{"id":119554,"date":"2018-08-22T08:16:52","date_gmt":"2018-08-22T07:16:52","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=119554"},"modified":"2018-08-22T17:45:48","modified_gmt":"2018-08-22T16:45:48","slug":"ystad-sweden-jazzfestival-jazzigt-av-adlaste-valor","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=119554","title":{"rendered":"Ystad Sweden Jazzfestival – Jazzigt av \u00e4dlaste val\u00f6r"},"content":{"rendered":"

1-5\/8 2018<\/strong><\/p>\n

Ystad Jazzfestival<\/strong><\/p>\n

\"\"<\/a>Markus F\u00e4gersten<\/p>\n

H\u00f6g tid att redovisa resterande godbitar fr\u00e5n fem intensiva dygn i Sk\u00e5ne, \u00f6verv\u00e4ldigande dygn som sk\u00e4mde bort oss musik\u00e4lskare. Varf\u00f6r inte b\u00f6rja med en \u00e5terkommande helkvinnlig programpunkt? I \u00e5r hette det europeiska projektet Elin Larsson ”Crossing Borders.\u00a0<\/strong>Dj\u00e4rvt expressiva saxofonisten hade satt ihop en\u00a0 septett, enkom f\u00f6r detta exklusiva gig p\u00e5 Ystad Saltsj\u00f6bad. Musikerna som tr\u00e4ffades\u00a0 f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen n\u00e4r de repade dagen f\u00f6re konsert, kom fr\u00e5n Sverige (Elin + pianisten Fanny Gunnarsson), Danmark, Tyskland, Frankrike och Portugal. \u00a0 Genomg\u00e5ende hade man skrivit kompositioner som blandade innerligt och\u00a0 sv\u00e4ngigt med oborstade inslag. Spr\u00e4ck \u00e4r inte precis\u00a0 min bag. Emellertid,\u00a0 helheten, sp\u00e4nnvidden och faktiskt \u00e4ven stilbrotten uppskattades. Befriande n\u00e4r duktiga instrumentalister l\u00e4t harmonibildning ta \u00f6ver och\u00a0 f\u00f6rdelas\u00a0 \u00f6ver \u00f6ppna f\u00e4lt. \u00a0 Night of Stars , <\/em>Imaginary Fool,\u00a0<\/em> Tracking<\/em> och den lyriska finalen, var russinen jag plockade ur\u00a0 en v\u00e4lsmakande kaka. Ensemblespelet\u00a0 grandiost! Blev d\u00e4rtill mycket f\u00f6rtjust i basspelet fr\u00e5n Ida Hvid, vars runda toner galant fyllde i och markerade takten.<\/p>\n

\"\"<\/a>Harri Paavolainen<\/p>\n

P\u00e5 festival kan uppt\u00e4ckter g\u00f6ras. Ett av mina st\u00f6rsta fynd blev\u00a0Phronesis<\/strong>, vars v\u00e4lutbildade medlemmar \u00e4r Ivo Neame fr\u00e5n England p\u00e5 flygel, danske Jasper H\u00f6iby p\u00e5 bas\u00a0 samt skandinaven Anton Eger bakom trummorna. De har i brittisk tidskrift betecknats som den mest fantasifulla pianotrio som kommit fram efter EST. Och de ber\u00f6mmande orden har fog f\u00f6r sig. Phronesis har existerat i tolv \u00e5r,\u00a0 gett ut \u00e5tta\u00a0 album, f\u00e5tt prestigefyllda utm\u00e4rkelser och turnerar flitigt. Suver\u00e4n akustik med kraftfullt ljud, n\u00e4r de enligt uppgift, framf\u00f6r ett slumpm\u00e4ssigt urval av sina sextio l\u00e5tar p\u00e5 konstmuseet. Trion som s\u00f6ml\u00f6st och omv\u00e4lvande v\u00e4ver\u00a0 eggande m\u00f6nster, utan att tappa i\u00a0 melodisk styrka, kan emellan\u00e5t l\u00e5ta likt Chick Corea Acoustic Trio. De rivstartar genom explosioner fr\u00e5n norskf\u00f6dde\u00a0 batteristen, vars hyperaktiva polyrytmik stundtals tenderar att stj\u00e4la uppm\u00e4rksamheten. P\u00e5 ett fenomenalt vis utvinns klanger och beats i varierande tempo. Anm\u00e4rkningsv\u00e4rda l\u00f6pningar och pregnant bas \u00e4r andra avg\u00f6rande komponenter, n\u00e4r enast\u00e5ende kemi uppst\u00e5r. Musiken har en undflyende, fram\u00e5triktad och integrerande karakt\u00e4r, utan\u00a0 naturliga referenser. En gl\u00e4djekick att f\u00e5 g\u00e5 in i deras f\u00f6rf\u00f6riska nyskapande universum.<\/p>\n

