{"id":120295,"date":"2018-09-30T15:58:31","date_gmt":"2018-09-30T14:58:31","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=120295"},"modified":"2018-09-30T20:58:04","modified_gmt":"2018-09-30T19:58:04","slug":"valspelad-komplext-relationsdrama-med-flyktingstatus-allt-gott-i-varlden-pa-goteborgs-stadsteater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=120295","title":{"rendered":"V\u00e4lspelat komplext relationsdrama med ”flyktingstatus” – Allt gott i v\u00e4rlden p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a>Ola Kjelbye<\/p>\n

Manus och regi: Paula Stenstr\u00f6m \u00d6hman<\/p>\n

Scenografi, video och ljus: Markus Granqvist<\/p>\n

Kostym: Jenny Nordmark<\/p>\n

Komposit\u00f6r och ljud: Stefan Johansson<\/p>\n

I rollerna: Victoria Olmarker, Rasmus Lindgren, Lisa Lindgren och Benjamin Moliner<\/p>\n

Urpremi\u00e4r 28\/9 2018<\/p>\n

Spelas p\u00e5 Studion G\u00f6teborgs Stadsteater till och med 27\/10<\/p>\n

Invandring och flyktingmottagande \u00e4r oerh\u00f6rt konfrontativa \u00e4mnen.\u00a0 Diskussionen hamnar\u00a0 ofta i svartvita st\u00e4llningstaganden. Nyanserade vinklingar \u00e4r undantag. Det h\u00f6gljudda tonl\u00e4get avspeglas, i den av praktiska orsaker f\u00f6r\u00e4ndrade politiska\u00a0 inriktningen, fr\u00e5n\u00a0 \u00f6ppna v\u00e5ra hj\u00e4rtan till miniminiv\u00e5. Samtidigt som majoriteten i svensk riksdag tvingades byta fot f\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan, p\u00e5gick ett katastroftillst\u00e5nd med tusentals omkomna p\u00e5 Medelhavet. Att belysa vad som beh\u00f6ver l\u00f6sas i\u00a0 migrationens k\u00f6lvatten kan vara extremt laddat. I Almedalen under \u00e5rets politikervecka talade Thomas G\u00fcr utanf\u00f6r domkyrkan om integration utifr\u00e5n ett antal teser. F\u00f6redraget ska ha varit t\u00e4nkv\u00e4rt och sakligt, \u00e4nd\u00e5 l\u00e4t en domprost kyrkklockorna st\u00f6ra d\u00e5 han ville signalera ett tillst\u00e5nd av fara. I ljuset av denna \u00f6verilade handling, \u00e4r det en v\u00e4lg\u00e4rning att belysa problematiken ur omv\u00e4nt perspektiv. Paula Stenstr\u00f6m \u00d6hman, sj\u00e4lv insatt i \u00e4mnet, har valt att dramatisera utifr\u00e5n fr\u00e5gest\u00e4llningen: Vad h\u00e4nder med tv\u00e5 n\u00e4rst\u00e5ende\u00a0 par i \u00f6vre medelklassen n\u00e4r\u00a0 ett av dem best\u00e4mt sig f\u00f6r att ta emot en ensamkommande flykting?<\/p>\n

Allt gott i v\u00e4rlden\u00a0<\/em>\u00e4r\u00a0 m\u00e5ngtydig, st\u00e4ller fr\u00e5gor och rymmer psykologiskt br\u00e5ddjup.\u00a0 Handlar mycket om att r\u00f6ra sig i sp\u00e4nningsf\u00e4ltet mellan tillit och misstro. Ett omdebatterat begrepp som\u00a0 ”godhetsknarkare” dissekeras av den raffinerade manusf\u00f6rfattaren.\u00a0Det h\u00e4r \u00e4r bra f\u00f6r oss,\u00a0<\/em>kommenterar mannen (Rasmus Lindgren) som fattade det avg\u00f6rande gemensamma beslutet, medan kvinnan i referensfamiljen (Lisa Lindgren) replikerar att vi var bland de f\u00f6rsta p\u00e5 Centralen som delade ut lyxig mat till nyanl\u00e4nda, vars tacksamhet bara var en bonus.<\/p>\n

Scenografin g\u00e5r i vitt och beigt, visar ett stilfullt kalt rum med soffor och mycket plast.\u00a0 K\u00f6ket i bakgrunden h\u00e5ller p\u00e5 att renoveras. Anm\u00e4rkningsv\u00e4rt\u00a0 att scenografin \u00e4r statisk, en och samma under enaktarens halvannan timme. Remarkabelt ocks\u00e5 att inga sortier sker. Sk\u00e5despelarna blir kvar p\u00e5 scen \u00e4ven n\u00e4r de inte har repliker.\u00a0 Varje \u00f6verg\u00e5ng\u00a0 markeras ist\u00e4llet med blinkande ljus och ljudknaster, vilket blir till ett smidigt ber\u00e4ttartekniskt grepp. Den nykomponerade musiken matchar utm\u00e4rkt ovissheten i texten,\u00a0 kan varken h\u00e4rledas till k\u00e4nslor av tillf\u00f6rsikt eller oro. \u00a0 Nonfigurativa ( skulle kunna vara ett \u00f6ga inledningsvis), gr\u00f6naktiga videoprojektioner k\u00e4nns mer \u00f6desm\u00e4ttade.<\/p>\n

