{"id":121363,"date":"2018-11-26T22:28:41","date_gmt":"2018-11-26T21:28:41","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=121363"},"modified":"2018-11-27T08:03:41","modified_gmt":"2018-11-27T07:03:41","slug":"om-frihetsapostel-med-lidelse-och-humor-upprorets-poet-pa-goteborgs-stadsteater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=121363","title":{"rendered":"Om frihetsapostel med lidelse och humor – Upprorets poet p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a>Ola Kjelbye<\/p>\n

Av Jila Mossaed & Rebecca \u00d6rtman med dikter av Forough Farrokhzad<\/p>\n

Regi & koreografi: Rebecca \u00d6rtman<\/p>\n

Scenografi & kostym: Annika Nieminen Bromberg<\/p>\n

Ljus: Max Mitle<\/p>\n

Komposit\u00f6r: Kristin Issa<\/p>\n

I rollerna: Bahareh Razekh Ahmadi, Kristina Issa, Oldoz Javidi, Angelica Negin Radvolt och Sara Zommorodi<\/p>\n

Ett samarbete mellan G\u00f6teborgs Stadsteater, Riksteatern och RATS Teater<\/p>\n

Spelas p\u00e5 Studion G\u00f6teborgs Stadsteater till och med 12\/1 2019 , d\u00e4refter turn\u00e9<\/p>\n

Premi\u00e4r 23\/11 \u00a0 (f\u00f6rest\u00e4llning 24\/11 recenserad)<\/p>\n

 <\/p>\n

I ett s\u00e5 gott som helt igenom kvinnligt projekt lanserar nyskriven dramatik, som inf\u00f6rlivar teater med poesi och musik ,den iranske poeten och filmaren Forough Farrokhzad. Hon var en kvinna med ikonisk status, vars d\u00f6d redan vid trettiotv\u00e5 \u00e5rs \u00e5lder 1967 m\u00e5ste ha chockat hennes f\u00f6ljare. I tabl\u00e5er ber\u00e4ttas hennes biografi och gestaltas\u00a0 den radikala livsfilosofi Farrokhzad hade. Att hon var normbrytare i st\u00e4ndig fejd mot patriarkatet, \u00e5sk\u00e5dligg\u00f6rs p\u00e5 ett b\u00e5de intelligent och lustfyllt s\u00e4tt. Ensemblen, vars ansikten \u00e4r nya f\u00f6r mig bortsett fr\u00e5n Kristina Issa, g\u00e5r lekfullt in och ut ur sina skissartade roller.\u00a0 I egenskap av publikens v\u00e4gledare ses Bahareh Razekh Ahmadi i rollen som Jila Mossaed. Ett smart grepp som g\u00f6r att vi f\u00e5r viktiga fragment om inte bara huvudpersonen – en rebellisk intellektuell – utan ocks\u00e5\u00a0 om manusf\u00f6rfattaren som en kollega, tidigare landsmaninna och nybliven Akademiledamot. Olika tidsplan, likartat f\u00f6rtryck!\u00a0 I sin regi har Rebecca \u00d6rtman jobbat klokt med antydningar, vilket\u00a0 i l\u00e4ngden har mer stimulerande \u00e4n f\u00f6rvirrande effekt. Allt som h\u00e4nder p\u00e5 scen beh\u00f6ver inte f\u00f6rklarar eller ges entydiga l\u00f6sningar.<\/p>\n

