The Austrian director returns to many of his classic themes in a stark, unforgiving and gripping satire on bourgeois Europeans and the people who serve them.<\/em><\/p>\nFilmen handlar om v\u00e4lb\u00e4rgad, h\u00f6gborgerlig familj som bor i ett f\u00f6rn\u00e4mt kvarter i ett fantastiskt hus i Calais. En familj det \u00e4r sv\u00e5rt att k\u00e4nna sympati f\u00f6r, fylld av konflikter under ytan. Georges (Jean-Louis Trintignant) \u00e4r gammal och livstr\u00f6tt och har l\u00e4mnat \u00f6ver ansvaret f\u00f6r familjef\u00f6retaget till sin effektiva dotter Anne (Isabelle Huppert). Tanken var att Annes son Pierre i sin tur skulle ta \u00f6ver f\u00f6retaget efter henne, men Pierre \u00e4r en besvikelse som har kort temperament, dricker f\u00f6r mycket och inte klarar av n\u00e5got. Till och med n\u00e4r han f\u00f6rs\u00f6ker g\u00f6ra n\u00e5gon slags uppror och vara rebellisk misslyckas han med det. <\/p>\n
I centrum i filmen st\u00e5r den tretton\u00e5riga Eve som inleder filmen med en kort film hon spelat in p\u00e5 sin mobil d\u00e4r hon ger sin hamster sina mammas antidepressiva mediciner och vi ser hur hamstern faller ihop och d\u00f6r. Det var ett test, s\u00e4ger Eve sj\u00e4lv i sin inspelning och strax efter f\u00e5r vi se att Eve kommit sin pappa och ska p\u00e5 bo hos honom eftersom hennes mamma tagit livet av sig av en blandning av antidepressiva och gamla malariamedel. En konstig blandning och vi anar att det \u00e4r Eve som sett till att mamman r\u00f6jts ur v\u00e4gen. Mamman \u00e4r n\u00e4mligen djupt deprimerad och bara gr\u00e5ter. Inte konstigt att pappan \u00f6vergav dem f\u00f6r flera \u00e5r sedan, menade Eve. <\/p>\n
Eves v\u00e4ninna som var p\u00e5 bes\u00f6k kommenterade till Eve att hennes mamma aldrig pratar med Eva, aldrig svarar henne. Mamman bara grottar ner sig i sitt eget el\u00e4nde. l\u00e4ngre in i filmen f\u00e5r vi dock en f\u00f6rklaring till mammans depression.<\/p>\n
Ju mer vi f\u00e5r f\u00f6lja familjen ser vi hur sjuka de \u00e4r, var och en. Eve b\u00e4r p\u00e5 sin hemliga skuld, hennes pappa kan inte vara trogen n\u00e5gon, farfadern vill bara d\u00f6 och blir mer och mer dement f\u00f6r varje dag, familjef\u00f6retaget orsakar n\u00e5gra arbetares d\u00f6d men lyckas med sina advokater slippa ansvar f\u00f6r olyckan. Den som har pengar har ocks\u00e5 makt och kan manipulera det mest. Det vet vi ju redan. Och d\u00e4r har vi ocks\u00e5 varf\u00f6r jag inte ger filmen samma h\u00f6ga betyg som The Guardians filmkritiker. Happy End \u00e4r absolut en intressant film, en stark film, en helt godk\u00e4nd film men f\u00f6r spretig och f\u00f6rh\u00e5llningss\u00e4ttet i hur det skildras \u00e4r f\u00f6r svalt.<\/p>\n
Ja varenda en i familjen \u00e4r r\u00e4tt skadad och beter sig sjukt. Men varf\u00f6r? Eva och hennes mamma \u00e4r de enda vi f\u00e5r n\u00e5gon form av f\u00f6rklaring till. Jag saknar n\u00e5gon slags engagemang i ber\u00e4ttandet.<\/p>\n
Men filmen har sina po\u00e4nger och den b\u00e5de startar och slutar med mobiltelefonens inspelning i centrum, det s\u00e4ger n\u00e5got om v\u00e5r tid. Haneke l\u00e5ter sociala medier ber\u00e4tta en del av historien, b\u00e5de med Eves Snapchat i filmens b\u00f6rjan som hennes pappas chatt p\u00e5 Facebook med sin hemliga \u00e4lskarinna. S\u00e4ttet Haneke v\u00e4ljer att l\u00e5ta kameran v\u00e4lja vinklar hj\u00e4lper till att skapa en k\u00e4nsla av obehag.<\/p>\n
Filmen \u00e4r en parodi p\u00e5 den rikaste delen av v\u00e4sterlandets borgerskap, men det \u00e4r sv\u00e5rt att skratta \u00e4nd\u00e5. Det \u00e4r s\u00e5 sorgligt samtidigt – och d\u00e4r n\u00e5gonstans tappar filmen den storhet som flera av Hanekes tidigare filmer haft.<\/p>\n
Michael Haneke ses inte utan sk\u00e4l av m\u00e5nga som en av Europas mest framst\u00e5ende och nyskapande regiss\u00f6rer. Han har f\u00e5tt flera filmpriser genom \u00e5rens lopp. Hans debutfilm Den sjunde kontinenten vann tv\u00e5 priser 1989, bland annat i kategorin ”b\u00e4sta anv\u00e4ndande av musik” vid filmfestivalen Flanders International Film Festival i Ghent, Belgien.<\/p>\n
2001 fick hans film Pianisten, en filmatisering av Elfriede Jelineks roman Pianol\u00e4rarinnan, pris f\u00f6r b\u00e4sta film vid filmfestivalen i Cannes. Isabelle Huppert som \u00e4r med i Happy End var Pianol\u00e4rarinnans huvudrollsinnehavare och hon prisades i Cannes. 2005 vann Dolt Hot flertalet priser, och Michael Haneke tilldelades pris f\u00f6r bland annat b\u00e4sta regiss\u00f6r i b\u00e5de Cannes, European Film Awards och Chlotrudis Awards. Dolt Hot vann \u00e4ven hela 21 priser vid filmfestivaler runt om i v\u00e4rlden.
\n2009 tilldelades Haneke Guldpalmen f\u00f6r filmen Det vita bandet. Tre \u00e5r senare fick han \u00e5terigen Guldpalmen, denna g\u00e5ng f\u00f6r sin film Amour. Vid Oscarsgalan 2013 mottog han en Oscar f\u00f6r B\u00e4sta utl\u00e4ndska film f\u00f6r Amour.<\/p>\n
![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2018\/02\/happyend650.jpg\")
<\/p>\n