{"id":115010,"date":"2018-01-13T22:53:40","date_gmt":"2018-01-13T21:53:40","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=115010"},"modified":"2018-01-15T16:43:48","modified_gmt":"2018-01-15T15:43:48","slug":"underkastelse-pa-goteborgs-stadsteater-provokativ-monolog-briljant-framford","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=115010","title":{"rendered":"Underkastelse p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater – Provokativ monolog briljant framf\u00f6rd"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a>Foto Ola Kjelbye<\/p>\n

G\u00e4spar inte en enda g\u00e5ng under den halvannan timme premi\u00e4ren varar, trots fem intensiva jobbn\u00e4tter p\u00e5 raken. Ett gott betyg! De n\u00f6dv\u00e4ndiga ingredienserna f\u00f6r att f\u00e5 en monolog att vibrera\u00a0 prickas av: En h\u00e4ndelsekedja som spinner en narrativ v\u00e4v, tankegods som ligger i tiden och lagom densitet. Har inte l\u00e4st romanen vars originalutg\u00e5va sl\u00e4pptes samma dag som\u00a0 attentatet p\u00e5 satirtecknarna\u00a0 Charlie Hebdos redaktion i Paris.\u00a0 Den oupph\u00f6rligen kontroversielle, obehaglige och samtidigt prisade Houellebecq har jag k\u00e4nnedom om genom att ha\u00a0 l\u00e4st\u00a0Konkurrens till d\u00f6ds\u00a0<\/em>och\u00a0Plattform.\u00a0<\/em><\/p>\n

Antagligen har den med mig j\u00e4mn\u00e5rige f\u00f6rfattaren\u00a0 utsatts f\u00f6r mycket hot, med anledning av att han trycker p\u00e5 s\u00e5riga punkter, rent av\u00a0 varb\u00f6lder, i manliga psyken likv\u00e4l som i samh\u00e4llskroppen. F\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan kom\u00a0 p\u00e5 vita duken en mockumentary d\u00e4r han blev kidnappad. Hans \u00e4mne denna g\u00e5ng \u00a0 islamisering och rasism i Frankrike i allm\u00e4nhet 2022 och i synnerhet p\u00e5 ansedda universitetet Sorbonne. Kulmen n\u00e5s n\u00e4r ledare f\u00f6r Muslimska broderskapet genom ”pest eller kolera-liknande” valomg\u00e5ng utses\u00a0 till president. Osannolik dystopi, eller? \u00a0 Kan st\u00f6rsta m\u00f6jliga lycka uppn\u00e5s genom att slippa v\u00e4lja, ge upp friheten till njutningar; f\u00f6r att\u00a0 ist\u00e4llet inordna sig ett\u00a0 religi\u00f6st styrt system?<\/p>\n

Allt\u00a0 ber\u00e4ttas och kommenteras genom Francois och hans tankar, en desillusionerad f\u00f6rf\u00f6rare som undervisar i litteraturvetenskap. Utan att\u00a0 tilln\u00e4rmelse vis ha lika m\u00e5nga dr\u00e5pliga po\u00e4nger, \u00e4r han inte helt olik Frank i Timmarna med Rita.<\/em>\u00a0 Rollen g\u00f6rs av Fredrik Evers, m\u00f6jligen f\u00f6rsta g\u00e5ngen han agerar solo p\u00e5 scen. I cirka tio \u00e5r har jag sett hans utlevande, emellan\u00e5t \u00e5terh\u00e5llna gestaltningar, oftast skickligt utmejslade. I samarbete med regiss\u00f6ren Emil Graffman\u00a0 har flera framg\u00e5ngar bokf\u00f6rts.. P\u00e5 deras gemensamma cv \u00e5terfinns bland annat Hedda Gabler, F\u00f6ken Julie <\/em>och Turister.<\/em> I G\u00f6teborg har 70-talisaten Graffman ocks\u00e5 satt upp monologer av Beckett och Mark Ravenhill. Haft f\u00f6rm\u00e5nen att ha sett samtliga n\u00e4mnda produktioner.<\/p>\n

Scenografin \u00e4r minst sagt kal och ger en bild av inst\u00e4ngdhet. Fast vi befinner hemma hos ber\u00e4ttaren finns inga attribut som p\u00e5minner om ett ombonat hem. Vad som finns \u00e4r tv\u00e5 tv\u00e4rg\u00e5ende balkar i en beige nyans och tv\u00e5 h\u00e5l, varav det ena tj\u00e4nstg\u00f6r som ventilation, tillika avledare av tobaksr\u00f6k. Dit g\u00e5r ideligen r\u00f6karen Francois med sin favoritroman av 1800-tals f\u00f6rfattaren Huysman. \u00a0 Musiken som f\u00f6rekommer \u00e4r, i motsats till G\u00f6sta Berlings saga<\/em>, ytterst diskret n\u00e4r den f\u00f6rh\u00f6jer ett par passager.<\/p>\n

