{"id":123906,"date":"2019-03-21T22:46:07","date_gmt":"2019-03-21T21:46:07","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=123906"},"modified":"2019-03-22T07:43:51","modified_gmt":"2019-03-22T06:43:51","slug":"recension-kodjo-akolor-som-jag-pappa-skapar-skratt-och-eftertanke","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=123906","title":{"rendered":"Recension: Kodjo Akolor som Jag, Pappa, skapar skratt och eftertanke"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
Foto: Jorri Kristjanssonr<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

R<\/strong>F\u00f6rest\u00e4llningen Jag, Pappa, kretsar kring en samtalsgrupp f\u00f6r\npappor d\u00e4r Kodjo Akolor spelar samtliga roller. Men m\u00e5lgruppen \u00e4r inte bara\nf\u00e4der utan alla som antingen \u00e4r eller har f\u00f6r\u00e4ldrar. <\/p>\n\n\n\n

Det h\u00e4r \u00e4r f\u00f6rest\u00e4llningen f\u00f6r det par som vill f\u00e5 en stund f\u00f6r sig sj\u00e4lva, skratta \u00e5t hur livet snurrar runt och k\u00e4nna igen sig. Att g\u00e5 fr\u00e5n huvudrollen i sitt eget liv till att bli en statist i ens barn liv n\u00e4r man blir f\u00f6r\u00e4lder. M\u00e5nga g\u00e5nger har jag haft lusten att anv\u00e4nda LHM-metoden (ljuga, hota och manipulera) n\u00e4r orken tryter mot mina barn som inte ville kl\u00e4 p\u00e5 sig ytterkl\u00e4der n\u00e4r det \u00e4r 22 grader minus ute. H\u00e4r f\u00e5r jag det bekr\u00e4ftat att andra ocks\u00e5 haft den lusten. F\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r sm\u00e5trevlig, inneh\u00e5ller en hel del skratt och helt klart v\u00e4rd att se. Det handlar helt enkelt om f\u00f6r\u00e4ldraskapets gl\u00e4dje, galenskap och den konstanta tr\u00f6ttheten. <\/p>\n\n\n\n

Kodjo har sex-sju roller i monologen, och h\u00e5ller is\u00e4r\nkarakt\u00e4rerna p\u00e5 ett str\u00e5lande s\u00e4tt. Att vara f\u00f6r\u00e4lder \u00e4r n\u00e5got det finns mycket\n\u00e5sikter om, och Kodjo tillh\u00f6r de som skrivit en bok om det, ”Den ultimata\nf\u00f6r\u00e4ldraguiden”. Pj\u00e4sen Jag, Pappa \u00e4r Kodjos f\u00f6rsta f\u00f6rs\u00f6k till att vara\nsk\u00e5despelare p\u00e5 en teater, och han lyckas helt OK. Det blir en annan variant\natt man som f\u00f6r\u00e4lder vill v\u00e4l, inte alltid lyckas, men att m\u00e5let \u00e4r att ens\nbarn ska f\u00e5 ett b\u00e4ttre liv \u00e4n vad man sj\u00e4lv har haft. Att man som f\u00f6r\u00e4lder ofta\nblir v\u00e4ldigt lik sina egna f\u00f6r\u00e4ldrar trots att man sj\u00e4lv lovat sig att det\naldrig skulle ske. <\/p>\n\n\n\n

Riktigt kul blir det n\u00e4r det sl\u00e4ngs in lite musikal, trots\natt Kodjo inte \u00e4r den starkaste s\u00e5ngaren. <\/p>\n\n\n\n

JAG,\nPAPPA? av Bjarni Thorsson<\/strong><\/p>\n\n\n\n

”Jag, pappa?”\n\u00e4r baserad p\u00e5 Bjarni Thorssons f\u00f6rest\u00e4llning ”The dad”. <\/p>\n\n\n\n

P\u00e5\nscen: Kodjo Akolor
\nRegi: Baker Karim 
\nProducent: Karin Thorsson & Bjarni Thorsson
\nManus: Bjarni Thorsson
\nManusbearbetning: Baker Karim, Kodjo Akolor, Isabel Linander
\nMusik: Frank Hall
\nLjus: Flamingo Produktion
\nLjud: Pelle Meyer
\nRekvisita: Maria S\u00e4flund
\nKoordinator: Magdalena \u00d6hgren<\/p>\n\n\n\n

Spelplatser:<\/strong><\/p>\n\n\n\n

V\u00e5ren: 21\/3\u201323\/3,\n28\/3\u201330\/3, 4\/4\u20136\/4 Stockholm, 26\/4 Falun, 27\/4 G\u00e4vle, 9\/5\u201310\/5 Malm\u00f6.<\/p>\n\n\n\n

H\u00f6sten: 5\/9\u20138\/9 G\u00f6teborg, 26\/9 Karlstad, 27\/9\n\u00d6rebro, 28\/9 Uddevalla, 9\/10 Halmstad, 10\/10 Lund, 11\/10 V\u00e4xj\u00f6, 16\/10\nJ\u00f6nk\u00f6ping, 17\/10 Link\u00f6ping, 18\/10 Norrk\u00f6ping, 5\/11 Skellefte\u00e5, 6\/11 Ume\u00e5, 7\/11\nSundsvall, 8\/11 Lule\u00e5.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

RF\u00f6rest\u00e4llningen Jag, Pappa, kretsar kring en samtalsgrupp f\u00f6r pappor d\u00e4r Kodjo Akolor spelar samtliga roller. Men m\u00e5lgruppen \u00e4r inte bara f\u00e4der utan alla som antingen \u00e4r eller har f\u00f6r\u00e4ldrar. Det h\u00e4r \u00e4r f\u00f6rest\u00e4llningen f\u00f6r det par som vill f\u00e5 en stund f\u00f6r sig sj\u00e4lva, skratta \u00e5t hur livet snurrar runt och k\u00e4nna igen sig. Att […]<\/p>\n","protected":false},"author":12,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,31,13624],"tags":[],"class_list":{"0":"post-123906","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-recension","7":"category-teaterrecension","8":"category-toppnytt","9":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/123906","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/12"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=123906"}],"version-history":[{"count":2,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/123906\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":123938,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/123906\/revisions\/123938"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=123906"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=123906"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=123906"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}