Paren har r\u00e5d med exklusiva utlandssemestrar och st\u00e4dhj\u00e4lp. Joar och Danne m\u00f6ttes p\u00e5 filmskola. Joar\u00a0 gick vidare och blev prisad reklamfilmare, har initialt en id\u00e9 att dokumentera det enskilda flyktingmottagandet. I \u00f6vrigt avsl\u00f6jas inte mycket om hur paren f\u00f6rs\u00f6rjer sig.\u00a0 M\u00e4nnens respektive \u00e4r tajta v\u00e4ninnor, fast Tanja tycker att Pernilla inte anf\u00f6rtror sig. \u00d6verenergiska tv\u00e5barnsmamman \u00e4r \u00e4nd\u00e5 medveten om det trauma Pernilla hamnat i, p\u00e5 grund av att hon f\u00f6rlorat ett barn, inser d\u00e4rf\u00f6r den \u00f6verh\u00e4ngande kompensatoriska risken. Visar sig att\u00a0 Tanja och Danne blir l\u00e5ngt mer \u00e4n bara referensfamilj.<\/p>\n

Kanske b\u00e4sta tecknet p\u00e5 pj\u00e4sens tvetydighet levereras redan f\u00f6rsta minuterna, n\u00e4r Rasmus Lindgren\u00a0 utbrister f\u00f6rv\u00e5nat att vi \u00e4r m\u00e5nga. Ska vi i salongen symbolisera asyls\u00f6kande eller beslutsfattare som godk\u00e4nner familjehem? Den ensamkommande pojken (Liam)\u00a0 f\u00f6rekommer inte fysiskt eller visuellt,\u00a0 ytterligare en dramatisk komplikation. Ist\u00e4llet f\u00f6rvridna ansiktsuttryck n\u00e4r han p\u00e5 l\u00e4nk(?) ber\u00e4ttar om grymma umb\u00e4randen som f\u00f6regick ankomsten till Sverige.<\/p>\n

Som framg\u00e5tt en angel\u00e4gen historia med flera ing\u00e5ngar placerad i en sv\u00e5r\u00f6versk\u00e5dlig samtid.\u00a0 Den kombinerade sysslan\u00a0 skriva och regissera \u00e4r generellt vansklig, men h\u00e4r fungerar det utan inv\u00e4ndningar. F\u00f6rmodligen har de tv\u00e5 kvinnliga dramaturgerna haft positiv inverkan. Olmarker f\u00e5r inte m\u00f6jlighet till publikfriande sarkasmer, portr\u00e4tterar ist\u00e4llet k\u00e4nsligt en kvinna med anknytningsproblematik som v\u00e4nder sig in\u00e5t. Lisa Lindgren skildrar \u00e5 sin sida hennes motpol vars omsorger och funderingar \u00e5sk\u00e5dligg\u00f6rs glimrande. M\u00e4nnen ikl\u00e4ds mer utagerande roller, samtidigt som de\u00a0 reflekterar \u00f6ver uppkomna incidenter. Benjamin Moliner som\u00a0 alternerar mellan G\u00f6teborgs tv\u00e5 ledande teaterhus, g\u00f6r mycket v\u00e4l ifr\u00e5n sig.\u00a0 Han ger framg\u00e5ngsfasadens sprickor ett ansikte, vilket i \u00e4n h\u00f6gre grad st\u00e4mmer in p\u00e5 Rasmus Lindgren. Hans grubblande karakt\u00e4r \u00e4r minnesv\u00e4rd. Det \u00e4r som s\u00e5 ofta f\u00f6rr n\u00e5got s\u00e4rskilt med den mannens sk\u00e5despeleri, hans tydligt markerade inspel och reaktioner lyfter agerandet till\u00a0 absolut toppniv\u00e5. Rasmus Lindgren estetik tycks mig pr\u00e4glad av method acting utan att p\u00e5\u00a0 g\u00e5 till \u00f6verdrift. Finns f\u00e5 av hans sinnrika sort i landet.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

\"\"<\/a>Foton Ola Kjelbye<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Ola Kjelbye Manus och regi: Paula Stenstr\u00f6m \u00d6hman Scenografi, video och ljus: Markus Granqvist Kostym: Jenny Nordmark Komposit\u00f6r och ljud: Stefan Johansson I rollerna: Victoria Olmarker, Rasmus Lindgren, Lisa Lindgren och Benjamin Moliner Urpremi\u00e4r 28\/9 2018 Spelas p\u00e5 Studion G\u00f6teborgs Stadsteater till och med 27\/10 Invandring och flyktingmottagande \u00e4r oerh\u00f6rt konfrontativa \u00e4mnen.\u00a0 Diskussionen hamnar\u00a0 ofta […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,31],"tags":[],"class_list":["post-120295","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/120295","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=120295"}],"version-history":[{"count":10,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/120295\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":120313,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/120295\/revisions\/120313"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=120295"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=120295"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=120295"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}