Huvudpersonen\u00a0 kl\u00e4dd i m\u00f6rk kostym och knuten scarf, \u00e4r i likhet med flertalet av Houellebecqs ”hj\u00e4ltar” en klarsynt, deformerad hedonist och nihilist; s\u00e5ledes en njutningsm\u00e4nniska med ett grovt spr\u00e5kbruk vars f\u00f6rnekande av andra\u00a0 v\u00e4rden \u00e4n litteraturens \u00e4r ett genomg\u00e5ende drag. ”Jag \u00e4r inte f\u00f6r n\u00e5got”, s\u00e4ger han som kanske just d\u00e4rf\u00f6r kan kapitulera inf\u00f6r en ny ordning, med skr\u00e4mmande\u00a0 konsekvenser f\u00f6r en humanistisk stormakt. Mest beklagar han p\u00e5 sj\u00e4lviskt man\u00e9r, att kvinnor m\u00e5ste t\u00e4cka sina kroppar.\u00a0 Efter att ha roat sig l\u00e4nge och v\u00e4l, \u00e4r\u00a0 \u00e4nd\u00e5 mannen som avskyr doktorander, beredd att acceptera en fr\u00e4mmande ideologi, beh\u00e4ftad med avsev\u00e4rda inskr\u00e4nkningar (s\u00e4rskilt f\u00f6r kvinnorna).\u00a0 Och i ett helt annorlunda\u00a0 Frankrike kan han \u00e5terg\u00e5 till en delvis omgjord tj\u00e4nst p\u00e5 Sorbonne. F\u00f6ga f\u00f6rv\u00e5nande har framtidsvisionen orsakat rabalder. Den l\u00e4sv\u00e4rde kallsinnige\u00a0 f\u00f6rfattaren har givetvis l\u00e4nge setts som en nagel i \u00f6gat.<\/p>\n

I monologer finns risken f\u00f6r att manus levereras i samma tonfall. I v\u00e4rsta fall uppst\u00e5r malande tomg\u00e5ng. S\u00e5 sker inte h\u00e4r.\u00a0 \u00c4r en fr\u00f6jd att sk\u00e5da resultatet av regiss\u00f6rens verk. Fredrik Evers ges m\u00f6jlighet att utvidga perspektivet,\u00a0 \u00e5terger med komisk precision repliker fr\u00e5n personer hans karakt\u00e4r tr\u00e4ffat.\u00a0 Ett slags imiterande som bidrar till f\u00f6rl\u00f6sande instick. Med\u00a0 naturligt geh\u00f6r f\u00f6r kroppsspr\u00e5k,\u00a0 intonation och\u00a0 k\u00e4nsloregister visar Evers\u00a0 vem ber\u00e4ttaren \u00e4r. Sk\u00e5despelaren g\u00f6r en storartad bedrift!\u00a0 Evers \u00e4r motsatsen till monoton, blir aldrig tr\u00e5kigt att f\u00f6lja den resa Francois tvingas g\u00f6ra.<\/p>\n

En uppfordrande, n\u00e4stan brutal\u00a0 text tryfferad med svart humor, har omvandlats till en angel\u00e4gen enaktare. \u00c4ras de som \u00e4ras b\u00f6r, det vill s\u00e4ga i f\u00f6rsta hand trion Fredrik Evers, Emil Graffman och Lucas Svensson. Inte att f\u00f6rgl\u00f6mma den lediga \u00f6vers\u00e4ttningen gjord av Kristoffer Leandoer.<\/p>\n

\"\"<\/a>Foto Ola Kjelbye<\/p>\n

Spelas p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater Studion till och med 24\/2<\/p>\n

Av:<\/strong> Michel Houellebecq<\/p>\n

\u00d6vers\u00e4ttning:\u00a0<\/strong>Kristoffer Leandoer<\/p>\n

Dramatisering:\u00a0<\/strong>Lucas Svensson & Emil Graffman<\/p>\n

Regi och scenografi:\u00a0<\/strong>Emil Graffman<\/p>\n

Scenografi & ljus:\u00a0<\/strong>Tobias Hagstr\u00f6m St\u00e5hl<\/p>\n

Kostym:\u00a0<\/strong>Jenny Ljungberg<\/p>\n

Komposit\u00f6r:\u00a0<\/strong>Fredrik M\u00f6ller<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Foto Ola Kjelbye G\u00e4spar inte en enda g\u00e5ng under den halvannan timme premi\u00e4ren varar, trots fem intensiva jobbn\u00e4tter p\u00e5 raken. Ett gott betyg! De n\u00f6dv\u00e4ndiga ingredienserna f\u00f6r att f\u00e5 en monolog att vibrera\u00a0 prickas av: En h\u00e4ndelsekedja som spinner en narrativ v\u00e4v, tankegods som ligger i tiden och lagom densitet. Har inte l\u00e4st romanen vars […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[31],"tags":[],"class_list":["post-115010","post","type-post","status-publish","format-standard","category-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/115010","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=115010"}],"version-history":[{"count":9,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/115010\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":115061,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/115010\/revisions\/115061"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=115010"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=115010"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=115010"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}