\"\"<\/a>Markus F\u00e4gersten<\/p>\n

Ytterligare en ok\u00e4nd akt f\u00f6r undertecknad var\u00a0Trudy Kerr Quartet\u00a0<\/strong>feat\u00a0Jukka Perko.\u00a0<\/strong>Vad som undf\u00e4gnades: raffinerad vokaljazz ur en repertoar uteslutande f\u00f6rknippad med Paul Desmond,\u00a0 altsaxofonisten av det coola snittet som jag har n\u00e5gra skivor med. Hans rena spelstil personifierades f\u00f6rtr\u00e4ffligt av instrumentkollegan Perko. Australiensiska Kerr \u00e4r bosatt i England, gift med kvartettens basist och har gjort ett antal skivor.\u00a0 Hon har en behaglig, sval r\u00f6st och fraserar ypperligt, varje stavelse g\u00e5r fram. Musikerna tassar mycket f\u00f6ljsamt med, alternativt trycker p\u00e5 i mer fartfyllda intrikata nummer.\u00a0 L\u00e4ttsamt utan att det riskerade bli utsl\u00e4tat. Kerr ber\u00e4ttar om s\u00e5ngernas tillkomst, framkommer att hon sj\u00e4lv skrivit flera texter.\u00a0 Det \u00e4r sofistikerat och mycket beg\u00e5vat utf\u00f6rt, alldeles s\u00e4rskilt som det \u00e4r premi\u00e4r f\u00f6r materialet live. Man \u00e4r h\u00e4rligt synkade. \u00e4ven n\u00e4r arren \u00e4r kluriga.\u00a0 I tungvrickande\u00a0Take Five\u00a0<\/em>h\u00f6rs saxofon p\u00e5 h\u00f6gvarv och holl\u00e4ndske trumslagen Sebastian de Krom sl\u00e4pper loss. F\u00e4ste mig ocks\u00e5 vid eminente pianisten Tom Cawley.\u00a0Mrs. Robinson\u00a0<\/em>i jazztakt utvecklades till en fascinerande omtolkning.<\/p>\n

\"\"<\/a>Harri Paavolainen<\/p>\n

Gunnar Eriksson & Rilkeensemblen\u00a0<\/strong>tillsammans med\u00a0Georg Riedel (bas), Jan Allan (trumpet)\u00a0<\/strong>och\u00a0Mats Eriksson (gitarr)\u00a0<\/strong>genomf\u00f6rde programmet M\u00e4nniskans dagar – Lars Gullin 90 i S:ta Maria Kyrka.\u00a0 Under sin alltf\u00f6r korta levnad hann Gullin samarbeta med Gunnar Eriksson, roades av att tons\u00e4tta f\u00f6r k\u00f6r,\u00a0 g\u00e4rna bibliska motiv. (Kan flika in\u00a0 att jag\u00a0 h\u00f6rt den v\u00e4rldsber\u00f6mde barytonsaxofonisten och komposit\u00f6ren live.) Blev en andaktsfull konsert med\u00a0 h\u00f6gkvalitativ\u00a0 k\u00f6r, fina arrangemang och utm\u00e4rkta instrumentalister. Men resulterade trots det i en halv besvikelse p\u00e5 grund av att s\u00e5ngen saknade ”vingar”,\u00a0 inte\u00a0 sv\u00e4vade genom luften till min plats snett bakom predikstolen.\u00a0 En skuffelse var d\u00e4rtill att den planerade saxofonisten hade f\u00e5tt f\u00f6rhinder,\u00a0 n\u00e5gon vikarie hade inte kunnat uppbringas. M\u00e5nga ingredienser var f\u00f6rst\u00e5s till bel\u00e5tenhet. Klangen, rymden och fridfullheten ska framh\u00e4vas; liksom den\u00a0 k\u00e4rva och klara tonen. Andra f\u00f6rtjusande faktorer var excellent trumpetande av nestorn Jan Allan, j\u00e4mte uts\u00f6kta ackordf\u00f6ljder fr\u00e5n Mats Eriksson – son till k\u00f6rledaren.\u00a0 Merparten av konserten skedde utan avbrott. Finst\u00e4mda sakrala tong\u00e5ngar som fusionerades med kammarjazz.<\/p>\n