Det \u00e4r en mycket fascinerande upps\u00e4ttning, flerdimensionell och rik p\u00e5 konstn\u00e4rliga uttryck. Svartvit film och foton visas, och vi h\u00f6r en s\u00e5ng av Foroughs ber\u00f6mde bror. Att pj\u00e4sen \u00e4r osedvanligt l\u00e5ng f\u00f6r att vara Studion m\u00e4rks inte alls. \u00d6ver tv\u00e5 akter inneh\u00e5ller\u00a0Upprorets poet<\/em>\u00a0 m\u00e5nga olika pusselbitar, om en speciell kvinna som hann g\u00f6ra djupt avtryck under sin alltf\u00f6r korta tid p\u00e5 jorden.\u00a0 Likt en cirkelr\u00f6relse b\u00f6rjar och slutar ensemblen med att skandera samma strof.\u00a0 Foroughs dikter l\u00e4ses i kortare sekvenser av henne sj\u00e4lv respektive Mossaed, eller sjungs med emfas av sk\u00e5despelarna. Drivkrafterna verkar ha varit kvinnlig frig\u00f6relse och erotik parat med naturmystik, n\u00e5got som gjort att hon kopplats ihop med Karin Boye (fast den associationen finns inte med i pj\u00e4sen). Vad som d\u00e4remot \u00e4r ett \u00e5terkommande drag:\u00a0 att markera\u00a0 mot manligt \u00f6versitteri. Genom att ikl\u00e4da sig maskulina kl\u00e4der och gigantiska l\u00f6smustascher, parodierar de med komisk motorik hur sj\u00e4lvgoda m\u00e4n beter sig. Kul och pricks\u00e4ker koreografi som \u00d6rtman utformat. Dessa definitiva ”avr\u00e4ttningar” har sin motpol i scener med brudkl\u00e4nning, svepande lakan,\u00a0 pumps som det viftas med och ljus sensuellt riktat mot\u00a0 bara upp\u00e5tvinklade ben. Den kvinnliga v\u00e4rlden transformerad till en attraktiv polyfoni.<\/p>\n

Scenografen har inte skapat n\u00e5got rum med m\u00f6bler, ist\u00e4llet en kall interi\u00f6r som ibland\u00a0 b\u00e4ddas in av noga genomt\u00e4nkt rekvisita. Vidare ska p\u00e5talas att ljuss\u00e4ttningen \u00e4r mycket lyckosam, rent av magisk att betrakta. Betr\u00e4ffande ensemblen \u00e4r det alltid uppfriskande att f\u00e5 ta del av kunskapen, fr\u00e5n f\u00f6r mig obekanta sk\u00e5despelare, s\u00e5dana som i olika utstr\u00e4ckning representerar det nya Sverige. Meriter har de gott om. De kan sin sak, lyser av sj\u00e4lvf\u00f6rtroende, \u00e4r duktiga var f\u00f6r sig och samtrimmade som kvintett. Hon som \u00e4r v\u00e5r guide har ett naturligt, finslipat tilltal som imponerar. Och Kristin Issa \u00e4r en genrefri komposit\u00f6r som utr\u00e4ttat stord\u00e5d, tillsammans med \u00f6vriga r\u00f6ster och musiker hon haft tillg\u00e5ng till. \u00c4nd\u00e5 vill jag fr\u00e4ckt nog klaga p\u00e5 en fatal brist, n\u00e4mligen att repliker alldeles f\u00f6r ofta inte g\u00e5r fram.\u00a0 Rekommendera dem att l\u00e4ra\u00a0 av exempelvis Sarah Riedel hur man textar f\u00f6r att varje ord ska n\u00e5 ut i salongen. B\u00e5de utbrott och viskningar ska kunna uppfattas. Man binder helt enkelt ris \u00e5t egen rygg n\u00e4r\u00a0 repliker levereras bortv\u00e4nda fr\u00e5n publiken. Annars en excellent produktion som har mycket att s\u00e4ga oss om konstens frig\u00f6rande kraft, inte minst i k\u00f6lvattnet av #metoo.<\/p>\n

\"\"<\/a>Ola Kjelbye<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Ola Kjelbye Av Jila Mossaed & Rebecca \u00d6rtman med dikter av Forough Farrokhzad Regi & koreografi: Rebecca \u00d6rtman Scenografi & kostym: Annika Nieminen Bromberg Ljus: Max Mitle Komposit\u00f6r: Kristin Issa I rollerna: Bahareh Razekh Ahmadi, Kristina Issa, Oldoz Javidi, Angelica Negin Radvolt och Sara Zommorodi Ett samarbete mellan G\u00f6teborgs Stadsteater, Riksteatern och RATS Teater Spelas […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,31],"tags":[],"class_list":{"0":"post-121363","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-film","7":"category-teaterrecension","8":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/121363","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=121363"}],"version-history":[{"count":7,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/121363\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":121372,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/121363\/revisions\/121372"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=121363"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=121363"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=121363"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}