![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2018\/12\/thewifefilmen.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
The Wife<\/strong> Connecticut 1992 Ett \u00e4ldre par p\u00e5 ett hotellrum. Hon f\u00f6rmanande och v\u00e5rdande \u201dBorsta t\u00e4nderna, \u00e4t inte socker och gl\u00f6m inte str\u00e4cka p\u00e5 benen\u201d. Omsorgen fr\u00e5n henne tar aldrig slut, ibland \u00f6mt och emellan\u00e5t irriterat. Han protesterar lite lamt \u201d Kan vi inte f\u00f6rs\u00f6ka ha lite trevligt\u201d. Men han tar emot omsorgen som ett barn med sj\u00e4lvklarhet att allt handlar om honom<\/p>\n De \u00e4r ett lysande radarpar Joan (Glenn Close) och Joe (Jonathan Pryce). Gifta sedan 40 \u00e5r. Hon intelligent, stark och charmig som l\u00e4gger alla sin kraft p\u00e5 maken, den ber\u00f6mda romanf\u00f6rfattaren. Ett relationsdrama mellan makar men ocks\u00e5 en psykologisk kamp med sig sj\u00e4lv. N\u00e4r sonen b\u00f6rjar ifr\u00e5gas\u00e4tta f\u00f6r\u00e4ldrarnas f\u00f6rh\u00e5llande st\u00e4lls livet p\u00e5 sin spets. N\u00e4r Joan t\u00e4nker p\u00e5 sitt \u00e4ktenskap och sin roll kommer tvivlet. Visst genomsk\u00e5dar hon sin man, hans uppbl\u00e5sta ego och bristande talang men n\u00e5got m\u00e5ste finnas. Vad \u00e4r annars hela hennes livsg\u00e4rning v\u00e4rd?<\/p>\n Med en historia som k\u00e4nns ytterst v\u00e4lbekant, upph\u00f6jd man som tar stor plats servad och supportad av sin kvinna \u00e4r filmen alltid aktuell. Dialogen \u00e4r naturlig och v\u00e4lskriven. Ett extra plus f\u00f6r att \u00e4ven ett par \u00f6ver 60 \u00e5r kan ha sex p\u00e5 film. Det \u00e4r en film utan en enda long\u00f6r. Jag tycker att man kan ocks\u00e5 se filmen ur ett feministiskt perspektiv. Att kvinnor f\u00e5r den v\u00e5rdande omh\u00e4ndertagande rollen i \u00e4ktenskapet. Att m\u00e4ns yrken och intressen \u00e4r intressantare och att kvinnor blir beundrande \u00e5sk\u00e5dare. Att det aldrig \u00e4r f\u00f6r sent att fundera p\u00e5 sitt liv.<\/p>\n Glenn Close m\u00e5ste man bara \u00e4lska i den h\u00e4r filmen. Det \u00e4r sk\u00e5despeleri av h\u00f6gsta klass och hon gl\u00e4nser i rollen som \u201dbara fru\u201d. Samspelet med maken , Jonathan Pryce, fungerar som framvuxet ur ett 40-\u00e5rigt \u00e4ktenskap. \u00d6vriga sk\u00e5despelare \u00e4r ocks\u00e5 bra , som Elizabeth McGovern som f\u00f6rfattare, Christian Slater som journalist och sonen Max Irons . <\/p>\n En film f\u00f6r en vuxen biopublik, s\u00e5 \u00e4kta och med lysande sk\u00e5despelare att man bara njuter av filmen.<\/p>\n
\nBetyg 4
\nSvensk biopremi\u00e4r 7 december 2018
\nRegi Bj\u00f6rn Runge<\/p>\n
\nSj\u00e4lv har hon gett upp sina f\u00f6rfattardr\u00f6mmar. Han \u00e4r k\u00e4nd f\u00f6rfattare, van att bli upph\u00f6jd och ber\u00f6md och lyssnad p\u00e5. Trots att han \u00e4r totalt beroende av sin maka har han haft m\u00e5nga kvinnoaff\u00e4rer bredvid \u00e4ktenskapet. N\u00e4r han blir tilldelad Nobelpriset i litteratur \u00e5ker de till Stockholm tillsammans med sonen f\u00f6r att ta emot priset.<\/p>\n