![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2018\/10\/stolarna650.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Stolarna<\/strong> Stolarna av Ionesco r\u00e4knas till den absurda teatern. Det k\u00e4nns bra, starkt och befriande med en scenupps\u00e4ttning av ett av dessa klassiska absurda draman. I regi av Tobias Theorell och med Johan Ulveson och Kicki Bramberg i rollerna \u00e4r det en f\u00f6rest\u00e4llning med o\u00e4ndligt m\u00e5nga niv\u00e5er och m\u00f6jligheter att tolka vad som h\u00e4nder, eller inte h\u00e4nder. De tv\u00e5 \u00e4ldre personerna, en man och en kvinna, som varit gifta i 75 \u00e5r, s\u00e4ger de. Precis som allt som s\u00e4gs kan vi fundera p\u00e5 hur realistiskt det \u00e4r och vad det egentligen betyder. Gifta i 75 \u00e5r? D\u00e5 b\u00f6r de vara drygt 85 \u00e5r, kanske n\u00e4rmare 90 \u00e5r.<\/p>\n Som allt p\u00e5 scen och absurdism i synnerhet \u00e4r detta \u00f6ppet till tolkning. Jag ser den inte som en v\u00e4rsta mardr\u00f6m. Jag ser den som en drift med mycket av det sociala spelet. Jag gillar absurd teater n\u00e4r den \u00e4r s\u00e5 bra som Ionescos Stolarna, f\u00f6r den kan tala till mig med flera lager, flera niv\u00e5er. <\/p>\n Handlingen utspelar sig i ett rum med en \u00e4ldre gubbe och gumma. De samtalar, b\u00e5de realistiskt och orealistiskt. Samma sak upprepas om och om igen. Det \u00e4r egentligen inte s\u00e5 orealistiskt. Om vi s\u00e4tter och och koncentrerar oss p\u00e5 att lyssna p\u00e5 hur m\u00e4nniskor pratar med varandra kan vi k\u00e4nna igen det som s\u00e4gs p\u00e5 scen. S\u00e5 absurd \u00e4r den vanliga realistiska tillvaron om vi ser p\u00e5 den utan illusioner.<\/p>\n Gubben och gumman sitter och pratar. Efter en stund b\u00f6rjar det komma g\u00e4ster. Gubben har n\u00e4mligen bjudit in den ena framst\u00e5ende g\u00e4ster efter den andra, han ska \u00e4ntligen f\u00f6ra fram sitt budskap. Han har ett budskap till v\u00e4rlden. Denna illusion \u00e4r v\u00e4l \u00e4nnu mer aktuell i dagens v\u00e4rld: tror att vi har n\u00e5got budskap, ett uppdrag, att utf\u00f6ra i och f\u00f6r v\u00e4rlden.<\/p>\n En pj\u00e4s som Stolarna kr\u00e4ver sina sk\u00e5despelare. Den kr\u00e4ver s\u00e5dana erfarna sk\u00e5despelare som just Johan Ulveson och Kicki Bramberg, tv\u00e5 sk\u00e5despelare som har ett brett register och b\u00e5de kan spela komedi och tragedi, f\u00f6r det \u00e4r vad Stolarna \u00e4r f\u00f6r mig: en komisk tragedi eller tragisk komedi.<\/p>\n \u00c4r g\u00e4sterna imagin\u00e4ra? Det \u00e4r ett s\u00e4tt att se pj\u00e4sen. Ett annat s\u00e4tt \u00e4r att se den som en skildring av hur upplevelserna av alla dessa m\u00f6ten g\u00e5r till, alla dessa ytliga samtal, alla dessa meningsl\u00f6sa utbyten av ord. Eller meningsl\u00f6sa? Meningsl\u00f6sa f\u00f6r vem? Hur farsartade \u00e4r m\u00e5nga sociala sammanhang egentligen?