\"\"<\/a>Kenny Fransson<\/p>\n

Ett modernistiskt storband jag f\u00f6ljt i decennier \u00e4r fantastiska Bohusl\u00e4n Big Band, <\/strong>vars samarbete med israeliske trumpetaren\u00a0Avishai Cohen<\/b> blev festivalens enda konsert i sitt slag. Os\u00e4ker p\u00e5 om ortodoxa storbandsfans fick sitt lystm\u00e4te tillgodosett, d\u00e5 Cohen g\u00e4rna \u00e4gnar sig \u00e5t utforskande tonspr\u00e5k, kan liknas vid Mellan\u00f6sterns svar p\u00e5 Gil Evans. Mannen med rykte som allvarsam natur, har en osedvanligt b\u00e4rkraftig, innovativ ton i sitt spel. I sina\u00a0 kompositioner m\u00e4rks att han har n\u00e5got eget att tillf\u00f6ra BBB. En omst\u00e4ndighet i och med Cohens omfattande solistutrymme, \u00e4r att bl\u00e5ssektionerna l\u00e5nga stunder blir overksamma, vilket \u00e4r synd n\u00e4r de ju har ett s\u00e5dant otrolig unison tontr\u00e4ff. En fr\u00f6jd att h\u00f6ra dem n\u00e4r de v\u00e4l till\u00e5ts trycka p\u00e5 maximalt och n\u00e5gra solistinsatser finns inspr\u00e4ngda.\u00a0 De som \u00f6verlag har mest aktiva roller \u00e4r trumslagare G\u00f6ran Kroon, pianisten Stefan Wingefors och basisten Yasuhito Mori p\u00e5 bas, en position de lyckas hantera p\u00e5 ett f\u00f6rn\u00e4mligt vis. Alla arrangemang hade tillverkats av eminente Niclas Rydh. Musikernas professionalism appl\u00e5derades av deras g\u00e4st som tr\u00e4ffade storbandet f\u00f6rst dagen f\u00f6re(!) konsert.\u00a0 Betagande, fabul\u00f6st spel \u00f6ver hela linjen.\u00a0 Kul att man stoppat in\u00a0Goodbye Porkpie Hat\u00a0<\/em>bland en radda utmanande original.<\/p>\n

\"\"<\/a>Harri Paavolainen<\/p>\n

Missade omkring en halvtimme av tillst\u00e4llningen vill \u00e4nd\u00e5 passa p\u00e5 att f\u00f6rmedla intryck av \u00e4nnu en trevlig formation jag inte hade koll p\u00e5. \u00a0Trinity<\/strong> med Andreas Hellkvist, Karl Olandersson och Ali Djeridi bildades 2005, har nu fyra album i ryggs\u00e4cken. Konserten var liktydigt med release f\u00f6r ny skiva. Deras grej \u00e4r att lira orgeljazz garnerad med gl\u00f6dhet trumpet och att elegant fl\u00e4ta ihop instrumenten. Repertoaren best\u00e5r av v\u00e4lk\u00e4nda melodier som f\u00f6rf\u00f6riskt omvandlas, ges ny skepnad. Inte bara utlovade American Songbook anv\u00e4nds, utan ocks\u00e5 melankoliska vismelodier fr\u00e5n Ted G\u00e4rdestad och Barbro H\u00f6rberg. Hellkvist sk\u00f6ter mellansnacket, definierar medlemmarnas positioner i termer av fr\u00e4lsaren p\u00e5 toppen, rytmiska fundamentet och den som fyller ut mellanrummen (han sj\u00e4lv).\u00a0 Oreserverad gl\u00e4dje \u00f6ver detta synnerligen gedigna hantverk! Om\u00f6jligt att undg\u00e5 notera Olanderssons otroliga skicklighet, sk\u00e4let till att han s\u00e5 ofta anlitas. Karls svidande vackra trumpetspel h\u00e5ller ofattbart h\u00f6g niv\u00e5. Efter l\u00e4ckert orgelgroove i\u00a0The Preacher\u00a0<\/em>(H. Silver) , ger han sig h\u00e4n och sprider distinkta h\u00f6ga toner nedanf\u00f6r scen bland saliga \u00e5h\u00f6rare.<\/p>\n

