{"id":120773,"date":"2018-10-26T08:59:51","date_gmt":"2018-10-26T07:59:51","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=120773"},"modified":"2018-10-26T08:59:51","modified_gmt":"2018-10-26T07:59:51","slug":"teaterkritik-hostsonaten-starka-kvinnor-skriker-skuld-och-samhallsansvar","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=120773","title":{"rendered":"Teaterkritik: H\u00f6stsonaten – Starka kvinnor skriker skuld och samh\u00e4llsansvar"},"content":{"rendered":"
\"\"
Foto: Martin Hellstr\u00f6m<\/figcaption><\/figure>\n

H\u00f6stsonaten<\/strong>
\nAv: Ingmar Bergman (1978)
\nRegi och bearbetning: Kia Berglund
\nScenografi och kostym: Youlian Tabakov
\nMusik: Rikard Borgg\u00e5rd
\nLjus: Anders \u201dShorty\u201d Larsson
\nF\u00f6rest\u00e4llning som recenserar: 25 oktober 2018
\nTeater Giljotin<\/p>\n

Vi vet att relationer mellan m\u00e4nniskor aldrig \u00e4r l\u00e4tta, oavsett hur n\u00e4ra eller fruktsamma de \u00e4r. \u00c4nd\u00e5 \u00e4r det s\u00e5 att samh\u00e4llet programmerat in i oss att blodsbanden mellan m\u00e4nniskor ska vara s\u00e5 mycket mer gl\u00e4djefulla, trygga och mer f\u00f6dande \u00e4n andra relationer. Fast samtidigt k\u00e4nner vi alla till de dysfunktionella familjerelationerna och s\u00f6ker st\u00e4ndigt efter vilka vi \u00e4r n\u00e4r vi inte l\u00e4ngre \u00e4r n\u00e5gons dotter eller morfar. Familjeband st\u00e4ller motkrav p\u00e5 ett s\u00e4tt som inte v\u00e4nskapsband g\u00f6r.<\/p>\n

H\u00f6stsonaten handlar om en karri\u00e4rsinriktad kvinna i musikbranschen. Hemma l\u00e4mnade hon st\u00e4ndigt i alla \u00e5r sina tv\u00e5 d\u00f6ttrar i sin fd makes goda h\u00e4nder. D\u00f6ttrarna (Eva och Helena) utvecklar skilda behov och besvikelser av moderns fr\u00e5nvaro. En olycka leder ocks\u00e5 till att Helena utvecklar n\u00e5gon for av autism och beh\u00f6ver d\u00e4rmed speciell omv\u00e5rdnad. V\u00e5r f\u00f6rest\u00e4llning b\u00f6rjar vid en \u00e5terkomst mellan modern Charlotte och dottern Eva som inte sett p\u00e5 flera \u00e5r.<\/p>\n

Det h\u00e4nder med j\u00e4mna mellanrum att man springer p\u00e5 m\u00e4nniskor som vill skylla alla sina misslyckanden och felsteg, p\u00e5 sin f\u00f6rf\u00e4rliga barndom. Det \u00e4r n\u00e5gon som inte \u00e4lskat dem tillr\u00e4ckligt mycket eller f\u00f6rst\u00e5tt hur de egentligen \u00e4r innerst inne. Med en passiv och aggressiv inst\u00e4llning st\u00e5r man d\u00e4rf\u00f6r d\u00e4r som vuxen helt utan skuld trots att man beter sig illa. Eva ger just precis den tonen av drypande f\u00f6rakt till sin mamma och hela hennes sinnesf\u00f6rvirring paketerar hon med skuld \u201d…det \u00e4r f\u00f6rsent och ingenting kan \u00e4ndras…Jag var bara en docka som du lekte med n\u00e4r du hade lust\u201d. <\/p>\n

Inledningsvis k\u00e4nner jag djup sympati f\u00f6r dotterns vrede och rop p\u00e5 \u201dse mig som jag \u00e4r\u201d, trots drypande sarkasm f\u00f6rst\u00e5r jag hur det lilla barnet i henne k\u00e4nde sig \u00f6vergiven och ensam. Marko-Nord lyckas verkligen f\u00e5nga det br\u00e4ckliga, darrande och skadade f\u00e5gelungen som l\u00e4mnades ensamt att sv\u00e4lta emotionellt i boet. <\/p>\n

Dessutom lyckas karakt\u00e4ren med tiden att utveckla anklagelser och p\u00e5hopp p\u00e5 modern som g\u00f6r att man faktiskt f\u00e5r nog av dottern som g\u00e5r \u00f6ver alla gr\u00e4nser n\u00e4r det g\u00e4ller f\u00f6rnuft. F\u00f6r trots moderns fel och brister v\u00e4nder ens sympati till hennes f\u00f6rdel med tiden eftersom hon \u00e4r rak med sina fel och brister, (\u201dJag lj\u00f6g aldrig om vem jag \u00e4r…\u201d).<\/p>\n

