{"id":121079,"date":"2018-11-11T10:26:34","date_gmt":"2018-11-11T09:26:34","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=121079"},"modified":"2018-11-11T10:26:34","modified_gmt":"2018-11-11T09:26:34","slug":"filmrecension-monsters-and-men","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=121079","title":{"rendered":"Filmrecension: Monsters and men"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a>Monsters and men
\n4
\nSvensk biopreim\u00e4r:
\nRegiss\u00f6r: Ronaldo Marcus Green
\nMedverkande: John David Washington, Anthony Ramos och Jasmine Cephas Jones<\/p>\n

I Brooklyns brokiga kvarter patrullerar poliserna nattligen. Ett br\u00e5k uppst\u00e5r d\u00e4r en av konstaplarna skjuter en svart man. Men det \u00e4r h\u00f6gst oklart vad mannen gjort. Kanske fanns ingen anledning. Kanske hade han bara oturen att f\u00f6das med fel hudf\u00e4rg, en hudf\u00e4rg som betyder gl\u00e5pord, misst\u00e4nksamhet och p\u00e5 daglig basis st\u00e4ndigt d\u00f6mande blickar. P\u00e5 avst\u00e5nd observerar ungdomen Manny h\u00e4ndelsen. Via sin mobiltelefon f\u00e5ngar han hela f\u00f6rloppet. Fr\u00e5gan \u00e4r – ska han publicera filmklippet eller ska han radera det?<\/p>\n

Monsters and Men avhandlar tungviktar-\u00e4mnena rasism och \u00f6verv\u00e5ld inom polisen. P\u00e5 amerikanska nyheter h\u00f6r vi dagligen om v\u00e5ldsamheter. Det \u00e4r krig. P\u00e5 gatorna i Brooklyn bataljerar poliser och rasifierade.\u00a0 I filmen f\u00f6ljer vi kommissarie Dennis. John David Washington, Hollywoods nya filxstj\u00e4rna, s\u00e5g vi i h\u00f6stas som den v\u00e5ghalsige Ron i Spike Lees Black Klansman. I Monster and Men spelar han \u00e5ter uniformkl\u00e4dd brottsbek\u00e4mpare\u00a0 ( Vi hoppas att det inte \u00e4r ett d\u00e5ligt omen om att John David redan blivit typecastad). Poliskomissarie Dennis Williams st\u00e4lls in f\u00f6r ett dilemma –\u00a0 ska han f\u00f6rsvara sin k\u00e5r eller ska han kritisera polisens agerande? Som svart man och bilf\u00f6rare blir han sj\u00e4lv stoppad av polis. Detta mina damer, herrar och queers \u00e4r vardagen hos m\u00e5nga svarta personer i ett splittrat USA.<\/p>\n

Monsters and Men skildrar f\u00f6rdomarna fr\u00e5n b\u00e5da h\u00e5ll. Det \u00e4r svarta som drar alla poliser \u00f6ver en kam. Och det \u00e4r den vita bl\u00e5ljuspersonalen som utan anledning stoppar\u00a0 svarta ungdomar p\u00e5 gatan f\u00f6r visitering. Reinaldo Marcus Green \u00e4r en skicklig filmregiss\u00f6r. Hans fragmentariska ber\u00e4ttelser, det uts\u00f6kta sk\u00e5despelet, persongallerian och autenciteten g\u00f6r Monsters and Men till en verklig filmupplevelse. Narrativt tar han en ovanlig v\u00e4g. Precis som i Derek Cianfrances \u201c The place beyond the pines\u201d kretsar Monsters and Men kring flera personer. Green g\u00e5r fr\u00e5n den ena \u00f6ver till den andra. F\u00f6rutom hudf\u00e4rg har de f\u00f6ga gemensamt. Green synar h\u00e4ndelsen ur olika synvinklar. Det breddar ber\u00e4ttelsen. Monsters and men ger inga svar. Utan lyfter en viktig fr\u00e5ga in i biosalongen. Marcus Green \u00e4r finlirets och de sm\u00e5 detaljernas man. Utan moralkakor eller \u00f6vertydlighet dokumenterar han en viktig slice of modern american history som t\u00e5ls att \u00e5terber\u00e4ttas. P\u00e5 \u00e5rets Sundance filmfestival fick Green det prestigefyllda specialpriset. Vi p\u00e5 Kulturbloggen hoppas v\u00e5gen av filmer om svarta personer och tematik kring rasism \u00e4r mera \u00e4n bara \u00e4r en fluga och \u00e4r h\u00e4r f\u00f6r att stanna.<\/p>\n

Petter\u00a0 Stjernstedt<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Monsters and men 4 Svensk biopreim\u00e4r: Regiss\u00f6r: Ronaldo Marcus Green Medverkande: John David Washington, Anthony Ramos och Jasmine Cephas Jones I Brooklyns brokiga kvarter patrullerar poliserna nattligen. Ett br\u00e5k uppst\u00e5r d\u00e4r en av konstaplarna skjuter en svart man. Men det \u00e4r h\u00f6gst oklart vad mannen gjort. Kanske fanns ingen anledning. Kanske hade han bara oturen […]<\/p>\n","protected":false},"author":40,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[51,16,20,13624],"tags":[],"class_list":["post-121079","post","type-post","status-publish","format-standard","category-filmer","category-recension","category-film","category-toppnytt","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/121079","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/40"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=121079"}],"version-history":[{"count":5,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/121079\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":121112,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/121079\/revisions\/121112"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=121079"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=121079"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=121079"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}