\"\"<\/a> \u00a0 \u00a0\"\"<\/a>Harri Paavolainen<\/p>\n

Claire Martin\u00a0<\/strong>och hennes svensk\/ danska grupp gav mitt p\u00e5 dagen konsert p\u00e5 temat ”celebrating the music of Wes Montgomery”.\u00a0 Jim Mullen var i programmet angiven som gitarrsolist. N\u00e4r han p\u00e5annonserades \u00e4ntrade \u00f6verraskande \u00a0Erik S\u00f6derlind<\/strong> scenen, d\u00e5 Mullen blivit sjuk efter att de b\u00e5da\u00a0 spelat ihop i London. P\u00e5verkade inte alls standarden eftersom S\u00f6derlind har djupa insikter i musiken som emanerar fr\u00e5n inflytelserike Montgomery (1923-1968). Det smidiga kompet med Kristian Leth (trummor) som ankare var danskt, medan melodierna exekverades av n\u00e4mnde S\u00f6derlind i par med f\u00f6rn\u00e4mlige pianisten Magnus Hjorth.\u00a0 En mycket l trivsam utomhuskonsert med en konstellation som inte tidigare spelat ihop! Med den omst\u00e4ndigheten i \u00e5tanke, m\u00e5ste utfallet ses som sensationellt lyckosamt.\u00a0 Meriterade, chosefria Martin\u00a0 ber\u00e4ttar\u00a0 om komposit\u00f6ren. Sjunger g\u00f6r hon med str\u00e4v, l\u00e4tt besl\u00f6jad r\u00f6st. Utan att ha remarkabelt omf\u00e5ng bottnar hon fullkomligt –\u00a0 genom nyanser, knivskarp diktion och f\u00f6red\u00f6mlig tontr\u00e4ff. Flera av hennes v\u00e4nner stod f\u00f6r texterna.\u00a0 I perfekt akustik utkristalliseras varje instrument, musikernas sofistikerade teknik uppenbaras. Skiftade h\u00e4lsosamt mellan v\u00e4rldens drag och lugna tong\u00e5ngar. I ett program utan svackor h\u00f6gst p\u00e5 betygstoppen: Leila, Bumpin\u00b4 On Sunset\u00a0<\/em>samt\u00a0Full House.<\/em><\/p>\n

\"\"<\/a>Markus F\u00e4gersten<\/p>\n

John Venkiah trio\u00a0<\/strong>var en trevlig pianotrio, vars existens jag varit ovetande om.\u00a0 De best\u00e5r f\u00f6rutom sin engelske ledare – som jobbat mycket i Sverige – av Simon Pettersson p\u00e5 bas och Kristoffer Rostedt p\u00e5 trummor.\u00a0 Rostedt \u00e4r en fascinerande sensitiv batterist, som jag h\u00f6rt med Mimi Terris. Man koncentrerar sig p\u00e5 titlar fr\u00e5n senaste skiva\u00a0Elevation<\/em>. Utan att det l\u00e5ter inst\u00e4llsamt serveras vi\u00a0 ljuva klanger, av tre j\u00e4mb\u00f6rdiga parter i\u00a0 tillfredsst\u00e4llande ljud utomhus. Var of\u00f6rberedd p\u00e5 att Venkiah vokalt spetsar flera alster, trots t\u00e4mligen begr\u00e4nsad kapacitet som crooner. En av f\u00e5 standards trion tolkar \u00e4r signerad Dave Brubeck. Efter en dryg timme avrundas med en udda version av\u00a0What A Difference A Day Makes.\u00a0<\/em>Mitt samlade intryck splittrat, vilket har att g\u00f6ra med oj\u00e4mn kvalitet p\u00e5 materialet. N\u00e4r de f\u00e5r komponenterna att st\u00e4mma m\u00e4rks beg\u00e5vningen och det lyh\u00f6rda samspelet, njutbara sekvenser som avsl\u00f6jar\u00a0 Brad Mehldau som en inspirationsk\u00e4lla. \u00a0 Topprestationer h\u00f6rdes i sorgset pr\u00e4glade Condolence <\/em>j\u00e4mte fartfyllda Recreation.<\/em> F\u00f6re konserten fick Venkiah ta emot Treklangstipendiet.<\/p>\n