<\/p>\n Dramaten ber\u00e4ttar p\u00e5 hemsidan om upps\u00e4ttningen: Den kan handla om att st\u00e4lla sig fr\u00e5gan om vad som \u00e4r v\u00e4rt att leva f\u00f6r. Den kan handla om minnen av livet som varit. Den \u00e4r b\u00e5de komisk, absurd, sorglig och ber\u00f6rande. Den r\u00f6r vid flera niv\u00e5er av v\u00e5rt medvetande och undermedvetna och \u00f6vermedvetna.<\/p>\n P\u00e5 wikipedia om Ionesco: Ionesco utg\u00e5r i sitt f\u00f6rfattarskap fr\u00e5n att den m\u00e4nskliga tillvaron \u00e4r i grunden orimlig och att spr\u00e5ket som meddelelsemedel ocks\u00e5 \u00e4r absurt. Handlingen och dialogen i hans sk\u00e5despel \u00e4r nonsenspr\u00e4glade, verklighetens orsakssammanhang och logikens lagar har upph\u00e4vts. Bakom en grotesk komik finns \u00e5ngest och d\u00f6dsmedvetande.<\/em><\/p>\n Hans pj\u00e4ser blandar ofta rent vardagliga situationer med overkliga, dr\u00f6mliknande inslag. Bland hans pj\u00e4ser \u00e5terfinns f\u00f6rutom Den skalliga primadonnan ocks\u00e5 Stolarna, Lektionen och Nosh\u00f6rningen.<\/p>\n Sedan den 16 februari 1957 har pj\u00e4serna Den skalliga primadonnan och Lektionen (La Le\u00e7on) spelats varje dag p\u00e5 teatern La Huchette i Paris.<\/p>\n I rollerna: Kicki Bramberg och Johan Ulveson<\/p>\n
\nAv Eug\u00e8ne Ionesco
\nRegi Tobias Theorell
\n\u00d6vers\u00e4ttning Sven \u00c5ke Heed
\nScenografi och kostym Ulla Kassius
\nLjusdesign Torben Lendorph
\nPeruk och mask EvaMaria Holm
\nPremi\u00e4r: 11 oktober 2018, M\u00e5larsalen, Dramaaten<\/p>\n![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2018\/10\/stolarna400.jpg\")
Det realistiska har ingen betydelse i en bra absurd pj\u00e4s. Den handlar om annat \u00e4n realism. Regiss\u00f6ren Tobias Theorell s\u00e4ger om pj\u00e4sen: Pj\u00e4sen \u00e4r ju helt skoningsl\u00f6s. N\u00e4r den skrevs 1952 var den ju ocks\u00e5 formm\u00e4ssigt radikal, idag sl\u00e5ss vi mer med att arbeta emot den formen. Som text \u00e4r den helt illusionsl\u00f6s. den visar inte v\u00e4rlden som den borde vra, utan som den i v\u00e4rsta fall \u00e4r. Som v\u00e5r v\u00e4rsta mardr\u00f6m i v\u00e5ra svartaste stunder.<\/em><\/p>\n
\nIonesco sj\u00e4lv kallade Stolarna f\u00f6r en tragisk fars. Det \u00e4r en av efterkrigstidens verkliga klassiker och ett av de fr\u00e4msta exemplen p\u00e5 den absurda teatern. Den har satts upp p\u00e5 Dramaten tidigare, d\u00e5 i regi av Alf Sj\u00f6berg och Allan Edwall och Gertrud Fridh i rollerna som Gubben och Gumman. I all sin absurdism behandlar den djupt m\u00e4nskliga teman som ensamhet, \u00e5ldrande och livets slut. Regisserar g\u00f6r Tobias Theorell, som senast satte upp Anna Karenina p\u00e5 Dramatens stora scen f\u00f6rra \u00e5ret. Tidigare har han bl.a. regisserat Figaros Br\u00f6llop och De stora vidderna p\u00e5 Dramaten.<\/em><\/p>\n![](\"https:\/\/3.bp.blogspot.com\/-Th6nnKv4rh0\/W8CJm_wLP_I\/AAAAAAAAFVg\/xf_xkxRwu7seEw2swZw5Y6ai4iJLPSlZQCLcBGAs\/s1600\/stolarna_0082.jpg\")
<\/a><\/p>\n