Hos modern finns ingen sj\u00e4lvgodhet utan enbart skryt p.g.a os\u00e4kerhet och d\u00e5lig sj\u00e4lvk\u00e4nsla.
\nDet modern g\u00f6r som anses s\u00e5 f\u00f6rf\u00e4rligt \u00e4r att hon g\u00f6r som m\u00e5nga m\u00e4n alltid gjort d.v.s satsat mer p\u00e5 sin karri\u00e4r \u00e4n p\u00e5 sitt familjeliv. Det kan man ju tycka vad man vill om, men faktum kvarst\u00e5r att det \u00e4r f\u00f6r att modern \u00e4r kvinna som man tar sig r\u00e4tten att anklaga henne s\u00e5 mycket mer. Larsson g\u00f6r en briljant tolkning av en kvinna som vill ha allt, tar f\u00f6r sig, lever som en man och som rastl\u00f6st st\u00e4ndigt l\u00e4mnar familjen trots f\u00f6rs\u00f6ken att vara en b\u00e4ttre mor och hustru, (\u201d…jag l\u00e4ngtade hemifr\u00e5n…\u201d). Hon f\u00f6rs\u00f6ker, men hon \u00e4r emotionellt inkapabel att kunna leva upp till andras behov av att bli bekr\u00e4ftade, trots att hon blir bryskt tillr\u00e4ttavisad bl.a. av kollegor (\u201dVarf\u00f6r stannar du inte hemma hos barn och man och lever ett respektabelt liv?\u201d)<\/p>\n

Scenografin och musiken i upps\u00e4ttningen \u00e4r v\u00e4ldigt spartanskt. Hade det inte varit att Teater Giljotin helgarderat sig med tre stycken klippor och stj\u00e4rnskott p\u00e5 scen, hade ingen i publiken lyckats vara fokuserade p\u00e5 scenen s\u00e5 l\u00e4nge. Kanske hade man behov av en l\u00e5g budget eller s\u00e5 r\u00e4knande man med att kvinnorna ensamma skulle ro hem relationerna utan n\u00e5gra hj\u00e4lpmedel.<\/p>\n

Det mest intressanta med f\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r hur den resonerar kring tolkningsf\u00f6retr\u00e4den, hur vi alla vill l\u00e4gga beslag p\u00e5 hela sanningen som vi sj\u00e4lva misslyckas i den. D\u00f6ttrarna k\u00e4nner sig f\u00f6rsummade och modern k\u00e4nner sig kv\u00e4vd. Ingen av dem verkar vara kapabla att \u00e4lska den andre p\u00e5 ett s\u00e5dant s\u00e4tt att denne blir n\u00f6jd. Vem har d\u00e5 r\u00e4tt att k\u00e4nna sig f\u00f6rsummad? Vem f\u00e5r lov att bli s\u00e5rad? Vem \u00e4r d\u00e5 skyldig? Man skulle \u00f6nska att de n\u00e5gonstans skulle kunna m\u00f6tas p\u00e5 halva v\u00e4gen och prata med varandra p\u00e5 ett s\u00e5dant s\u00e4tt att man \u00e5tminstone kunde s\u00e4ga att man har lyssnat, men inte f\u00f6rst\u00e5tt. Framf\u00f6rallt skulle man \u00f6nska att vi inte i n\u00e4ra relationer g\u00f6r varandra s\u00e5 illa att vi resten av livet skyller v\u00e5ra egna fel och brister p\u00e5 andra och aldrig tar ansvar f\u00f6r v\u00e5r egen utveckling.<\/p>\n

P\u00e5 scen<\/strong>
\nChatarina Larsson (Charlotte Andersgast), Julia Marko-Nord (dottern Eva), Angela Kov\u00e1cs (dottern Helena)<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

H\u00f6stsonaten Av: Ingmar Bergman (1978) Regi och bearbetning: Kia Berglund Scenografi och kostym: Youlian Tabakov Musik: Rikard Borgg\u00e5rd Ljus: Anders \u201dShorty\u201d Larsson F\u00f6rest\u00e4llning som recenserar: 25 oktober 2018 Teater Giljotin Vi vet att relationer mellan m\u00e4nniskor aldrig \u00e4r l\u00e4tta, oavsett hur n\u00e4ra eller fruktsamma de \u00e4r. \u00c4nd\u00e5 \u00e4r det s\u00e5 att samh\u00e4llet programmerat in i […]<\/p>\n","protected":false},"author":32,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,30,31,13624],"tags":[2485,4955,13766,5643,7643],"class_list":["post-120773","post","type-post","status-publish","format-standard","category-recension","category-teater","category-teaterrecension","category-toppnytt","tag-ingmar-bergman","tag-scenkonst","tag-scenkonst-recension","tag-teater-giljotin","tag-teaterkritik","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/120773","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/32"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=120773"}],"version-history":[{"count":4,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/120773\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":120780,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/120773\/revisions\/120780"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=120773"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=120773"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=120773"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}