbel mening uppbl\u00e5ste aff\u00e4rsinnehavaren. Sk\u00e5despelaren \u00e4r som alltid underh\u00e5llande lakonisk och impregnerad med osviklig tajming. Marie Delleskog har ett par tacksamma prudentliga biroller medan Eric Ericsson tar ut sv\u00e4ngarna maximalt. Finns n\u00e5got befriande i att han inte r\u00e4ds \u00f6verspel, vilket g\u00f6r honom till en ypperlig humorist, n\u00e5gon som \u00e4ger scen. Hade trott att s\u00e5v\u00e4l Kiralina Salandy som Jaqee skulle ha fler egna vokalnummer. Vad Jaquee d\u00e4remot framst\u00e4ller med sin st\u00e4mma och uppenbarelse m\u00e5ste v\u00e4rderas som en of\u00f6rgl\u00f6mlig insats, vars vrede h\u00e4mtats l\u00e4ngst in i det bl\u00e5aste av skrymslen. Som om hon inte endast gav r\u00f6st \u00e5t det missn\u00f6jda monstret, utan \u00e5t alla som lider av f\u00f6rtryck.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n


<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Text: Howard Ashman \/ Musik: Alan Menken Baserad p\u00e5 filmen av Roger Corman med manus av Charles Griffin \u00d6vers\u00e4ttning s\u00e5ngtexter: Ebbot Lundberg \/ \u00d6vers\u00e4ttning dialog: Joel Nordstr\u00f6m Regiss\u00f6r: Angelina Stojcevska Scenografi, kostym: Katrin Bombe Mask: Maria Agaton, Kerstin Olsen Koreografi: Camilo Ge Bresky Musikansvarig: Dan Lind\u00e9n, Alf Lund Godbolt Band: Kalle Gustafsson Jennerholm kapellm\u00e4stare\/ bas, […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,31,13624],"tags":[],"class_list":["post-124229","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-teaterrecension","category-toppnytt","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/124229","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=124229"}],"version-history":[{"count":14,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/124229\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":124273,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/124229\/revisions\/124273"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=124229"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=124229"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=124229"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}