\"\"<\/a>Markus F\u00e4gersten<\/p>\n

Arrang\u00f6rerna hade satt samman en sprakande finalgala i Ystad Arena, givetvis regisserad av Jan Lundgren och hans kompanjon Nils Landgren. Man gav n\u00e5gra smakprov fr\u00e5n kommande platta. \u00a0 V\u00e4rdparets omgivning bestod av str\u00e5kensemblen Musica Vitae (arr Martin Berggren), Lundgrens ordinarie trio och Landgrens Funk Unit. Som om det inte vore nog f\u00f6rgylldes f\u00f6rest\u00e4llningen ett sn\u00e4pp till, av g\u00e4sterna Paulo Fresu, Wolfgang Haffner och Jukka Perko.\u00a0 Den ystra, MYCKET varierade galan \u00a0 p\u00e5gick i \u00f6ver tv\u00e5 och halv timme nonstop. Innan v\u00e4rml\u00e4nningen k\u00e4nd f\u00f6r sin vinr\u00f6da trombon, hade f\u00e5tt publiken p\u00e5 f\u00f6tter, k\u00e4ndes funksnubbarna rej\u00e4lt malplacerade som aftonens clou.\u00a0 Lyckligtvis funkade i slut\u00e4ndan konceptet att l\u00e5ta dem k\u00f6ra tunggung, direkt efter stillsam avdelning i Some Other Time <\/em>(Bernstein) och Jan Johansson.\u00a0 Festen gick i m\u00e5l med alla medverkande p\u00e5 scen featuring tre\u00a0 totalsynkade trumslagare. De enda icke optimala momenten\u00a0 var Landgren i rollen som balladvokalist. I \u00f6vrigt ett p\u00e4rlband av h\u00f6jdpunkter!\u00a0 Magnifikt handlag med Steinway-flygeln fr\u00e5n Lundgren, Haffner verkst\u00e4llde\u00a0 hejdundrande bravader, slog gnistor om trumpetspelet fr\u00e5n Fresu, Monteverdi tolkades gudomligt p\u00e5 duo, delikata inpass fr\u00e5n Perko, \u00f6dmjuk varsamhet fr\u00e5n pianotrion (Lundgren – Mattias Svensson – Zoltan Cs\u00f6rsz) med mera.\u00a0 L\u00e4gg d\u00e4rtill ypperligt ljud n\u00e4r yta och djup, l\u00e4ttsinne och seriositet, renderade i \u00f6nskv\u00e4rda kontraster.<\/p>\n

p.s\u00a0Ellen Andersson Quartet\u00a0<\/strong>\u00f6vertygade som vanligt, om \u00e4n inte lika drabbande som tidigare g\u00e5nger jag sett dem. D\u00e5 jag recenserat dem i fjol s\u00e4tter jag punkt h\u00e4r f\u00f6r min rapportering.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

1-5\/8 2018 Ystad Jazzfestival Markus F\u00e4gersten H\u00f6g tid att redovisa resterande godbitar fr\u00e5n fem intensiva dygn i Sk\u00e5ne, \u00f6verv\u00e4ldigande dygn som sk\u00e4mde bort oss musik\u00e4lskare. Varf\u00f6r inte b\u00f6rja med en \u00e5terkommande helkvinnlig programpunkt? I \u00e5r hette det europeiska projektet Elin Larsson ”Crossing Borders.\u00a0Dj\u00e4rvt expressiva saxofonisten hade satt ihop en\u00a0 septett, enkom f\u00f6r detta exklusiva gig […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,20],"tags":[],"class_list":["post-119554","post","type-post","status-publish","format-standard","category-musik","category-recension","category-film","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/119554","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=119554"}],"version-history":[{"count":13,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/119554\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":119653,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/119554\/revisions\/119653"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=119554"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=119554"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=119554"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}