![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2018\/03\/saknaden.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Saknaden
\nBetyg 4
\nSvensk biopremi\u00e4r 6 april 218
\nRegi Andrej Zvjagintsev<\/p>\n
En av de mest deprimerande filmer jag sett. En konsekvent genomf\u00f6rd skildring av totalt egofixerade vuxna. Ingmar Bergmans filmer var komedier i j\u00e4mf\u00f6relse och Bergman en gl\u00e4djespridare, j\u00e4mf\u00f6relsevis. Det h\u00e4r \u00e4r en av de svartaste draman jag sett.<\/p>\n
Den ryska regiss\u00f6ren Andrej Zvjagintsev \u00e4r en av de i s\u00e4rklass mest intressanta nutida regiss\u00f6rerna vars filmer definitivt inte flyter i mainstream-f\u00e5ran. Han har hyllats av kritiker f\u00f6r sina tidigare filmer som
\nLeviathan, \u00c5terkomsten, Elena.<\/p>\n
Nu \u00e4r han tillbaka med ett m\u00f6rkt drama, Saknaden, som mottag juryns pris vid filmfestivalen i Cannes och var Oscarnominerad f\u00f6r B\u00e4sta icke-engelskspr\u00e5kiga film. Men \u00e4ven om filmen \u00e4r konsekvent genomf\u00f6rt \u00e4r det den av hans filmer jag sett som samtidigt \u00e4r mest seg. Det beror p\u00e5 flera saker, framf\u00f6r allt att filmen talar till v\u00e5rt undermedvetna och det som s\u00e4gs \u00e4r v\u00e4ldigt s\u00e4llan vad som egentligen s\u00e4gs. Det \u00e4r en m\u00f6rk, m\u00f6rk, m\u00f6rk film, en tragisk ber\u00e4ttelse om Boris och Zhenya \u00e4r mitt uppe i en slitig skilsm\u00e4ssa. <\/p>\n
De gr\u00e4lar hela tiden och h\u00e5ller p\u00e5 att s\u00e4lja l\u00e4genheten s\u00e5 att de kan komma vidare i sina liv. Boris har tr\u00e4ffat en yngre kvinna som \u00e4r gravid och v\u00e4ntar hans barn. Zhenya har tr\u00e4ffat en n\u00e5got \u00e4ldre f\u00f6rm\u00f6gen man som \u00e4r hennes \u00e4lskare. De skriker p\u00e5 varandra p\u00e5 n\u00e4tterna medan deras tolv\u00e5rige son Alyosha st\u00e5r g\u00f6md med stora t\u00e5rar och lyssnar. De br\u00e5kar om honom ocks\u00e5. Ingen av dem vill ha sonen med i sitt nya f\u00f6rh\u00e5llande.<\/p>\n
Den som verkar mest mjuk av de tv\u00e5 \u00e4r pappan, Boris, som verkar f\u00e4st vid sin son medan modern Zhenya \u00f6ppet ber\u00e4ttar att hon \u00e5ngrar att hon inte gjorde abort. Zhenya \u00e4r en av de vidrigaste kvinnoportr\u00e4tt jag sett p\u00e5 film. <\/p>\n
Mitt i denna s\u00f6rja f\u00f6rsvinner Alyosha. Sp\u00e5rl\u00f6st. Vi f\u00e5r se hur polis avvaktar m\u00e5nga dagar med att ens efterlysa pojken. Kanske \u00e4r det rysk byr\u00e5krati regiss\u00f6ren vill skildra med det. De enda som tar f\u00f6rsvinnandet p\u00e5 allvar \u00e4r en v\u00e4lorganiserad grupp volont\u00e4rer som ordnar s\u00f6kaktioner och s\u00e4tter upp affischer.<\/p>\n
Regiss\u00f6ren har valt att ofta ha en stillast\u00e5ende kamera d\u00e4r det \u00e4r m\u00e4nniskorna som r\u00f6r sig, ofta att vi ser m\u00e4nniskorna bakifr\u00e5n. Det ger en stark k\u00e4nsla av dokument\u00e4rt skildrande, av verklighet. Det \u00e4r ju s\u00e5 vi ser verkligheten. I verkligheten zoomas inte n\u00e4rbilder in p\u00e5 m\u00e4nniskor n\u00e4r vi vill betrakta n\u00e5got p\u00e5 avst\u00e5nd. <\/p>\n
Filmens ber\u00e4ttelse \u00e4r oerh\u00f6rt sorglig och kryper under skinnet p\u00e5 mig. Jag kan inte gl\u00f6mma den. Den \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r v\u00e4lgjord. Samtidigt \u00e4r den s\u00e5 hemsk att jag helst inte hade sett den. Jag vill inte tro att vuxna m\u00e4nniskor kan vara s\u00e5 hemska mot sina barn.<\/p>\n