{"id":115977,"date":"2018-02-23T08:49:17","date_gmt":"2018-02-23T07:49:17","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=115977"},"modified":"2018-02-23T08:57:25","modified_gmt":"2018-02-23T07:57:25","slug":"langtan-teaterkritik-svidande-om-svek-och-arbetarklassens-vandor","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=115977","title":{"rendered":"L\u00e4ngtan (Teaterkritik) – Svidande om svek och arbetarklassens v\u00e5ndor"},"content":{"rendered":"

\"\"\u00a0<\/a>\"\"<\/a><\/p>\n

<\/div>\n

Titel: L\u00e4ngtan
\nManus: Anna Jordan<\/span>
\n\u00c5ldersgr\u00e4ns: 15 \u00e5r.
\nPremi\u00e4r: 21 februari
\n<\/span>Med: Filip Johansson, Alexander Jubell, Maria Zakrisson Mortensson, Louise Ryme
\n<\/span>\u00d6vers\u00e4ttning: Joachim Sieg\u00e5rd
\n<\/span>Regi: Michaela Granit
\n<\/span>Scenografi: Karin Lind
\n<\/span>Musik och ljuddesign: Daniel Douhan
\nLjusdesign: Kevin Wyn-Jones
\nKostymdesign: Maria felldin
\n<\/span>Maskdesign: Nina Lagnefeldt
\n<\/span>F\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r 2 tim och 20 min l\u00e5ng inklusive paus.<\/span><\/p>\n

Orginaltiteln \u00e4r Yen, l\u00e4ngta p\u00e5 japanska. Det \u00e4r l\u00e4ngtan efter en familj. Efter en mamma vars omfamningar stillar ett oroligt barn. L\u00e4ngtan efter pengar, kunskap och trygghet. L\u00e4ngtan efter ett liv som alstrar hopp, ett hopp om att den ljusnannde framtid \u00e4r f\u00f6r dem.<\/span><\/p>\n

Harley bor tillsammans med lillebror Robbie i mammas l\u00e4genhet. Modern Maggie har flyttat ut och \u00f6verl\u00e5tit ansvaret f\u00f6r Robbie p\u00e5 Harley, ett \u00f6desdigert misstag. Robbie som har slutat g\u00e5 till skolan spenderar dagarna i \u00e4nda med att se p\u00e5 porrfilm och spela tv-spel. P\u00e5 kv\u00e4llen serverar storebror chips och godis, eller i b\u00e4sta fall capriciossa-pizza, p\u00e5 \u00e5teranv\u00e4nda plasttallrikar.
\n<\/span>I f\u00f6rgrunden bubblar oron. R\u00e4dslan \u00f6ver mamman som dricker tills hon spyr. Varje natt ser pojkarna ut genom f\u00f6nstret, nerv\u00f6sa \u00f6ver att skymta en vilsen mamma vinglandes p\u00e5 sk\u00f6ra ben. En bristf\u00e4llig uppfostran har inte l\u00e4rt dem om att ta ansvar f\u00f6r och visa h\u00e4nsyn gentemot andra.\u00a0I den lilla, sunkiga l\u00e4genheten h\u00f6rs sexistiska uttalanden om villiga tjejer som alltid st\u00e4ller upp n\u00e4r mannen kallar. Men s\u00e5 en dag tr\u00e4ffar de Jennifer. Grannflickan med smeknamnet Yen v\u00e4nder upp och ner p\u00e5 killarnas vardag. <\/span>
\n<\/span>
\n<\/span>L\u00e4ngtan, skriven av Anna Jordan, \u00e4r en internationellt erk\u00e4nd pj\u00e4s som r\u00f6nt stora framg\u00e5ngar v\u00e4rlden \u00f6ver. \u00c5r 2013 fick Jordan motta The Bruntwood Prize f\u00f6r b\u00e4sta teatermanus. I <\/span>London <\/span>p\u00e5 <\/span>Royal Court och i New York har Yen visats. Och nu \u00e4r det Stockholms tur. I regi av \u00a0<\/span>Michaela Granit ser vi ett drama som i \u00e4kta Bergman-anda tar sig an \u00e4mnen som svek, skuld, skam och bristande k\u00e4rlek.\u00a0<\/span>Fokus \u00e4r den komplicerade syskonrelationen tv\u00e5 br\u00f6der emellan. Med humor och gravallvar angriper Granit \u00e4mnet. Regiss\u00f6ren och Jordan formar m\u00e4nniskor av k\u00f6tt och blod att bry sig om. Sk\u00e5despelet \u00e4r starkt. Filip Johansson imponerar som hyperaktive Robbie, 13-\u00e5ringen som bokstavligt talat s\u00e4ger allt han t\u00e4nker. Louise Ryme g\u00f6r en trov\u00e4rdig rolltolkning av mamman Maggie. M\u00f6jligen \u00e4r rollen i den svenska teateregiss\u00f6rens kn\u00e4n v\u00e4l kantig. B\u00e4st \u00e4r Alexander Jubell, som storebrorsan Harley. Med enkla medel, sm\u00e5 ansiktsuttryck och stumma minner f\u00e5r han fram vad Harley t\u00e4nker och k\u00e4nner.
\n<\/span>
\n<\/span>I dryga tv\u00e5 timmar h\u00e5ller den p\u00e5, men inte f\u00f6r en sekund f\u00f6rsvinner mitt fokus. Det \u00e4r Anna Jordans f\u00f6rtj\u00e4nst. <\/span>Jag vet lite om de tidigare upps\u00e4ttningarna men har sv\u00e5rt att se hur en historia som denna om trasiga relationer och en stereotyp mansroll kan bli d\u00e5lig. Yen skildrar arbetarklassens v\u00e5ndor, om f\u00f6rbannelsen att en g\u00e5ng f\u00f6das in i en viss ekonomisk grupp och aldrig ta sig d\u00e4rifr\u00e5n. I Michaela Granits h\u00e4nder blir det en samtida historia. L\u00e4ngtan s\u00e4ger n\u00e5got om v\u00e5r tid. Blicken \u00e4r v\u00e4nd mot den l\u00e4gsta klassen, \u00a0en ekonomisk grupp vi s\u00e4llan ser gestaltas p\u00e5 scen. Det handlar om kampen och dr\u00f6mmen om att en dag n\u00e5 toppen av ett isberg. Utan pekpinnar och tillr\u00e4ttalagda sanningar, med l\u00e4ngtan i syn och kolm\u00f6rker i blick, hittar Jordan och Granit hem.<\/span><\/p>\n

\"\"<\/a>\u00a0\"\"<\/a><\/p>\n

\"\"\u00a0\u00a0\u00a0<\/a>\"\"<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

\u00a0 Titel: L\u00e4ngtan Manus: Anna Jordan \u00c5ldersgr\u00e4ns: 15 \u00e5r. Premi\u00e4r: 21 februari Med: Filip Johansson, Alexander Jubell, Maria Zakrisson Mortensson, Louise Ryme \u00d6vers\u00e4ttning: Joachim Sieg\u00e5rd Regi: Michaela Granit Scenografi: Karin Lind Musik och ljuddesign: Daniel Douhan Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones Kostymdesign: Maria felldin Maskdesign: Nina Lagnefeldt F\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r 2 tim och 20 min l\u00e5ng inklusive paus. […]<\/p>\n","protected":false},"author":40,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[31],"tags":[],"class_list":["post-115977","post","type-post","status-publish","format-standard","category-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/115977","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/40"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=115977"}],"version-history":[{"count":10,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/115977\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":115994,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/115977\/revisions\/115994"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=115977"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=115977"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=115977"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}