![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2019\/02\/the-prodigy-movie-2019-e1550754387473.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
The Prodigy<\/strong> N\u00e4r Sarah Blume (Taylor Schilling, The Orange \u00e4r en ny svart) inser sin sons skr\u00e4mmande beteende Miles (Jackson Robert Scott), m\u00e5ste hon best\u00e4mma sig f\u00f6r att ge upp p\u00e5 honom eller skydda honom f\u00f6r att d\u00e5 ocks\u00e5 kunna r\u00e4dda sitt liv.<\/p>\n Egentligen n\u00e4r vi pratar om skr\u00e4ckfilmer, har vi en f\u00f6rdom att vi pratar om n\u00e5got som inte har en solid och rationell grund att lita p\u00e5. Den h\u00e4r genren av film f\u00e5 ofta ett betyg l\u00e4ngre \u00e4n genomsnittet. I de flesta av dem \u00e4r motiven alltid repetitiva och icke-kreativa. Vi tittar p\u00e5 dem f\u00f6r att vara r\u00e4dda och ha kul och vi kommer att gl\u00f6mma dem efter\u00e5t. The Prodigy \u00e4r inte n\u00e5got undantag.<\/p>\n Ett h\u00e4rlig par k\u00e4mpar med sin son, som har tecken p\u00e5 intelligens som ett autistiskt barn och st\u00f6rande aggression samtidigt. Detta motiv \u00e4r inte nog f\u00f6r att p\u00e5 allvar skr\u00e4mma publiken \u00e4ven om vi blir lite skr\u00e4mda. Miles \u00e4r v\u00e4ldigt l\u00e4skigt n\u00e4r han tittar p\u00e5 oss, n\u00e4r han sv\u00e4r p\u00e5 ungerska i s\u00f6mnen, som inte \u00e4r hans modersm\u00e5l och n\u00e4r han framf\u00f6r en underlig ungerska melodi. Inte n\u00e5gon unik id\u00e9, den anv\u00e4ndes redan i M\u00e5ns M\u00e5rlinds och Bj\u00f6rn Steins film, Sex sj\u00e4lar 2010 d\u00e4r Jonathan Rhys Meyers, som lider av flera personlighetsst\u00f6rningar framf\u00f6r en melodi som har komponerats av ett offer som d\u00f6tt tidigare.<\/p>\n Nicholas McCarty \u00e4r en regiss\u00f6r som har gjort flera andra skr\u00e4ckfilmer (The Pact and Holidays) och The Prodigy \u00e4r hans b\u00e4sta arbete hittills. Flera scener \u00e4r skr\u00e4mmande scener och hans sk\u00e5despelare, speciellt ton\u00e5rs-sk\u00e5despelaren Jackson Robert Scott, spelar v\u00e4ldigt bra. McCarthy vet hur man skr\u00e4mmer publiken, \u00e4ven om han anv\u00e4nder en del billiga trick f\u00f6r att skr\u00e4mma publiken.<\/p>\n Det stora problemet \u00e4r f\u00f6rfattaren (Jeff Buhler) som inte ger oss n\u00e5gon anledning att komma ih\u00e5g filmens ber\u00e4ttelse. Miles f\u00f6r\u00e4ldrar st\u00e5r mest och ser dumma och passiva ut medan de har all v\u00e4rldens anledningar att g\u00f6ra n\u00e5got f\u00f6r att hj\u00e4lpa sin son, men de g\u00f6r det inte. Och anledningen till att han reinkarnerats i en ny kropp (att samla det sista offrets hand som en trof\u00e9) \u00e4r ocks\u00e5 barnslig.<\/p>\n Men ok, det \u00e4r en hygglig skr\u00e4ckfilm, men inte n\u00e5got m\u00e4sterverk. Gillar du att bli skr\u00e4md p\u00e5 bio kommer du att bli n\u00f6jd n\u00e4r de ser The Prodigy.<\/p>\n
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 22 februari 2019
\nRegi Nicholas McCarthy
\nF\u00f6rfattare Jeff Buhler
\nStj\u00e4rnor Jackson Robert Scott, Taylor Schilling, Peter Mooney, Colm Feore, Paul Fauteux<\/p>\n
\nN\u00e4r Miles beteende blir sadistiskt mot sina klasskamrater, sin fars hund och s\u00e5 vidare, tror hans l\u00e4kare att Miles har reinkarnerat och \u00e4rvt en seriem\u00f6rdare sj\u00e4l, Edward Scarka (Paul Fauteux), som har varit besatt av att samla offrens h\u00e4nder.<\/p>\n