![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2018\/02\/gyllenedrakentopp.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Gyllene draken<\/strong> En starkt, ber\u00f6rande, tr\u00e4ffande, absurd, komisk och existentiell skr\u00f6na om v\u00e4stv\u00e4rlden – d\u00e4r v\u00e4rlden skildras genom en Kina-Thai-Vietnam-take-away-restaurang. En skr\u00e4mmande, m\u00f6rk aktuell skildring om utsatta migranter, om v\u00e4stv\u00e4rldens stora skuggsida, framf\u00f6rd med enast\u00e5ende sk\u00e5despelare, helt underbar koreografi och ljuss\u00e4ttning i en n\u00e5got f\u00f6r experimentell upps\u00e4ttning.<\/p>\n Genom att sk\u00e5despelarna g\u00e5r ut och in i scenerna – att de ber\u00e4ttar delar och g\u00e5r in och agerar i karakt\u00e4rerna \u00e4r en form av Brechts Verfremdungseffekt, som kan anv\u00e4ndas f\u00f6r att publiken ist\u00e4llet f\u00f6r att helt leva sig in i karakt\u00e4rerna ska fundera p\u00e5 handlingens kopplingar till samh\u00e4llet och politiken. Jod\u00e5, det fungerar oftast mycket v\u00e4l i den h\u00e4r f\u00f6rest\u00e4llningen, mycket p\u00e5 grund av sk\u00e5despelarnas starka insatser. Fast jag tycker att Schimmelpfennigs pj\u00e4s \u00e4r s\u00e5 tydlig \u00e4nd\u00e5.<\/p>\n En liten st\u00f6rande detalj \u00e4r n\u00e4r en sk\u00e5despelare g\u00e5r in i rollen i en person, s\u00e4ger n\u00e5got och sedan s\u00e4ger orden: ”L\u00e5ng paus”. och sedan s\u00e4ger vad som kommer d\u00e4rn\u00e4st. Ja det \u00e4r roligt f\u00f6rsta g\u00e5ngen, ja upp till sju g\u00e5nger \u00e4r det roligt men sedan blir det vara tr\u00f6ttsamt. N\u00e5 nu \u00e4r det som sagt bara en detalj. I helhet \u00e4r dramat s\u00e5 starkt att det k\u00e4nns l\u00e5ngt in i m\u00e4rgen och dramat \u00e4r mycket snyggt framf\u00f6rt, \u00e4ven om jag tycker att just den h\u00e4r pj\u00e4sen inte direkt beh\u00f6ver n\u00e5got experimenterande.<\/p>\n Handlingen utspelar sig i en Kina-Thai-Vietnam-restaurnag d\u00e4r fem pappersl\u00f6sa asiater arbetar och vi f\u00e5r pendla mellan h\u00e4ndelserna p\u00e5 restaurangen och livet som p\u00e5g\u00e5r i n\u00e5gra av l\u00e4genheterna i samma hus. Schimmelpfennig v\u00e4ver samman de olika m\u00e4nniskornas livs\u00f6den p\u00e5 ett brutalt, roligt, poetiskt och fantasifullt s\u00e4tt.<\/p>\n Roland Schimmelpfennig har f\u00e5tt enorm framg\u00e5ng med sin pj\u00e4s \u201dGyllene draken\u201d. Bokf\u00f6rlaget som har pj\u00e4sen ber\u00e4ttar \u00a0om draman: Han beskriver globalisering, stereotypa k\u00f6nsroller, traffficking, livet som \u00e5lderstrappa, ett latent samh\u00e4lleligt v\u00e5ld och en hierarkisk ordning byggd p\u00e5 rasism och inkomststorlek. Dramat ber\u00e4ttas via korta scener med snabb rytm. Rytmen stryks under med st\u00e4ndiga matbest\u00e4llningar d\u00e4r de olika matr\u00e4tterna beskrivs snabbt och effektivt.<\/em><\/p>\n Handlingen startar i k\u00f6ket d\u00e4r den senaste anst\u00e4llde kocken har fruktansv\u00e4rd tandv\u00e4rk. Eftersom han \u00e4r pappersl\u00f6s kan han inte g\u00e5 till tandl\u00e4kare. Han skriver i h\u00f6gan sky och de andra kockarna f\u00f6rs\u00f6ker f\u00e5 tyst p\u00e5 honom s\u00e5 inte kunderna ska st\u00f6ras. I en l\u00e4genhet f\u00f6rs\u00f6ker en ung kvinna ber\u00e4tta f\u00f6r sin farfar att hon v\u00e4ntar barn – men farfar \u00e4r mest fylld av sin egen \u00e5ngest f\u00f6r att tiden g\u00e5r och att han vill vara ung och stark igen. En berusad man f\u00e5r bes\u00f6k av sin f\u00f6re detta fru som kl\u00e4tt sig i den r\u00f6da kl\u00e4nningen hon fick av honom och som kl\u00e4r henne mycket v\u00e4l. Tv\u00e5 flygv\u00e4rdinnor har g\u00e5tt av sina pass efter en l\u00e5ngflygning och best\u00e4ller soppa p\u00e5 restaurangen. De olika livs\u00f6dena v\u00e4vs samman p\u00e5 ett tankev\u00e4ckande s\u00e4tt. Det \u00e4r ett starkt drama, mycket snyggt framf\u00f6rd – och det var l\u00e4nge sedan tiden fl\u00f6g iv\u00e4g s\u00e5 snabbt p\u00e5 en teaterf\u00f6rest\u00e4llning.<\/p>\n
\nAv Roland Schimmelpfennig
\n\u00d6vers\u00e4ttning: Ulf Peter Hallberg
\nRegi: Viktor Tjerneld
\nScenografi & kostym: Christian Albrechtsen
\nLjus: Anders Ekman
\nMask: Ella Carlefalk
\nPremi\u00e4r p\u00e5 Uppsala stadsteater, Lilla scenen 10 februari 2018<\/p>\n![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2018\/02\/gyllenedraken2-300x219.jpg\")
Regiss\u00f6ren har valt att l\u00e5ta sk\u00e5despelarna, samtliga kl\u00e4dda i helvitt, pendla mellan att ber\u00e4tta handlingen och g\u00e5 in i scenerna. Ibland ber\u00e4ttar de med jag-perspektiv ibland som utanf\u00f6rst\u00e5ende ber\u00e4ttare. Dessutom f\u00e5r kvinnor ofta ta rollerna som m\u00e4n medan m\u00e4n spelar kvinnor. Det kan ha sin po\u00e4ng att betrakta v\u00e5r f\u00f6rm\u00e5ga att leva oss in i situationer: I v\u00e5rt inre ser vi den unga kvinnan trots att det \u00e4r en kraftfull man som framf\u00f6r rollen. De \u00e4ldre spelar yngre och yngre spelar \u00e4ldre. Jag tycker det blir lite f\u00f6r mycket experimenterande. Schimmelpfennigs drama \u00e4r s\u00e5 starkt i sig sj\u00e4lv att det beh\u00f6ver inte experimenteras med.<\/p>\n![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2018\/02\/gyllenedraken-300x225.jpg\")